Att titta på ekonomi eller moln?

Det är för mycket numera. Man borde ligga med näsan i vädret och se sommarmolnen dra förbi och lyssna på den nu efter midsommar allt glesare fågelsången. Men icke: det är en världskris som rullar på därute. En riktig kris som hjälps av rejäla doser korkad politik. Jag har just skummat igenom ett antal krönikor av Paul Krugman, och där vill han påvisa att "åtstramningarna" fungerar på ett konstigt sätt. De skall fungera som medel att höja förtroendet för skuldsatta regeringar, men det verkar som om det ibland fungerar tvärtom. Regeringar som inte har några särskilda förtroendeproblem kan orsaka sådana genom att "strama åt".

Krugman har varnat för en långvarig kris framöver. Kanske har han rätt. Många politiker och ekonomer jobbar för det. Jag läste en artikel om IMF, Internationella Valutafonden. Skribenten frågade sig om det var bäst att ta råd av en fyllo på gatan eller IMF, och verkade luta åt det första alternativet. Att IMF missade att varna för fastighetsbubblan i USA och vanskötte krisen i Argentina tas upp som exempel. Nu jagar IMF på för "åtstramningar" för vanligt folk. Samtidigt nämner artikeln ett intressant faktum - IMF-anställda kan pensionera sig tidigt, och till mycket goda villkor. Någon som minns de vilda beskyllningarna mot grekiska lågavlönade arbetare som kan/kunde gå tidigt men till låga pensioner?

Imagine the folks who completely missed the housing bubble or who got it totally wrong on Argentina lounging around the tropics at age 51 on their $100,000 a year IMF pension. At least a street drunk giving economic advice would be honest.

En bra bit över miljonen jobb förväntas försvinna på grund av nedskärningar i Storbritannien fram till 2015. Nu kommer ju andra jobb att tillkomma under tiden, men det är fråga om hur nettoeffekten ser ut. Och det handlar inte bara om arbetslöshet, men också om mängder av arbetande människor som kommer att tjäna sämre. Att tro att detta inte skulle slå mot hela ekonomin är naivt. Upprepar man sedan detta i land efter land kommer den långvariga kris som Krugman tror på att förverkligas. Bankerna kommer att dra in pengar medan övriga ekonomin flämtar efter luft.

Det var någon (glömt var) som pekade på samband mellan statsskuld och privatekonomi: en välskött statsskuld kan få den övriga ekonomin att blomstra. Minns inte sammanhanget mer, men det är uppenbart att skulden i sig är oväsentlig, det viktiga är vad den används till.


Här är en norsk läsövning (nynorska tror jag, som ser lite konstigare ut än bokmål) från Radikalt økonominettverk. Och här har vi IMF vid skampålen igen, i andra akten av krisen:

I staden for å presse bankane til delvis å ettergi dei svakaste eurostatane deira gjeld, har IMF (som vanleg) og EU (dominert av Tyskland) kapitulert for finanssektoren. Dei har tvinga ikkje berre Hellas, men også Portugal, Spania og Italia til ein drakonisk innstrammingspolitikk, med stopp i offentlege investeringar i infrastrukturprosjekt, reduksjon av pensjonar og skattefordelar til barnefamiliar, reduksjon av lønningane til offentleg tilsette osv. Dette skjer under ei økonomisk krise med massearbeidsløyse (over 10 prosent i Hellas og Portugal, 20 prosent i Spania).

Men det er slett ikkje visst deflasjonspolitikken vil gjere livet tryggare verken for bankane eller for euroen. Det hjelper lite at desse landa betrar sin handelsbalanse når deflasjonspolitikken samtidig fører til ytterlegare fall i BNP, auke i arbeidsløysa og lågare skatteinntekter som gjer det endå vanskelegare for statane å betene gjelda si. Derimot er det sikkert at deflasjonspolitikken inneber redusert effektiv etterspørsel, økonomisk depresjon og stigande arbeidsløyse.

Ja det var andra akten av krisen, men vi kan se fram mot en tredje:

Det vi no er vitne til, representerer andre akt i den internasjonale økonomiske krisa. Tredje akt vil starte dersom finansaktørane begynner å kvitte seg med amerikanske statsobligasjonar, og også USA grip til deflasjonspolitikk for å redusere det enorme underskotet på statsbudsjettet.

Suck, ja, det är en spännande tid man lever i. Är det inte lika bra att rycka på axlarna och gå ut och titta på molnen? Såväl regering som opposition i Sverige har köpt det här åtstramningstjafset, så det är väl lika bra att de åker över stupet hela gänget, vare sig de heter Fredrik eller Lars eller Mona eller något annat. Oppositionen mässar om "byt regering, byt politik". "Byt samhällssystem" tycker jag låter bättre.

Fredssamtal i Indien? - Knappast

Ibland kommer det uppgifter om ansatser till fredssamtal mellan regeringen och den maoistiska gerillan i Indien. Nu har det hänt igen. Mot bakgrund av regeringsoffensiven mot stamfolken i centrala Indiens skogar har inrikesminister Chidambaram skickat ett brev till en känd fredsaktivist. Brevet skulle väl vara hemligt, men har läckt till pressen i alla fall (eftersom det nog var meningen att det inte skulle vara hemligt på riktigt). Maoisterna har läst det och givit sitt svar. Båda breven kan läsas här.

Regeringens krav på att maoisterna (ensidigt) skall avsvära sig våldsutövning och att samtalen skall föras om icke angivna ämnen under några dagar verkar inte hållbart. Bara för att komma fram till en dagordning och regler för hur förhandlingarna skall bedrivas, och vem som skall förhandla och var, torde kräva mer än 72 timmar. Under den tiden kanske regeringens styrkor håller sig lugna, men det finns ju väpnade privatmiliser som kontrolleras av godsägare och stamhövdingar, och de kan fortsätta terrorisera folk.

Hur mycket det än pratas om fred och förhandlingar så finns de grundläggande motsättningarna kvar. Regeringen försöker ta över urbefolkningarnas områden till förmån för inhemska och utländska exploatörer av naturresurser. I den mån någon regeringskontroll finns i dessa områden så är den korrumperad och våldsam. Större delen av Indiens folk lever i fattigdom, ett mindre antal är rika eller till och med extremt rika. Inga samtal kommer att lösa dessa problem. Därför är det högst sannolikt att det som förut varit en lågintensiv konflikt kommer att bli allt våldsammare framöver.



Uppgifterna är ännu rätt knapphändiga om den senaste stora sammanstötningen mellan maoister och regeringens paramilitärer i Chhattisgarh, men minst en tredjedel av en vägröjningspatrull på 70 man har dödats. Under tidigare stora förluster för regeringen har det framkommit att paramilitärerna slarvat med föreskrifterna för hur man uppträder i fält. Det är inte klart om samma sak skett denna gång, men eftersom det är en eftertrupp till den stora gruppen som har krossats kanske man faktiskt följt föreskrifterna. De säger att man skall inte klumpa ihop sig (och därmed bli enklare mål för minor och bakhåll) utan röra sig mer utspritt. Har gerillan klarat av att slå ut en styrka som inte uppträtt vårdslöst betyder det att man blivit ännu skickligare militärt sett.

Vad som framgår av kommentarerna är att striden ägde rum på en väg som går emot de täta och svårtillgängliga djungler där maoisternas ledning antagligen befinner sig, och där de har en zon som de kontrollerar. Genom att slå ner delstatsregeringens paramilitärer demonstrerar man åter klart att man inte vill ha några individer av den sorten i sin närhet.

Hittills är det vanliga poliser och paramilitärer som skickats ut mot gerillan. Det har diskuterats att sända ut indiska armén mot maoisterna. Samtidigt är stora delar av den indiska krigsmakten bunden i gränserna mot Pakistan och Kina, och oroligheterna i Kashmir blir åter allt värre, så det är fråga om hur stora styrkor som kan avvaras. Och inte nog med det: lätt beväpnade och rörliga gerillaförband i ofta svår terräng, stödda av stora grupper bymilis, kan knappast bekämpas med stridsvagnar och tungt artilleri. Jämför med hur NATO-styrkorna i Afghanistan har svårt att hålla stånd mot motståndsgrupperna.

Skyll er själva!

För några dagar sedan sprängdes fyra norrmän i luften i Afghanistan. Helt onödigt. Vad hade de där att göra? Det finns någon bloggare som tyckte att man inte skulle säga "skyll er själva" eftersom de har anhöriga, makar och makor, föräldrar etc. som kan bli ledsna. Men varför inte? Varför skall jag ta hänsyn till de anhörigas känslor när norrmännen tydligen själva pinkar på dem genom att mot betalning åka runt halva Jorden för att döda folk som inte gjort dem något ont - men råkar stöta på några som kan ge igen? Tyck synd om de afghanska offren för ockupationstrupperna i stället! Tyck synd om pakistanierna som drabbas av det USA-dirigerade kriget med fjärrstyrda bomber och markoffensiver som ödelägger livet för mängder av människor! Men tyck inte synd om kolonialkrigare!

