Vital kultur, slö politik - tyder det på något?

Göran Greider

Det är inte ofta jag bläddrar i gratistidningen Metro. Men det gjorde jag idag och hittade en bra kolumn skriven av Göran Greider. Han skriver om det märkliga i att kulturen lever medan politiken ... tja, inte är så väldigt levande:

Och det är underligt: Så gör litteraturen, den berättar och fängslar, men så gör inte politiken. I politiken har man gjort sig av med allt berättande och samlats i ett enda litet ideologilöst nu: Litteraturens rikedom och politikens armod. När det inträffar samtidigt brukar det vara ett tecken på något. På vad? På att samhället behöver en idépolitisk genomsköljning som gör ideologierna levande igen.

Det där får mig att tänka på Franz Fanon. Den svarte revolutionären, filosofen och psykoanalytikern från Martinique i Västindien. Fransk medborgare således, men han stödde exempelvis Algeriets befrielsekamp.

För tidigt död, 1961. Men innan dess hann han bland annat skriva den inflytelserika boken Jordens fördömda om kolonialfolkens uppror. I min engelska upplaga finns ett tal om kulturfrågor som Fanon höll, och här kommer det intressanta in. Han noterar det kulturella uppvaknandet bland de nedtryckta kolonialfolken som föregick den politiska kampens utbrott.

Och det är ju inte så märkligt: innan folk börjar förändra samhället handgripligt och politiskt måste de ju fundera över hur det ser ut, och varför, och varför makthavarna är så motbjudande och möjliga att sparka ut. Och där kommer konstnärer, författare, musiker, skådespelare och andra in. Ingen kommer med den kompletta och helt sanna bilden (någon sådan finns nog inte) men de visar ändå upp olika saker. Någon sätter fingret på psykvårdens brister genom att iscensätta sig själv som sjuk, en rappare glappar om förorternas vilsna barn, en författare beskriver ... och de gör vad samhällsvetarna gör, fast på ett annat sätt: beskriver och analyserar, de för ut tankar och påverkar och orsakar mer tankar. Och allt detta visande, diskuterande och undersökande är lösningsmedel som fräter sönder den etablerade makten och röjer väg för nästa makt.

Franz Fanon

På tal om Metro: jag kommer ihåg när den lanserades en gång i tiden. Tunn och med ett innehåll som man hann skumma igenom i tunnelbanan mellan Hornstull och Telefonplan. Numera är det en annan produkt, med högre kvalitet.

På tal om Telefonplan: nu är det slut med L M Ericsson därute. En epok försvinner. Tack för den tid som varit. Allt skall flyttas upp till Kista. Flytten gäller även anläggningarna i Älvsjö. Undrar vad som händer med den stora industritomten där, i närheten av Älvsjö station?



Nej, den här extrema vidvinkelbilden av LM:s anläggning (det är A-huset vi ser, kan jag avslöja) har jag inte tagit själv. "Lånad" från Metro. När jag började här 1971 såg fronten mot Telefonplan delvis annorlunda ut. Innanför fönstren på nedre våningen var det mest verkstadslokaler vad jag minns. Den där stora flotta entrén fanns inte. Det måste ha varit en mindre dörr in dit. Kraftavdelningens verkstad fanns till vänster om dörren, och senare var det vaktmästeri där. På de övre våningarna var det blandat kontor och verkstäder har jag för mig (minnet börjar grumlas efter alla år). Sedan blev det ... jag höll på att säga: mer snack och mindre verkstad! Till slut var alla verkstäder borta och bara snacket var kvar!

Har detta något med bloggpostens inledande tema att göra? - Ja, på sätt och vis, för samtidigt som den gamla verkstadskulturen dog ut förtvinade också den politiska kulturen allt mer, och vi fick den ynkliga slätstrukenhet som råder idag. Den politiska struktur vi har idag trampar vatten, den förutsätter ett samhälle som raskt vittrar sönder. Men bakom hörnet kanske nya friska vindar kommer att blåsa igen! Och för det behövs en jäkla massa kulturkamp!