"Stor oordning råder under himlen"

Börserna faller igen, faller en faller alla etc etc ... och var finns räddningen? Kanske ett budskap kommer från ovan snart, inte från någon gudomlig makt utan från Kina som skall sätta i drift

... une chaîne de télévision en anglais 24 heures sur 24, qui pourra être capté partout dans le monde et sera diffusé via satellite, par câble, Internet et téléphones portables.

(Jo, jag tog citatet från nyhetsbyråns Xinhuas - Nya Kinas - franskspråkiga sida för att förvirra.) Dygnet runt skall kineserna alltså kunna köra ut sina synpunkter på engelska runt hela jordklotet. Detta förväntas sättas i drift officiellt den första juli.

"Stor oordning råder under himlen" hade nog gamle ordföranden Mao sagt. Världen befinner sig i stor oro och oreda, många är skrämda. Själva naturen är grinig: knappt hade vi glömt bort jordbävningen på Haiti förrän isländsk vulkanaska satte käppar i hjulet för den flygande och gnälliga "medelklassen". Och i Sverige har vi åter en kall och tråkig vår.

Men åter till Kina och världen i stort. Har man levt två mansåldrar (en mansålder = 30 år) är det svårt att inte notera att det händer saker. Kina har ändrats med rasande fart, från ett fattigt land som hånades (och fruktades) för sin revolution till ett allt rikare och starkare land (som fortfarande hånas och fruktas - vad än kineserna gör så är det fel). Under några år byggdes ett ekonomiskt samarbete mellan USA och Kina som verkade starkt: USA:s tillverkningsindustri försvann till Kina, Kina sålde varor till USA och fick betalt i dollar med allt mer tvivelaktigt värde.

Kan något sådant vara i all evighet? Knappast, den starkare parten i en sådan relation kommer förmodligen att försöka minska sina subventioner till den svagare slösaren och odågan. Bland annat Benny Åsman har funderat över detta.

-AmeriKina, kallar vissa den modell som begravts i ruinerna av bostads- och bankkrascherna. I två decennier, och framför allt under perioden 1995 till 2007, konsumerade de amerikanska hushållen långt utöver sina inkomster medan Kina utvecklades till världens verkstad för billiga konsumtionsvaror. Ordet ”amerikina” syftar till beroendeförhållandet mellan de två stormakterna, en modell som kunde fungera så länge de amerikanska hushållen hade möjlighet att sätta sig i allt större skuld. Det är nu inte längre möjligt för en överskådlig framtid. Modellen har tappat sin dynamik och kommer knappast att återta sin roll i världsekonomin.

Den här modellen håller inte längre. USA konsumerade på kredit, Kina investerade och exporterade. Nu måste USA sluta leva på kredit, hur det nu skall gå till. Andelen hemlösa och rent svältande människor lär inte minska, hur mycket än Obama står och babblar.

Kanske försöker USA "lösa" det här genom ett sista desperat utbrytningsförsök: krig. Vi får se. Om kineserna kan visa att de kan slå mot det kontinentala USA - som bebos av en visserligen gapig men också lättskrämd befolkning - kanske USA:s ledare inte vågar ställa till med något.

Men hur mår Kina själv då? Jag menar inte ekonomiskt, men själsligt. För en tid sedan inträffade tre våldsamma attacker där galningar gav sig på småbarn med knivar och andra tillhyggen. Bakgrunden till detta kan vara den allmänna osäkerhet som utbröt efter att råkapitalismen genom Deng Hsiaopings reformer tog över i Kina och folk plötsligt lämnades åt sig själva. (Tappade bort en artikel som nämnde detta som bakgrund, men det tycks finnas stora problem med mental ohälsa i Kina sedan några årtionden.)