En lista som publicerades i Dagens Nyheter:

Fakta: Stupade USA/Isaf-soldater sedan 2001

• USA 1,139
• Storbritannien 309
• Kanada 150
• Frankrike 44
• Tyskland 43
• Danmark 33
• Spanien 28
• Italien 24
• Nederländerna 24
• Övriga 85

Totalt 1 879

Källa: Reuters (TT)

Kriget har hållit på i nio år. Under nästan hela den tiden har ockupanterna försökt bygga upp en pålitlig quislingregim men har misslyckats trots enorma kostnader. Regimen är korrupt och opålitlig i den mån den existerar och söker överenskommelser med talibanerna, polis och armé är permanenta katastrofer av inkompetens, drogande och frånvaro. När McChrystal åkte ut kanske det var så att han pratade sig ut för att slippa administrera angriparnas slutliga nederlag. Vem kommer att minnas några döda skandinaver efter en sådan enorm historisk händelse? Kanske de närmast anhöriga, de som de själva ignorerade?

Sparpaket och åderlåtningar

Nu skall G20-staterna försöka minst halvera sina budgetunderskott fram till 2013. Undrar om det går att göra planer på så lång sikt med tanke på hur skakiga grunderna är, särskilt i gamla industriländer på dekis?

På flera håll (som Mörtvik på TCO) hänvisas till Paul Krugman som spolar hela idén med åtstramningar i en situation av sviktande ekonomi. Det är svårt att inte hålla med Krugman. Det hela påminner om den åderlåtning på blod som var populär förr, och som kunde ta kål på blodfattiga patienter om det ville sig illa. Den reella ekonomin som är grunden för all annan ekonomi åderlåts och förtvinar. Krugman jämförde den aktuella situationen med den långa stagnationen under sista fjärdedelen av 1800-talet, alltså att vi kanske kommer att få en lång period av usel ekonomisk utveckling igen men ingen jättekrasch. Det kan vara riktig, men han hävdar också att vi ser

the victory of an orthodoxy that has little to do with rational analysis, whose main tenet is that imposing suffering on other people is how you show leadership in tough times.

Och det där med en ortodox icke rationell analys är jag tveksam till. Visserligen har folk konstiga idéer ibland, men i grunden hittar man nog ofta materiella orsaker till egendomliga hugskott. Sett till de tiotals eller hundratals miljoner människor som kommer att drabbas hårt av "åtstramningarna" verkar politiken inte rationell. Inte heller är den långsiktigt rationell ur produktiva kapitalisters och småföretagares synvinkel. Inte ens för politiker som vill bli omvalda. Men för finanskapitalet kan de nationella "sparpaketen" betyda att man kommer över hönan som lägger guldägg. Ur spekulanternas synvinkel är politiken för åderlåtning rationell, åtminstone för några helårsbokslut framåt. De tar ett järngrepp om staternas skuldsättning och använder den för maximal utpressning: betala vad vi vill ha, annars kör vi er i konkurs!

Som varande intresserad av ekonomisk historia har jag på annat håll skrivit några kommentarer i samband med en bok om statsskuld i Sverige och USA förr.

Honduras - ett år efter kuppen

Det är ett år sedan den eländiga kuppen i Honduras. Trots rätt omfattande internationell isolering sitter kuppmakarna kvar och förtrycket fortsätter.

De som trodde att Obama skulle föra en mer civiliserad politik mot Latinamerika och avvisa kuppmakare av gammalt trist slag kan känna sig blåsta. USA har hållit sina skumma kompisar under armarna och verkar genom uttröttningstaktik få regimen internationellt accepterad.Illusioner om USA:s hållning kan ha betytt att kuppregimen har kunnat sitta säkert medan honduraner förgäves väntade på hjälp från "den fria världen". Men vid det här laget bör väl de flesta människor ha lärt sig att Obama och hans gäng är absolut opålitliga ur demokratisk synpunkt och att de är slugare och farliga än den ganska öppne Bush. Det kanske snart bara återstår gammalt hederligt våld för att bli kvitt kuppmakarna.

Porfirio Lobo som lyftes fram som kuppmakarnas president - drar sig inte för att mörda folk i oppositionen

Motstånd finns dock och nyheter förmedlas bland annat via hemsidan Resistencia (på spanska, engelska och franska). Där förs en del diskussion inte bara om honduranska utan om andra begivenheter också. Jag såg den här sidan där någon som arbetat länge i Sverige bemötte påståendet om att Sverige skulle motsvara någon sorts underbar krisfri medelväg mellan kapitalism och kommunism (jösses, jag trodde det där med "blandekonomi" och "tredje vägen" var bortglömt för länge sedan!).

I Stockholm andra juli förra året - möte mot kuppen i Honduras och mot USA:s politik i Latinamerika.

Midsommarfirare

Ja, det är väl så här den hängivne midsommarfiraren ser ut och känner sig efter en genomfestat natt. - Ööh, hoppas jag hade kul i alla fall, har lite svårt att komma ihåg detaljerna just nu, liksom ...

(Påminner inte den här figuren lite om Arne Anka, förresten?)

Den sista midsommaren ... för i år

Här skyndar folk till midsommardansen. Jag vet inte var, fast man skulle nästan kunna tro att det är skärgård någonstans. Tiden vet jag inte heller, utom att tavlan målades senast 1938 av frisörmästaren Algot Sandberg, min morfar. Det året dog han. Sandberg var en bra amatörmålare. Det här är olja, målad på en pappskiva.

Gräs. Utan gräs står vi oss slätt, vi och många andra varelser.

Varje ögonblick är det sista, varje midsommar den sista för i år. Det kommer en ny nästa år, och nästa, och nästa ... men för oss? 1972 sjöng David Bowie om att vi hade fem år på oss, men världen fanns kvar efter 1977, med oss.

En uråldrig professor som på sin tid var med om att utrota smittkopporna säger nu att han tror att mänskligheten är utrotad, kanske inom hundra år. Det är klart, är man 95 år kan man göra sådana utsagor utan att riskera att behöva bli påminda om dem. Överbefolkning, resursslöseri, globala väderkatastrofer ... behöver vi mer varningar? Och det där "kanske" kan ju skjuta hela frågan kanske tvåhundra år framåt, och det är väl inte så många som oroar sig för vad som händer då.

Torra blomställningar på nejliksrot, tror jag.

Nå, olja och metan läcker ut i Mexikanska golfen i jättelik omfattning. Personer med dyster (eller realistisk) framtidssyn tror att det här är bara början. Jakten på olja medför allt större risker och allt större hot om framtida naturkatastrofer och våldsamheter. I valet mellan krig om oljan eller att utveckla andra energiformer torde krigsindustrin ha en stark ställning. Men det händer ju en del i alla fall - att bygga solkraftverk i Sahara låter inte orimligt. Å andra sidan finns det ekonomiskt elände också. Verkar som den härskande eliten är inställd på kollektivt självmord både för den och alla andra.

Ett blad, ett frö - viktiga kamrater i kampen för tillvaron.

Vad kan man göra om framtiden håller på att ta slut? - Ja, i så fall är det väl ingen idé med långsiktiga och dyra investeringar, i stil med Botniabanan. Och de som propagerar för "Förbifart Stockholm" har fel vare sig mänskligheten dör ut eller inte. Det är förslösade medel.

Den som inte ser kosmos, stjärnexplosioner, klotformade stjärnhopar eller expanderande intergalaktiska stoftmoln här har sannolikt problem med syn och/eller fantasi.

Även när vi går under kommer vårt stoft på något sätt att driva vidare genom universum, ända tills det kosmos vi lever i också går under. Jag vet inte om fysikerna, som numera i växande omfattning kalkylerar med många universa, tror att materian från ett universum kan vandra över till ett annat. Vi kanske är helt inlåsta här, med det fula och det vackra vi kan åstadkomma. Och vi har ingen att skylla på än oss själva, och ingen frälsare som kommer och räddar oss.

Ännu en tavla av morfar, med ett trolskt blåaktigt skimmer. Det skulle kunna vara en mycket ljus midsommarnatt.

Ja, utsikterna kanske ser dystra ut. Den gamle professorn påpekade att aboriginerna kunde klara sig i 40.000-50.000 år. Den industriella revolutionen är inte mer än ett par hundra år gammal, och den har redan ställt oss i en situation där vi faktiskt kan utrota oss själva. Möjligen kan den också öppna vägen "från nödvändighetens till frihetens rike", för att citera Marx, men jag antar att ett sådant perspektiv är mer fasansfullt än mänsklighetens utplåning för dagens skitförnäma liberaler och marknadskramare.

