Så konstig som situationen är i Europa för närvarande är det förmodligen kontrarevolutionärer som går och gruvar sig för framtiden snarare än revolutionärer som borde ha vissa förhoppningar på densamma framtid. Men här kommer ett försök till analys av en som var med. Vi kan kalla det ett stycke koncentrerad sociologi.
Oppression alone, no matter how great, does not always give rise to a revolutionary situation in a country. In most cases it is not enough for revolution that the lower classes should not want to live in the old way. It is also necessary that the upper classes should be unable to rule and govern in the old way.
Det var den revolutionäre socialdemokraten Lenin som skrev det här 1913 (tack till Röda Verb som uppmärksammade mig om det, hela texten hittar man här). Han utvärderade 1 maj det året i Ryssland. Det var ett stort uppsving för arbetarrörelsen. Kanske den ryska revolutionen hade kommit strax därpå om inte Första världskriget brutit ut och förlamat all politisk verksamhet för några år framåt.
Hur som helst, här har vi en nyckelfras: Det är också nödvändigt att överklasserna skall vara oförmögna att styra och härska på det gamla sättet. Och vidare:
Neither the oppression of the lower classes nor a crisis among the upper classes can cause a revolution; they can only cause the decay of a country, unless that country has a revolutionary class capable of transforming the passive state of oppression into an active state of revolt and insurrection.
Jag gissar att med lite omformuleringar skulle det här kunna passas in i vilken lärobok som helst om organisationsteori. Om ledningen är splittrad, börjar få svårt med resurser och inte vet vad den skall göra kommer den att riskera att falla sönder om det också finns en stark och trovärdig opposition, det är väl ungefär budskapet.
Förmågan att visa på framtidsalternativ bortom den där rådlösa ledningen kommer att ge oppositionen extra dragkraft. I det ögonblick den sittande styrelsen förlorar kraften att påtvinga resten av organisationen sin syn på hur saker skall skötas (och kanske i sin desperation griper till övervåld) håller falluckan på att öppnas under dess fötter. "Man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem", för att citera ett uttalande från franska revolutionen. Eller för att (ur minnet) citera Tegnér: "Vad våldet må skörda är flyktigt och kort/ det dör som en stormvind i öknen bort."
Sett ur den synvinkeln kan det uppstå intressanta situationer i flera länder i Europa. Den härskande eliten, vare sig det är nationella politiker eller i EU, eller storkapitalet, har bidragit till att den ekonomiska krisen kunnat slå hårt. Man har sedan närmast i desperation tillgripit åtgärder som en äldre svensk kanske skulle kalla "Döbelnsmedicin".
(Detta efter den svenske fältherren von Döbeln som var sjuk under kriget mot Ryssland 1808-1809. För att piggna till fick han en medicin som först gjorde att han kände sig bättre, men som sedan skulle göra honom sämre igen. Ett vulgärare nutida sätt att uttrycka samma sak är att jämföra med att pinka i byxorna. Först är det varmt och skönt, men sedan blir det kallt och otrevligt.)
Att köpa ut fallfärdiga banker och subventionera storföretag på ruinens brant, och göra det med pengar som lånas upp och skall betalas tillbaka (av folket) med feta räntor - det är just den sorts medicin som botar för stunden men kan orsaka elände längre fram. För om dessa krispaket misslyckas finns det knappast några fungerande verktyg kvar i regeringarnas och EU:s ekonomisk-politiska verktygslåda. I alla fall inte inom ramen för det här samhällssystemet. Man kanske kan köra med lite fascism i stället, och/eller krig?
I Grekland ser man redan resultatet av krisen, och länder som Portugal och Storbritannien är på den vägen också. Kriserna i de offentliga finanserna (som ju orsakats av kriser på den privata sidan) försöker politikerna och kapitalet lasta över på folkmajoriteten. Enorma nedskärningar hotar medan bonusgubbarna i alla länder fortsätter bada i pengar. Om folket tar emot snytingarna kan den gamla regimen tuffa på ett tag till. Men om tillräckligt många säger "nu är det nog, det här går vi inte med på!" kommer läget att bli annat. Parollen "vi betalar inte eran kris!" är verkligen ett hot mot det nuvarande systemet.
Vilka organiserade krafter av någon storleksordning finns då för att organisera motstånd? - I Grekland och Portugal finns ganska stora kommunistiska partier som är lätt fossiliserade fortsättningar på de gamla moskvapartierna. Kanske de och resterna av facket kan vitaliseras genom en rejäl kris och massaktioner.
För engländarna ser det mörkare ut. Den radikala flygeln är såväl splittrad som svag. Marx tänkte sig att England skulle vara det första landet som mognade till revolution. Det mognade, blev övermoget, och nu verkar det snarare ruttna bort om inte något radikalt händer. (Radikalt åt vänster alltså, högerradikalismen blomstrar som vanligt i det här läget.)
Vi får nog anledning att fortsätta diskutera det här, aspekterna är många.
Det ska bli intressant att följa utvecklingen i Grekland och ev. spridningseffekter till andra länder. Folkets motstånd är stort redan nu och än hårdare tag har aviserats från bl.a IMF. Frågan är då hur överklassens ställning är i Grekland. Kanske kan en revolutionär gnista tändas i "demokratins vagga"?
SvaraRaderaJag tror att det måste föreligga två faktorer för att en revolution ska inträffa:
SvaraRadera1: Att folk har förlorat så mycket att de anser sig inte ha mer att förlora men allt att vinna, ja att de är beredda att offra livet hellre än att fortsätta som de har det just nu.
2: Att det finns några som förmår leda de arga eller upprörda förlorarna på ett effektivt sätt.
I Sverige och i USA ex. föreligger inte dessa faktorer. Här är 2/3 samhället totalt överlägset vad gäller eliternas trygghet. I 2/3-samhället har tillräckligt många människor tillräckligt mycket att förlora för att inte vara villiga att ställa upp på en revolution, ett uppror. Där befinner sig alltid den utslagna tredjedelen i minoritet, och har ingen chans, varken i fria val eller att göra revolution.
Jag gissar att även Grekland idag har tillräckligt många människor som inte riskerar allt i krisens spår och som därför bidrar till att samhället inte faller sönder eller revolution utbryter.
Nyliberalerna måste nog verka betydligt längre och betydligt effektivare för att vi ens ska hamna i närheten av revolutioner i Europa. Men däremot kan vi få se fascister ta över via valsystemen framöver. På den vägen har ju delar av EU redan kommit ganska långt. Vi får väl se hur det går i Sverige de närmaste åtta åren.