Har regeringen och partiet någon känsla för det? Den förda politiken har ju lett till mer acceptabla protester än att slå ihjäl barn, det har varit mängder med strejker, demonstrationer och upplopp och de kan inte bara slås ned, det förstår partiledarna. Alltså har man sedan 1990-talet inom partiet haft ett speciellt organ med uppgift att Upprätthålla Social Stabilitet. Gruppen rapporterar direkt till Kinas vicepresident och har alltså hög status. Samtidigt är en del kinesiska samhällsvetare kritiska till den förda politiken, man tycker att klagomål och motsättnngar behandlas på fel sätt så att de förvärras i stället för löses.

Några som inte är nöjda med utvecklingen kan beskådas via den här länken. Jag antar att de som var med på det mötet i allmänhet inte deltar i Kinas numera allt mer hotande fastighetsbubbla. Själv har jag mediterat över ämnet "maoism i Kina" tidigare här på bloggen.

Nåväl, kommer Kina att lösa världens problem, är man en del av problemet, eller vad? Från olika håll anklagas Kina för att exportera sönder USA genom sina låga varupriser. De är låga därför att den kinesiska valutan påstås hållas alltför billig på konstlad väg. Skulle industrierna och industrijobben återuppstå i USA om yuanen blev dyrare då? - Nej säger den här tänkaren. Ett handelskrig mellan USA och Kina skulle vara mycket skadligt, yuanen är sannolikt inte så undervärderad som påstås, och dessutom började USA:s tillbakagång som industrimakt innan det stora utbytet med Kina kom igång. Man skyller alltså sina inhemska problem på utlandet (och tycker att utlandet skall betala ens egen överkonsumtion).

En annan artikel påminner om att USA en gång försökte tvinga japanerna att skriva ner sin valuta, och lyckades. Det handlade om att sälja mer USAmerikanska bilar i Japan och färre japanska i USA. Men som bekant gick det åt h-e för USA:s bilindustri i alla fall. Japsen var bättre på att göra kärror som konsumenterna ville ha, snarare än fabriksnya vrak från Detroit. (På senare tid har visst Toyota ändå haft kvalitetsproblem: har man månne tagit in någon konsult från USA som talat om hur saker verkligen skall skötas?)

Det är ju inte bara USA som Kina handlar med. "Kan Kina rädda världen genom att konsumera mer?" är en nästan lite komisk rubrik på en annan artikel. "Världen" blir väl då EU-länderna i första hand. När kapitalismens skepp sjunker är det förstaklasspassagerarna som skriker värst. Somliga har en lustig tanke att vissa stora ekonomier i Tredje världen (i första hand Kina och Indien, samt Latinamerika) dels är löskopplade från vår egen krisande ekonomi och att de dessutom kan "rädda oss" på något sätt. (Något om det tänkandet, inklusive Kinas fastighetsbubbla, behandlas här. Fler aspekter här.) Men om de nu är löskopplade, varför skulle de rädda oss? De klarar sig ganska bra själva, och bättre verkar det gå. Så varför skulle de bry sig om sönderkrisande och alltmer irrelevanta ekonomier runt Nordatlanten?

Men varför skrika när man kan åtgärda problemen? Tror någon att man kan gå bakåt längs tidsaxeln och återuppväcka de industrier som dog av ålderdomssvaghet för några år sedan? Det vore vettigare att se framåt, i alla fall om vi tror att vi har någon framtid. För närvarande verkar politikerna mest intresserade av att rädda skinnet på de spekulanter som orsakat kriserna medan man sveder skinnet på vanligt folk. Tror man att det är framtidspolitik har man inte mycket framtidstro. Om man tror att vi faktiskt redan har hunnit långt in i ett högproduktivt efterindustriellt samhälle får man dra konsekvenserna av det och bygga sig vidare in i framtiden.

Jaha, det här var ett långt ringlande inlägg igen. Jag avslutar med någon helt annat, ett citat från Birger Schlaug: Hur sparar man förresten tiden? Sätter man in den på ett konto och tar ut när man är på väg att dö? Mitt svar är: visst gör man det, men man får också se till att tiden har satts in på ett konto som ger god ränta!