Men: glad midsommar i alla fall på er som orkar läsa detta inlägg, och låt oss hoppas på många vackra blomstertider även i framtiden! Åtminstone minst fem år framåt! Eller gärna tjugo.

Framförhållning

Midsommar i all ära, men alla som har lite talang för framförhållning konstaterar att det idag inte är mer än sex månader kvar till julafton - det är ett faktum att noga begrunda. Jag är säker på att trollkottarna på bilden ovan (som av någon anledning publicerades för sex månader sedan på denna blogg) också ägnar frågan intensiva tankar.

Men som en eftergift till årstiden får jag önska alla läsare trevlig midsommar, och så blir det dags att ta sig en promenad i det vackra vädret och beskåda en och annan blomma som pryder årstiden därute.

Kallt för klimatskeptiker

I ett par omgångar har Sveriges Radios vetenskapsredaktion visat på hur trångt de så kallade klimatskeptikerna sitter numera. De må blomstra i bloggsfären och i dagspress och andra media, men inom vetenskapen är de i stort sett iskalla. Se här och här. Det är uppenbart att den vetenskapliga ekluten (exemplifierad av faktakoll av insända artiklar till vetenskapliga tidskrifter) går hårt åt vad skeptikerna vill prestera. Skeptikerna får nu ta på sig den narrkåpa som för inte så många år sedan trycktes ned på miljövännernas huvuden.

Från 2009 och framåt har vi funnit sammanlagt fem artiklar som uttryckligen ifrågasätter mänskligt orsakad global uppvärmning. Under samma period har det enligt databasen ISI publicerats fler än 8.000 forskningsartiklar om klimatförändring.

Det går alltså mindre än en skeptisk artikel på 1600 som inte är skeptiska. En förkrossande övervikt kan man tycka, men det är bland annat den där lilla minoriteten som får ursäkta uttalandet att "forskarna inte är eniga". (Här gäller det alltså riktiga forskare med akademiska meriter i relevanta ämnen vad det gäller klimatforskning, inte hemmafilosofer som tror att en meter snö utanför fönstret betyder att det inte finns någon global uppvärmning.)

Här är några intressanta observationer från en USAmerikansk undersökning:

Enligt studien har "skeptikerna" i genomsnitt publicerat hälften så många forskningsartiklar än övriga klimatforskare (60 jämfört med 119). 80 procent av "skeptikerna" har endast publicerat 20 eller färre forskningsartiklar. Bland övriga klimatforskare var förhållandet det motsatta - 90 procent hade publicerat mer än 20 forskningsartiklar. "Skeptikerna" tenderar också, enligt studien, att vara i snitt 10 år äldre än övriga forskare.

"Publicerat" betyder väl i det här fallet att de inte kommit med så många artiklar som slunkit genom specialtidskrifternas kvalitetskontroll, det säger inget om hur mycket som verkligen har skrivits men som refuserats. Sedan kan man ju vara lite skeptisk mot att ta antalet publicerade artiklar som ett glasklart kvalitetsmått. Men man får i alla fall en fingervisning om hur läget är.

Åldersskillnaden som påpekas kan innebära att skeptikerna finns i en grupp som kanske har gjort sitt och som inte hänger med i den senaste forskningen och utvecklingen av nya metoder och teorier. I den idealbild av forskaren som exempelvis jag bär på är det någon som behåller sin nyfikenhet och vilja att utmana även sina egna föreställningar och lära nytt hela livet ut, men det kan ju finnas en del, kanske särskilt äldre herrar, som föredrar att vila på sina lagrar när pensionsåldern närmar sig ... men som för den sakens skull inte kan låta bli att yttra sig.

När 97-98 procent av de ledande forskarna i ett ämne är ense om en sak finns det god anledning att tro att den återstående lilla gruppen måste komma med väldigt goda argument för att kunna vända på steken. Sådant har hänt förut i vetenskapen, men att skeptikerna totalt skulle kunna såga sönder argumenten om en global uppvärmning där människorna är med och bokstavligen "eldar på" - det får betraktas som mindre troligt. De får vara nöjda om de kan påvisa mindre felaktigheter som inte påverkar den generella slutsatsen.

Ett par lästips

Här är en artikel om den parallella administration som maoisterna bygger upp i djungeln i västra Västbengalen i Indien. Trots att området formellt återerövrades av delstatsregeringen förra året är det maoisterna som driver civila arbeten med vägar, bevattning och hälsovård. Jag antar att det är civil uppbyggnad av den här typen som kan göra maoisterna verkligt framgångsrika och att den väpnade kampen i allmänhet kommer i andra hand. Folkarmén är nödvändig, men den blir inte möjlig att bygga förrän man har folket med sig.

Hos bloggkollega Teckentydaren kan man läsa om dystra förutsägelser (inklusive intressanta kommentarer) om elitens klasskrig mot folken i Europa. Frågan är hur allvarligt läget är - att det är allvarligt behöver man inte tvivla om. Nu verkar det som engelska motsvarigheten till LO - TUC - kanske vaknar till. Facken i södra Europa är redan vakna. Blir det en allmän folklig inklusive facklig kamp över stora delar av Europa kanske det går att skada och försvåra elitens "besparingar".

Explosivt i Karibien

Här är en artikel om en tidigare okänd aspekt av den explosiva Kubakrisen 1962. Som bekant skickade Sovjet kärnvapenmissiler till Kuba men drog tillbaka dem efter en kort tid, och när världen var på randen till kärnvapenkrig. Det som påstås i denna artikel är två saker: dels att det fanns taktiska kärnvapen på Kuba som jänkarna inte kände till och som skulle ha kunnat användas om USA försökte invadera Kuba ... samt att USA var på gång att göra just det.

Man kan väl tänka sig att en landstigningsstyrka från USA skulle ha blivit mäkta upprörd om den fått en välkomstsalut i form av exploderande små atombomber (som ju ändå är rätt stora) och om basen i Guantanamo hade bombats. Det ena kunde ha dragit med sig det andra, fram till allmänt kärnvapenkrig. Men nu blev det ingen invasion. Gringos kanske hade lärt sig av fiaskot i Grisbukten att kubanerna kunde slå tillbaka.

Explosivt i dagens läge är följderna av hålet i bottnen av Mexikanska viken som BP oklokt nog öppnade, vilket en annan artikel försöker skrämmas med. Möjligen är det en bubbla med metangas och en del andra läskiga gaser som man petat hål på, och det kan bli väldigt tråkiga följder om metanet skulle börja brinna exempelvis. Tsunamis, giftgas, båtar som bara sjunker etc. Det är bara elände överallt!

Lenin om revolutionen - 2

Här är en fortsättning på ett inlägg från i lördags, när jag plockade några citat från Lenins klassiker Staten och revolutionen från 1917. Det är en märklig bok som förtjänar att studeras. En intressant notering är att det inte är en partipamflett. Jag antar att Lenin såg det som ett försök till uppgörelse med olika grupper och individer som kallar sig socialister men som avvikit från Marx' och Engels' vetenskapliga socialism, kanske som en kamp mellan vetenskap och ovetenskap. Den är både tidsbunden och tidlös i sin framställning skulle jag säga - jag kanske återkommer och förklarar vad jag menar med det. Citaten är klippta härifrån.

Den kapitalistiska kulturen har skapat storproduktion, fabriker, järnvägar, post, telefon o.s.v., och på denna grundval har det stora flertalet av den gamla "statsmaktens" funktioner så förenklats och kan reduceras till så ytterligt enkla operationer - registrering, bokföring, kontroll - att alla dessa funktioner lätt kan utövas av alla skriv- och läskunniga personer, att dessa funktioner lätt kan utföras för en vanlig "arbetarlön", att man kan (och bör) beröva dessa funktioner varje skugga av privilegium eller överhet.

Att alla ämbetsmän utan undantag skall väljas och kan avsättas när som helst, att deras löner skall minskas till en vanlig "arbetarlön", dessa enkla och "självklara" demokratiska åtgärder förenar helt och hållet arbetarnas och bondemajoritetens intressen och tjänar samtidigt som en bro från kapitalismen till socialismen. Dessa åtgärder gäller den statliga, rent politiska omdaningen av samhället men de erhåller naturligtvis sin fullständiga mening och betydelse endast i samband med genomförandet eller förberedandet av "expropriatörernas expropriation", d.v.s. i och med att den kapitalistiska privatägande rätten till produktionsmedlen övergår till samhällelig äganderätt.

Självklart. Numera betalas det inget extra för en studentexamen, och överallt sitter folk och knappar på datorer och antas ha grundläggande kunskaper åtminstone i de enklare programmen. Och den processen av ökade kunskaper och alltmer avancerad teknik som å sin sida sänker många kunskapskrav fortsätter i rasande fart. Det innebär att kilopriset för tjänstemän även i styrande positioner kan sänkas. Bonusgubbar och -gummor kan avpolleteras, och det gäller även deras politiker.

Se hur kapitalisterna och deras politiker i sina dyra pälsar skrubbar varandra på ryggen!

Sedan kritiserar Lenin

... det borgerligt reformistiska påståendet, att den monopolistiska eller statsmonopolistiska kapitalismen inte längre är kapitalism, utan redan kan kallas "statssocialism" o.dyl. En fullkomlig planmässighet har trusterna naturligtvis inte åstadkommit, åstadkommer de ännu inte och kan de inte heller åstadkomma. Men i den mån de uppvisar planmässighet, i den mån kapitalmagnaterna på förhand beräknar produktionens omfång i nationell och t.o.m. internationell skala, i den mån de planmässigt reglerar den, förblir vi likväl inom kapitalismen, visserligen på ett nytt stadium av den, men dock otvivelaktigt inom kapitalismen. Att en sådan kapitalism "står nära" socialismen måste för proletariatets verkliga representanter utgöra ett bevis för den socialistiska revolutionens närhet, för lättheten och aktualiteten i dess genomförande. Men den utgör alls inte något motiv för att tolerera, att man förnekar denna revolution och skönmålar kapitalismen, såsom alla reformister gör.

Att man på olika håll för ett halvsekel sedan försökte utmåla Sverige som "blandekonomiskt" (underförstått: här finns det minsann socialism också) faller lätt in i det här resonemanget. Socialdemokraterna ville ha storbolag och storbolagskapitalism, och så byggde man en offentlig sektor som passade till bolagens krav men också innebar förbättringar för väldigt många arbetare och tjänstemän. Det var socialliberalt, men det var helt och hållet kapitalism, det påverkade inte det rådande systemet ... och när kapitalisterna tyckte att de klarade sig bra utan hjälp från socialdemokraterna var det inte intressant med någon "blandekonomi" längre.

Notera att Lenin säger att denna ordning dock visar på aktualiteten i den socialistiska revolutionen, att den är praktiskt genomförbar under rådande förhållanden. Det är viktigt, särskilt idag när socialdemokrater och de flesta vänsterpartister skrikande flyr vid omnämnandet av socialism.

Glatt sommarsolstånd!

Just det, det är idag sommarsolståndet. I Stockholm gick solen upp klockan 3.34 och avgår för dagen klockan 22.05. Den 25 juni, på den av myndigheterna så känslolöst påbjudna "midsommarafton" går solen upp en hel minut senare ... men låt oss inte träta om detaljer i denna ljuva sommartid. Njut i stället så länge härligheten varar! En filosoferande vit häst i en hage full med gula smörblommor, är inte det somrigt så det förslår? Eller grå stenar och röda blommor - glömde kolla närmre vad det var, men kanske tjärblomster - i en annan hage? Man kan inte annat än önska hela världen (eller åtminstone norra halvklotet) ett glatt sommarsolstånd!

Nassar i Svenskans undervegetation

Här är ett par klipp från Svenska Dagbladet i morse (klicka på dem så blir de större och lättare att läsa). Det är några trevliga figurer som har gemytliga kommentarer till ett par filmrecensioner. Jag antar att de är bortplockade vid det här laget (har inte tittat efter) men det är ju märkligt att Svenskan drar till sig sådana här saker. Man kan givetvis anmärka att det här är isolerade fall, att sådant händer när det är öppet att köra in kommentarer utan kontroll, att Svenskan givetvis inte delar de här åsikterna ... men hade samma resonemang gällt om de hade slunkit in i en tidning som på något sätt ansetts som "vänster"?

Lenin om revolutionen

Jag hörde för många år sedan en lustig låt, det var väl i USAmerikansk country-stil, med titeln "The only good christian is dead". Det var väl någon som tyckte att sedan Kristus dog blev det bara skräp med kristendomen. Undrar om man skulle kunna säga samma sak om Lenin: "Den ende gode leninisten är död".

Här är ett par citat från något Lenin skrev i juli 1917, alltså halvvägs mellan februari- och oktoberrevolutionerna, och i ett läge där kanske borgarklassen skulle återta makten med hjälp av socialister av tvivelaktigt slag. Citaten kommer från Revolutionens lärdomar som finns med som bilaga i en svensk upplaga av Staten och revolutionen som gavs ut 1964.

Under revolutionen lär miljoner och åter miljoner människor under varje vecka mera än under ett år av det vanliga, tröga livet. Ty vid ett tvärt omslag i ett helt folks liv visar det sig särskilt klart, vilka klasser inom folket som fullföljer det ena eller andra syftet, vilken kraft de förfogar över och vilka medel de begagnar sig av.

Några sidor senare är han tillbaka i samma tema:

Revolutionen skolar alla klasser med en snabbhet och en grundlighet som aldrig förekommer under vanlig, fredlig tid. Kapitalisterna, som är bäst organiserade och mest erfarna i klasskampens och politikens angelägenheter, har lärt sig snabbare än de andra.

Det tycks inte finnas någon svensk översättning på nätet, men en engelsk hittar man här.

Är det någon som har sett någon revolution här i närheten?

Den sista meningen är intressant och visar på varför en härskande klass är svår att bli av med. Eftersom den just härskar så har den lärt sig jobbet och utövar det bättre än klasser som alltid varit underordnade och saknar praktiska erfarenheter av att utöva makt. Inte nog med det: som Marx påpekade (i tredje bandet av Kapitalet) blir den härskande klassens välde starkare och farligare genom att den drar till sig energiska element från underklassen som vill göra karriär. Exempelvis: är det inte vanligt att duktiga fackliga representanter plötsligt byter sida och står mot de gamla kollegorna som företagets stålhårda ombud?

Alltså: Lenin säger att även om breda folkmassor blir mer medvetna under revolutionära tider så har den gamla härskande klassen ännu många trumfkort på hand. Det kan ju vara intressant att fundera på hur det fungerar i den nuvarande situationen av utdragen kris. Större delen av det som skulle vara vänster har uppslukats av den kapitalistiska staten eller helt enkelt upplösts och försvunnit, fackföreningarna har svårt att slå tillbaka och har också delvis försvunnit in i fiendelägret etc., medan det ändå finns ett brett missnöje och motstånd mot de nu påbjudna "åtstramningarna". Kommer det missnöjet att kunna formuleras och organiseras på ett sätt så att såväl den förvittrade "vänstern" som den ännu så länge starka och farliga kapitalistklassen kan svepas åt sidan, eller kommer vi åter att se hur kapitalisterna via sina politiker (inklusive sina "vänster"politiker) reder ut situationen och kommer tillbaka?

Leve republiken

Gud (?) straffar fotbollssyndare

Som TV-lös är jag lyckligt ovetande om fotbolls-VM och liknande oväsentligheter. TV-lös borde också en man i Limpopoprovinsen på sydafrikanska landsbygden ha varit, då kanske han fortfarande hade varit vid liv. Enligt rapport (tillförlitlig?) ville den 61-årige mannen titta på en match i TV. Hans fru och två barn (vuxna barn, inga små-kids) ville dock se ett religiöst program som gick på en annan kanal. Handgemäng uppstod om fjärrkontrollen, familjen attackerade, och polisen gissar att fotbollsmannens skalle dunkades i väggen med dödliga skador som följd.

Det är kraft i tron må man säga! Inga syndare skall sitta och glo på fotboll (trots att den väl är som religion för många) när Guds ord skall predikas i TV-apparaten! Var det Guds finger med i den här historien ... och kommer domstolen att ha några synpunkter på detta? Hur var det med femte budet: Du skall icke dräpa ... Det verkar inte finnas något budord mot att skämta om familjetragedier i alla fall.

Var (inte) lugn, värmen kommer!

Det kan bli läge att leta efter svalka framöver

NOAA, National Oceanic and Atmospheric Administration i USA, presenterar bland annat nedanstående bild. Blir tydligare om man klickar upp den i större format.

Budskapet är tydligt: den globala uppvärmningen fortsätter även om det finns områden där temperaturen för mars-maj i år ligger lägre än genomsnittet för 1971-2000. Att den gångna vintern varit hård kommer snart vara ett faktum som döljs i de långsiktiga statistiska genomsnitten. Sverige råkar ligga i ett område där förändringarna inte ser så stora ut, men jämför man med världen i stort och inte bara hur det ser ut utanför fönstret ... ja, då ser det otrevligt ut. Värmen stiger i norr och riskerar att de frusna tundrorna tinar och släpper ifrån sig enorma mängder otrevliga gaser exempelvis.

Det gäller att ha rätt namn

Det är bråk om en folkpartitant i Olofström i Blekinge som tycker det är OK att samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu har det blivit ännu mer liv för att hon fixat en disktrasa som ser ut som på bilden ovan. Damen ifråga heter Erika Nagy.

Att Erika är en feminim form av det urnordiska mansnamnet Erik är det inget tvivel om, men hur är det med Nagy? Är det i själva verket det ungerska Nagy (tror det uttalas ungefär som Nåttsch) som det rör sig om? Jag kan ingen ungerska men tror mig veta att det är ett vanligt familjenamn därnere och betyder "stor". (Sedan finns det vanliga Kiss som låter lite mindre apitligt för svenskar och som betyder "liten".) Här verkar det komma en dam med ungersk anknytning - och observera att ungrarna liksom finnarna inte ens är indoeuropeer - och vill att vi skall vara svenskar. Vad tycker våra Sverigedemokrater med sin granitfasta svenskhet om det? Och att blanda ihop svenskhet och disktrasor ... kan en sann fosterlandsvän gå med på det?

Gud ser dig!

Förr i tiden kunde man skrämma folk från att göra fula saker genom att hävda att Gud minsann såg vad de fifflade med långt inne i skumrasket, och att denne potentat kunde utkräva ansvar med ganska så bryska metoder. Gud ser dig, Jönsson, så lämna tillbaka cykeln du knyckte från mig annars blir det ståplats i en sjö med brinnande asfalt! Med modern teknik har Gud så att säga ändrat form, vilket framgår av den här affischen som jag hittade i en busskur söder om stan tidigare idag.

"Fastnade på övervakningskameran ...", lustigt uttryck förresten. Var det klister på kameran?

HBT hos käftis

Att sitta på en bänk i solens sken och läsa är trevligt, exempelvis om det är tidskriften Forskning och Framsteg som ligger i knät. Eftersom såväl ankomsten av ett nytt nummer av FoF som solsken råkade sammanfalla i eftermiddags var det vad jag gjorde.

Jag har ibland klagat (ohört) på vänsterns oförmåga/ovilja att ta till sig vetenskapliga rön i olika ämnen och sedan använda dem i politiken. Man verkar mer intresserade av exempelvis HBT än att fundera på vad man kan göra med modern datateknik för att få en bättre samhällsplanering. HBT är klasslöst och trevligt för politiker ur mellanskikten, och kräver inget annat än att man yttrar rätt åsikter vid rätt tillfälle. Det innebär inte några risker att stöta sig med mäktiga intressen. De man stöter sig med kan lätt avfärdas som homofober och bakåtsträvare.

Men, för att föra detta slingrande resonemang vidare, så ger faktiskt en FoF-artikel i senaste numret utrymme några intressanta reflexioner just i det ämne som jag spolat: När tandhälsa börjar bli en klassfråga, satsar tandvården i stället på hbt-certifiering, säger en rubrik. Här finns inledningen av artikeln, resten får man läsa i pappersformat.

Det handlar om att Folktandvården i Uppsala utbildar personalen för att kunna bemöta patienter (eller heter det "kunder" numera?) som är HBT. Visserligen känner tandvårdsdirektören inte till att det skulle vara något problem inom detta område, men man utbildar i alla fall. HBT-certifieringen kostar 1750 kronor per person medan en vanlig tandundersökning kostar 640. Reportern påpekar att alla har inte råd med det. Han skriver att:

... tandhälsa handlar alltmer om klass. Ensamstående föräldrar, förtidspensionerade, långtidsarbetslösa, hemlösa och psykiskt sjuka drabbas av sämre tandhälsa.

Och så frågar han den ansvarige för utbildningen vid RFSU:

Går vi från klasspolitik till identitetspolitik även inom tandvården?

- Vi pratar ju inte direkt om vem som har råd att fixa tänderna, men jag tror att det hänger ihop ... Alla ska få ett bra bemötande, det handlar ju även om att ha respekt för psykiskt sjuka.

Men de kommer ju sällan till tandvården, de har ju inte råd?

- Jo det är ju en ekonomisk fråga. Det kan jag ha synpunkter på, men det ligger utanför mitt mandat att uttala mig om.

Det gör inget, jag har mitt eget självpåtagna mandat. Men egentligen behövs inte så mycket läggas till, jag skulle tro att den vakna läsaren kan lista ut lämpliga slutsatser själv. Man kan ju räkna ut att även om HBT-personer nu skall lyftas fram så gäller det inte HBT-personer som råkar vara fattiga. De åker in i samma underklass med dåliga tänder som alla de andra - och då försvinner de ur de vackra frasernas värld om "respekt", "värdigt bemötande" eller vad man nu kan hitta på.

Dessa uttrar (som ser rätt sura ut, tycker jag) har inget att göra med den här bloggposten. Men jag tyckte det skulle vara trevligt med en bild här för att lätta upp texten.

När jag nu gör gratisreklam för FoF så kan jag peka på ytterligare några artiklar i senaste numret som kan ha intresse ur vänstersynpunkt:

• Bonusar gör mer skada än nytta. Psykologisk forskare som spolar bonusgubbarna.
• Apor sörjer sina döda. Schimpanser reagerar som människor på dödsfall bland anhöriga.
• Italienska forskare har utvecklat en tryckkänslig dräkt som är tänkt att fungera som skinn för robotar.
• Korrumperar makt? Eller är det makt som korrumperar?
• Kontorsarbete är jäkligt ineffektivt (jag vet, jag har jobbat där)
• Stora artiklar om stora dejtingsajter och små prinsessor
  

Stor flugbagge?

Bara för att fortsätta insektstemat från föregående inlägg: jag tror att det här är en stor flugbagge som kommer krypande på ett fläderblad. Annars får den som vet bättre om krypets identitet höra av sig. Bilden kan klickas upp till större format. Vad flugbaggar har för funktion i tillvaron har jag inte en aning om. Fågelmat kanske?

Trevlig prick med prickar

Just det, en flitig liten trädgårdsarbetare. Tvåprickig nyckelpiga, Adalia bipunctata. Fast just här kanske på fel ställe. Bara någon halvmeter bort fanns en koloni bladlöss som nyckelpigan gott kunde decimera ordentligt.

Jag undrar hur den här ganska kalla inledningen till sommaren påverkar insektslivet i stort? Och därmed alla andra organismer som på olika sätt är beroende av att insekterna "gör sitt jobb"?

Favorit i repris: morotspåsen

I februari 2008 skrev jag bloggposten Streckkod, morötter och socialism. Det här är delvis samma text, men med en del ändringar och tillägg. Jag tycker helt enkelt att den är bra och förtjänar en upputsning, och det kommer här:


Bloggposten bygger på egna erfarenheter av industriella planeringssystem fram till slutet av 90-talet, på förhållanden som kan observeras i dag i vilken konsumkassa som helst, och några doser socialistisk teori. Morotspåsen är mitt praktiska exempel.

De flesta torde ha handlat i en butik där personen i kassan viftar lite i luften med varan du vill ha - som en påse morötter - i stället för att handgripligen slå in priset i kassaapparaten. Det finns nämligen en mojäng som kan läsa av en rad av svarta streck som finns på påsen - streckkoden. Eller du kanske handlar på ett ställe där kunden själv är kassör och får läsa av koden? Genom elektronisk scanning förs varans kod över till kassadatorn som räknar ut hur mycket du ska betala. Streckkoden vi ser i butikerna är nog oftast EAN-13, en av flera koder inom GS1-systemet och gjord speciellt för produkter som skall läsas av med scanner i utgångskassor. Organisationen för GS1 har en hemsida på svenska. Där kan man också ladda ner en handledning om hur systemet fungerar för närvarande.


Antag att du inte betalar kontant utan använder ett plastkort - då tas pengar från ditt konto och transaktionen registreras i butikens bokföring eller hos en bank. Att koden hjälper till att räkna ut hur mycket som skall betalas är lätt att förstå, men det är inte slut där, långt därifrån. Nu finns det en informationspost i butikens dator - en påse morötter har sålts - och den kan användas till mycket.

Börja med butikens egen planering. En erfaren handlare vet ofta rätt bra hur mycket som kommer att säljas under en viss period. Den uppgiften kan läggas in som kontrollpunkt i datorn. Vartefter systemen blir smartare kommer mer och mer av den mänskliga administratören att kunna ”realiseras i mjukvaran”. För dagligvaror kan hela processen ske automatiskt: med ledning av tidigare försäljning och aktuellt lagersaldo kan datorn räkna fram när lagret har sjunkit till en nivå där den skall skicka en beställning om påfyllning till ett centralt lager (om butiken ingår i en affärskedja) eller direkt till en leverantör. Centrallagret med morotspåsar har också en databas där in- och utleveranser registreras. Vid behov kan datorn på eget initiativ skicka i väg order om påfyllning till en grossist eller till morotsodlaren.

Men nu kanske det behövs en massa manuellt pappersarbete när en firma beställer från en annan? Tänk om produkten importeras också, ännu mer krångel! - Icke nödvändigtvis.

Även om beställare och leverantör har olika datasystem kan de tack vare smarta program samarbeta papperslöst. Det kallas EDI, Electronic Data Interchange. Jag stötte på det redan på 90-talet när det började komma i drift. Ur ett enda grundfil i en dator skapas och skickas beställningar, orderbekräftelser, tillverkningsunderlag, plock- och packlistor, skeppningsdokument, tullhandlingar, ekonomiska underlag, fakturor, prognoser etc. inom och mellan företag. Odlaren har säkert också datoriserad uppföljning, bland annat för att beställa plastpåsar som morötterna förpackas i. Påstillverkaren har sin dator och planerar inköp av råmaterial till påsar från någon annan, etc. Med kablar och satelliter knyts ekonomiska enheter samman över hela jorden i händelsekedjor utan gräns. Enorma mängder information skyfflas omkring utan mänskliga mellanhänder.

Vad har nu detta för betydelse för socialismen? Socialism betyder bland annat att man på ett rationellt sätt planerar samhällets resurser så att alla dess medlemmar får sina behov tillgodosedda (i stället för att låta privatvinst samt efterfrågan, som ju är beroende av betalningsförmåga, bestämma). Den alldagliga streckkod på varorna som vi knappast tänker på och tar för given är i själva verket ett av de tekniska påhitt som gör en socialistisk planekonomi möjlig (detta eftersom koden stödjer kapitalistisk planering, och socialismen växer som bekant ur kapitalismens mylla). Med streckkod som en byggbit skapas kunskapsbasen som underlättar att placera resurserna där de bör vara.

Glöm Sovjets femårsplaner och försöken att bygga socialistiska ekonomier i ofta fattiga och sönderslagna länder med enorm varuknapphet, outbildad befolkning och konstant krigshot. Det här handlar om något mycket annorlunda. Vi är på 2000-talet, glöm inte det. Den historiska ramen är helt annorlunda. Socialismen skapas ur det verkligt existerande samhället, inte ur fantasibilder eller historiska anakronismer.

”Staten ska inte bestämma vad jag skall köpa!” kvider månne en liberal. Nej, det av staten som finns kvar tills vidare bestämmer inte mer än vad den ändå måste bestämma inom ramarna för demokratin. Det finns varor och typer av konsumtion som medborgarna kommer att ha synpunkter på, detta även när staten tynat bort.

Miljö- och hälsokrav kommer att bli allt hårdare. Produktion som skapar växthusgaser eller ödelägger ändliga resurser kommer att begränsas på olika sätt: klimatskatter, förbud, ransonering. Å andra sidan kan lokalproduktion och nyttiga produkter som främjar ett hälsosamt liv premieras, även om det skulle medföra extrakostnader som får dagens företagsekonomer att grina illa. Men i övrigt finns det inga skäl att tala om hur folk ska konsumera. Det är här som socialismen hugger tag i den stagnerande liberalismen och faktiskt söker förverkliga dess goda tankar om möjligheterna för människor att utveckla sina olika förmågor. För att citera vad Karl Marx skrev i Den tyska ideologin (1846, postumt publicerad) om

... det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.

(Det där med "kritisk kritiker" var en känga åt tyska filosofer som Marx inte gillade.)

En intressant långsiktig effekt är att man kan få datoriserade nätverk som i och för sig planerar olika saker, men de kommer inte att ha något centrum där någon enskild politiskt icke ansvarig grupp kan kontrollera vad planeringen leder fram till. Demokratiskt utsedda organ med vidhängande tekniska experter kan förse nätverket med parametrar som talar om vad som är möjligt att göra, och så får beställarna hålla sig inom de ramarna, det är allt.

Detta påminner på sätt och vis om det tidlösa tillståndet i de neoklassiska nationalekonomernas perfekt konkurrens-modell där alla agerar men ingen regerar och alla obalanser omedelbart korrigeras. I dag gör vi redan grunden till detta när streckkoden på vår morotspåse får träda i aktion. Det bör dessutom vara möjligt att testköra planeringssystem i virtuella världar för att få en uppfattning om hur de kommer att fungera innan de sätts i skarp drift. Samhällsforskare har redan börjat använda online-spel som virtuella laboratorier. Jag har spekulerat tidigare om detta här, här, här och här.

Sätt in detta i en större historisk process: Marx förutsåg redan på 1840-talet att det varuöverflöd som industrialismen skapade skulle ge möjligheter till ett helt nytt samhälle. I dag har jordbruket blivit en minoritetsrörelse i de gamla industriländerna trots att vi inte äter mindre mat än tidigare. Industrialiseringen har vänts till avindustrialisering trots att det aldrig producerats så mycket industrivaror som nu, och det krävs allt aggressivare marknadsföring för att få folk att konsumera mera – det ser ut som den situation Marx tänkte på faktiskt har förverkligats. Vad finns kvar när jordbruk och industri kräver en bråkdel av samhällets mänskliga krafter? Det blir tjänstesamhället där vi tar hand om varandra. Är det ett folkstyrt tjänstesamhälle som är socialismen?

En demokratiskt beslutad rationell fördelning av produktion och konsumtion innebär att behovet av överbetalda direktörer minskar. Varför betala för tjänster som inte behövs? Det kommer att finnas gott om utrymme för folk med goda idéer för det allmänna bästa, men inte för intressen som bara vill öka kapitalet för kapitalökandets egen skull - och detta är det enda i den här processen som jag kan se skulle kunna leda till våldsamheter. Demokrati och rationell samhällsplanering efter behov måste uppfattas som ett dödligt hot av dessa små parasitära grupper - men inte av världsbefolkningens majoritet (som dock ännu inte till skillnad mot oss kan glädja sig åt ett kvävande varuöverflöd). Men så länge de små eliterna sitter vid maktens centrum får vi räkna med att de kommer att slå tillbaka desperat mot försök att ta ifrån dem deras privilegier.

Sammanfattningsvis kommer de enskilda individernas ekonomiska möjligheter (som kommer att utjämnas), i kombination med miljörestriktioner och övriga politiska beslut fattade i demokratisk ordning att vara den ram inom vilken vi fritt kan leva våra liv. Det blir en verklig frihetsrevolution. Som hjälp till det kommer de att ha datoriserade planeringssystem, och en viktig komponent i dessa är för närvarande streckkoden. Det kommer smartare lösningar framåt, utvecklingen skenar. Hur många år dröjer det innan kvantdatorn är här som ett fungerande hjälpmedel, ohyggligt mycket snabbare än dagens digitala burkar när det gäller parallella operationer (som när tusen personer samtidigt köper sin påse morötter)?

Vem bryr sig om Belgien?

Jag saxade den här bilden från en belgisk tidning idag. Belgien är tydligen landet med inflation i antalet regeringar, men här får man "alla belgiska regeringar i ett ögonkast".

Tro't eller ej, men Belgiens officiella valspråk är Enighet ger styrka. Det verkar snarare som om landet spricker upp allt mer och sjunker ner i maktlöshet. Kanske välförtjänt efter Belgiens gangstervälde i Kongo (kung Leopold och "Kongofristaten" betydde massmord och massplundring) vars efterverkningar kanske fortfarande märks i dagens kongolesiska elände.

Nu har man hållit val, och det följs vad jag förstår av kaotiska förhållanden där vitt skilda partier skall försöka prata ihop sig till en ny regering. Med tanke på motsättningarna mellan fransk- och holländsktalande kan man undra vilket språk förhandlingarna förs på. Det finns en liten tysk minoritet också, men den verkar inte göra så mycket väsen av sig. - Kanske lika bra att avveckla Belgien, men vad skall ske med de olika delarna? Säljs till högstbjudande?

Belgien var en av de första industrialiserade områdena på europeiska kontinenten, men under senare delen av förra årtusendet säckade kol- och stålindustri ihop, alldeles som i andra klassiska industrizoner i Europa. Och det har man väl inte hämtat sig ifrån. Vänstern verkar inte vara mycket att hänga i julgran där heller. Men man kan ta som en kuriositet att när den världskommunistiska rörelsen sprängdes i början av 1960-talet och ryssar och kineser ledde varsin grupp bildades ett av de första pro-kinesiska partierna i Europa just i Belgien.

Teckentydaren gästbloggar

Idag tänker jag vara lat och låta någon annan sköta skrivandet. Det blir bloggkollegan Teckentydaren som för ett par dagar sedan lade in intressanta kommentarer på herrar Kildén & Åsmans blogg. Den som funderar på hur det är med alternativen i svensk politik får sig några vägvisare. Med Tydarens medgivande (och några smärre ändringar som jag inte bett om lov till) kopierar jag alltihop här:

”Två saker är nu nödvändiga: Sverige behöver en regering som klarar att bygga upp överskott i ekonomin. … För oss socialdemokrater är det otänkbart att EU på något sätt skulle ”godkänna” svenska statsbudgetar. Det Europa behöver är en ny och stram Stabilitets- och tillväxtpakt byggd på tydliga regler och sanktioner som tvingar Europas länder att sanera sina statsfinanser – inte ytterligare koordinering på EU-nivå, som EU-kommissionen föreslår.”

Sa Sahlin/Östros i sitt märkliga ekonomiska utspel i DN häromveckan.

När det gäller exportindustrins makt över nationen står vi ju på intet sätt efter Tyskland, förmodligen är det etter värre här. Frankrike tillhör inte heller direkt de stora exportöverskottens land. Tyskland må ha världen som marknad men de har mer väl som de andra +60% av sin exportmarknad inom EU. Inte vill länder som Sverige och Tyskland riskera att som ni säger konsumera mer för att få en bättre balans inom EU.

Sahlins/Östros utspel ovan är förstås motsägelsefullt, EU ska inte lägga sig i budgeten men de är varma anhängare av sanktioner som ska tvinga medlemmar till ett visst beteende.

ETC Ehrenberg som var för euron i vår charad till omröstning hade en poäng i ståndpunkten att vi dittills hade haft en mindre stram penningpolitik om vi haft Euron.

När Sahlin/Östros tvingade V på knä för att de skulle få vara med …

”den ganska märkliga process som föregick konsolideringen av det rödgröna samarbetet – där alla under Thomas Östros bekymrade överinseende skulle avkrävas trohetsed mot de utdaterade budgetregler som institutionaliserar begränsat politiskt reformutrymme” (Esbati)

… var det ju inget annat än en klar signal till de mäktiga kapitalintressena här i landet att någon expansiv inhemsk politik blir det absolut inte fråga om. I samma anda kan man se Sahlins/Östros senaste ekonomiska utspel på DN. Dvs vi kommer att fortsätta med en politik som går helt i exportindustrikapitalisternas intresse, även om folket ska blidkas med lite bättre villkor i bidragssystemen kommer vi att fortsätta med ”beggar thy neighbour” politik som gynnar dessa intressen.

Gemensam kamp över gränserna för att motverka detta behövs utan tvekan, men står man sig slätt på hemmaplan kommer man att ha små utsikter till framgång på den mycket svårare internationella arenan. Att skyla över sina misslyckanden på hemmaplan med att vi tar kampen internationellt klingar ihåligt och hittills har det inte varit speciellt framgångsrikt. När man hade framgång på hemmaplan gick det också mycket bättre internationellt.

Hundlivet i det nyliberala lyckoriket, eller ...?

De svenska exportkapitalintressena kan lugnt åse valrörelserna, oavsett resultat är de den stora vinnaren av den politik som kommer att föras, förmodligen mer med S då B-allianserna brukar innehåll en del ideologiförblindade med stora skygglappar som kan vara ett störande inslag för att ordning ska vara total.

Över tiden de senaste 30 åren har Sverige haft en mer åtstramande politik för hemmamarknaden än vad ens Thatcher, Reagan et al haft. Borgerliga allianser kan lugnt gå på i ullstrumporna, de som utger sig för att vara för folket emot de mäktiga exportkapitalisterna här i landet känner sig då tvingade samlas kring S som det minst dåliga alternativet. Det nämnda alternativet kan naturligtvis inte attackera välfärden så direkt och brutalt som borgarna, man tar det vägen över TINA (There Is No Alternative), man bedriver en ekonomisk makropolitik som skapar ”den ekonomiska nödvändigheten” som TINA brukar uttryckas här hos oss.

Den som vill se ett styre i det här landet som är av mer ”folkhemsk” karaktär där olika intressen på ett mer rimligt sätt balanserades mot varandra har inget alternativ i detta val och har i praktiken inte haft det det senaste kvartsseklet. Man frågar sig när det ska gå upp för folk att det stora hindret mot en sådan mer balanserad politik inte är borgare utan det som utger sig för att vara de svagas och arbetande folkets representanter, en annan mäktig intressent i att få till något annat är Public Service som är etablissemangets röst till folket och har en oförtjänt stor trovärdighet om att sålla vad som är viktigt och oviktigt i svenskens omvärld.

De mäktiga kapitalintressena här i landet torde med förtjusning kunna åse hur stora delar av den förmenta vänstern, som säger sig vara dess fiende, nu sluter upp kring en genuin S-höger ledare som det minst dåliga alternativet. Den nya S-ledningens strategi må ha varit en katastrof för partiets opinionssiffror men har varit en formidabel ”framgång” i att tysta någon kritik av betydelse mot rådande ekonomiska ordning. V är kuvade (inte för att S dörrmatta varit så mycket annorlunda tidigare), t.o.m. ETC som brukade kunna ha en del vass ekonomisk kritik är inordnade i Sahlin fållan.

Den del av rabiat tokhöger på nätet som utgjuter sitt hat mot S och som det verkar emanerar ur förlorarna i samhället har en klar poäng i att ställa S till svars för att de är förlorare. De har förstås fått det hela om bakfoten när de inbillar sig att S bedrivit vad de kallar socialistisk politik, de är hjärntvättade av högerns propagandaapparat och förstår inte att det är den nyliberala ekonomiska politiken som gjort dem till förlorare.

Vad många inte verkar inse är att det här landet under i huvudsak S ledning varit ett europeiskt föregångsland när det gäller den nyliberala politiken, löntagarna slogs ner långt innan man gjorde det i Tyskland etc, privatiseringarna här användes som varnade exempel ute i Europa. Grekerna är nu ute och protesterar mot privatisering av järnvägen etc och mot höjningen av regressiva konsumtionsskatter, men det var ju evigheter som sådan gjordes här i landet. Det protesterades inte emot detta, folket har fått veta av Public Service och det stora arbetarpartiet att det varit den ekonomiska nödvändighetens lag, hade det inte gjorts hade allt blivit värre för folket som de månar om.

S gjorde inte ett smack för att motverka utförsäljningen av Apoteket, att detta var i farozonen med EU-domen 2005 stod klart direkt. Inget gjorde man för att ta loven av detta, ett strategiskt drag hade varit att släppa fritt det receptfria, som är en liten bit av verksamheten, och renodla verksamheten till det som vi betalar gemensamt. Det hade tagit loven av det borgerliga propagandanumret att det handlade om att köpa huvudvärkspiller på stormarknaden och inte att släppa loss kapitalistintressena att hyvla av förtjänster från det vi gemensamt bistår de som behöver medicin med. Men S låtsades som om det regnade fram till borgarna sålde ut, då kom man med lite pliktskyldiga protester och obefintligt med relevant kritik.

Den romantiska södern?

En del människor har konstiga ideer om att det skulle vara något romantiskt med USA:s sydstater före inbördeskriget. Och att kriget i sig skulle ha något med rebeller att göra. Nåväl, här är ett foto från tidigt 1860-tal som nyligen återfunnits. Den ene pojken heter John och hans prislapp fanns också kvar. De var slavar. Ett av målen för rebellerna (i den mån de begrep vad de höll på med) var att bevara och breda ut slaveriet över större områden. Vad är det för romantiskt med det? Mer detaljer om fotot här.

Bra med varningstext

Jag tog mig en promenad och slank in på Konsum vid Liljeholmsplan i akt och mening att köpa en påse morötter. Det blev inget, tack vare varningstexten ovan till vänster. Det är bra med varningstexter som talar om att det kan vara något olämpligt med olika produkter. Tack för det, Konsum!

Även om våra politiker kryper för israelerna (eller snarare för israelernas beskyddare) kan vi konsumenter åtminstone vända ryggen åt israeliska produkter. Det är inte svårare att förstå och acceptera än den gamla bojkotten mot apartheid i Sydafrika. Med en växande bojkottrörelse underifrån kan politikerna plötsligt upptäcka att de har nog med råg i ryggen att sluta krypa, och till slut faller den sista apartheidstaten. Det kan dra ut på tiden eller ske snabbt och oväntat. Men det är klart att det finns ingen plats för religiöst betonade nybyggarstater i dagens värld. Det gäller bara att få nybyggarna att fatta det, och det lär de väl göra när penningbidragen utifrån inte rinner till lika friskt som förut.

OK, en lite suddig bild, min spanska är också suddig men jag tror att helikoptergubben säger: "Den har ett vapen i näbben. Öppna eld innan den lynchar oss!!!"

Det läcker som sjutton

Enligt vad som påstås i Aftonlövet, som förmodligen har saxat mycket från engelska Independent, är Pentagon ute efter WikiLeaks. Förutom den film med mordiska USAmerikanska helikoptersoldater som läckte ut tidigare i år - det verkar vara någon inom USA:s krigsmakt med tillgång till hemligt material som fått samvetskval - uppges nu 260 000 dokument som handlar om USA:s diplomati i Mellersta Östern ha lämnats över till WikiLeaks.

När något väl är ute på nätet är det väldigt svårt att stoppa om man inte stryper det helt. Och vem vågar göra det? Stora delar av världsekonomin kommer att få andnöd om WWW slås ut.

Om det stämmer att det överlämnats stora mängder dokument som skulle ge utrikesminister Clinton och flera tusen diplomater hjärtslag finns det bara en sak att göra: se till att de kommer ut på nätet så fort det bara går. Att hota med att man har dokument är utpressning, att inte hota utan publicera är demokratiskt renhållningsarbete.

Opinionen i USA reagerade inte märkbart på helikoptermördarna. Det kanske den inte gör nu heller, även om väldigt pinsamma saker kommer ut. Men återverkningarna kan bli större på annat håll. Låt medborgarna i Egypten, Jordanien eller vilka länder det nu gäller ta ställning till vilka relationer och skumma affärer deras ledare har med USA. Kanske det finns pinsamheter om de korrupta palestinska ledarna på Västbanken och israelerna också?

Ibland tycker jag man överdriver det fantastiska med ny teknik. Det gick ju att kommunicera och till och med spräcka hemligheter redan innan nätet uppfanns. Men man måste ju erkänna att tack vare teknologiska genombrott blir det allt svårare för världens skurkar att operera i skymundan. Det räcker med att det finns något vittne med en kamera i närheten av deras skurkstreck, och att denne lyckas komma undan med sitt minneskort, så kan skurkarnas mest finurliga propagandalögner spricka. (Ja, vad israelerna hittade på i samband med Ship to Gaza kanske inte var så überintelligent ur propagandasynpunkt - lögnerna började spricka ganska fort - men när det sedan visade sig att folk lyckats smuggla ut ocensurerade filmer av stormningen ...)

Hur som helst: stämmer det med hundratusentals komprometterande dokument så är det bara att hoppas att någon just nu jobbar i rasande fart med att få ut dem på nätet! Låt huvudena rulla på skumrasket!

Låt rikingarna betala

I detta inlägg citerade jag folk som förespråkar omfördelning av resurser från rika till fattiga som ett medel att bekämpa den pågående krisen. Som på beställning levereras siffror från en pålitligt kapitalistisk källa till oss via Kildén & Åsman.

En procent av världens hushåll äger 38 procent av världens tillgångar. Räknar man baklänges betyder det att 99% av världens hushåll får dela på 62 procent av världens tillgångar. En viss snedfördelning alltså.

Det finns alltså oerhörda summor att plocka av rikingarna vilket är bra för oss alla eftersom de ändå inte kan använda dem på annat sätt än att försöka göra sig ännu rikare. Och som läget är idag är det inte genom hederlig produktion av varor och tjänster, utan genom snyltande på vanligt folk via statsskulder och "åtstramningar" som förökandet sker. Alltså snyltande som gör att kriserna bara förlängs och blir värre. Dessutom tycks jämlikhet göra folk gladare, så vad väntar vi på? Är det möjligen rädslan för att den där enda procenten skall svara på omfördelningskraven genom extrem våldsutövning som gör att den nödvändiga omställningen dröjer? Nå, en del av procentgruppen kanske är religiös och har hört bibelordet om att "den som griper till svärd skall med svärd förgöras"?

"Alternativet till åtstramningar"

Hittade nyligen en engelsk sajt som heter New Left Project, och där har man börjat fundera på alternativ till den nya våg av "sparsamhet" (nedskärningar) som nu hotar europeerna i finanskrisens spår. Jag har försökt översätta en artikel av Tim Bending vars original finns här. Det är en snabb grovöversättning så det kan finnas fel, men jag hoppas författarens synpunkter inte blivit alltför förvanskade. Den som orkar läsa en bit kommer att upptäcka att gamle Keynes åter kommer till heders. Robert Reich är inne på samma ämne och samma Keynes, och ungefär samma lösning: omfördelning för att stimulera ekonomin. (Och här en artikel av Jeffrey Sachs som talar om post-Keynes men som ändå är inne på samma linje som de två andra.)

Vad som saknas i artikeln nedan är flera saker: hur (och av vem) skall det här genomdrivas, hur gör man om den lilla elit som kontrollerar ekonomin blånekar och skriker på polisen, antas den här lösningen vara permanent eller finns det ännu mer djupliggande problem i ekonomin som kommer att driva fram nya kriser, hur kombinerar man tillväxt med växande resurskriser? Det kanske finns flera frågor, men jag antar att den reformistiska inställningen där motsättningen mellan arbete och kapital inte klargörs ordentligt gör att hela idén riskerar att falla sönder. Men det betyder inte att artikeln är ointressant, så här följer den:


Alternativet till åtstramningar

Alternativet till nedskärningar är inte att bara låna mer. Det är omfördelning och skapandet av ett mer jämlikt samhälle. Detta är inte bara gott i sig; det ger stimulans till konsumentefterfrågan och håller snabbt på att bli den sista realistiska möjligheten för att säkra en ekonomisk återhämtning. Den här artikeln förklarar det ekonomiska skälet för omfördelning.

För någar veckor sedan skrev Kevin Blowe på New Left Project om behovet av ett klart uttalat motstånd mot massiva nedskärningar: en Alternativ Plan för Den Ekonomiska Krisen. Från bidrag på den här sajten och annorstädes kan vi börja se vad en sådan plan skulle kunna se ut som: preferens att beskatta de rika hellre än nedskärningar för de fattiga; preferens för investeringar i vad som är socialt nyttigt och nedskärningar i slöseri som militärprojekt. En massa goda ideer. Men kanske vi går runt huvudfrågan: Hur kan vi främja ekonomisk återhämtning? Hur kan vi skapa jobb? Hur kan vi hantera den massiva privatekonomiska skulden från de senaste årtiondena? Och hur kan vi, slutligen, hoppas på att få tillbaka den offentliga upplåningen till en hållbar nivå?

Standardekonomer verkar bara erbjuda fyra osmakliga vägar framåt:

Försök balansera budgeten genom nedskärningar och/eller skattehöjningar, och hoppas, men riskera skapandet av en nedåtgående spiral av recession och deflation (neoklassisk/thatcheristisk).

Fortsätt låna och hoppas att tillväxt (som inte är beroende av fortsatta stimulanser) på något sätt återkommer innan obligationsmarknaden drar ur proppen (ortodox keynesianism).

Devalvera valutan och låt inflationen ta bort skulderna (i själva verket en regressiv skatt på användare av valuta, i synnerhet vanliga sparare) och hoppas.

Partiell eller fullständig statsbankrutt (med risken för en rekyl om det finansiella systemet kollapsar), och hoppas.

Det stora hoppet verkar vara exportledd tillväxt, men som det har noterats är det inte klart vem som skall ta hand om all import. Vad vi behöver är snarare en lösning än ett alternativ.

Nyckeln till återhämtning är att stödja och stimulera aggregerad efterfrågan, som keynesianerna förespråkar. Problemet är att den standarkeynesianska kuren med budgetunderskott är hållbar bara om det sker en snabb ekonomisk återhämtning. Som beskrivs nedan verkar vi inte befinna oss i det sammanhanget. Många länder i Europa är redan ute i marginalen.

Detta är varför vänstern behöver vända sig till en i stort förbisedd observation som Keynes gjorde (fast den antyddes på den här sidan av Susan Pashkoff) att skattebaserade offentliga utgifter i sig stimulerar efterfrågan, och att ”Om skattepolitiken medvetet begagnas som ett medel till inkomstutjämning förstärks givetvis dess verkningar i riktning mot ökad konsumtionsbenägenheten.” (Citatet från Keynes' Allmän teori, kap 8 sid. 130. bokförlaget Pontes 1994). Med andra ord: omfördelning kan användas för att skapa en stimulanseffekt, främja skapandet av arbeten och återhämtning, utan ett nödvändigt behov för fiskal expansion, bara genom att fördela existerande resurser på ett annorlunda sätt.

Vi måste förstå varför så är fallet. Förklaringen kastar också en avslöjande ljus på ursprunget till den nuvarande krisen.

Att spara är bra, men det kan ju vara med måtta

Förklaringen till ihållande arbetslöshet

Keynes' utgångspunkt var hur individer uppträder vad det gäller sparande och konsumtion. Hur mycket av vår inkomst vi sparar bestäms av hur stor inkomst vi har (självklart) och vår underliggande önskan att spara i förhållande till konsumtion. Det senare påverkas av en stor mängd faktorer, inklusive räntesatser, förväntningar om framtida behov, förväntan om nyttan av framtida konsumtion, samt kulturella värderingar.

Keynes noterade att när folk blir rikare tenderar de att spara en större andel av sina inkomster. Detta beror av att nyttan av ytterligare konsumtion faller med ökande välstånd. Samma sak stämmer på nationell nivå: sjunkande arbetslöshet betyder ökad genomsnittlig hushållsinkomst och skapar en tendens för den allmänna sparnivån att öka.

Detta skenbart oskyldiga fakta har långtgående betydelse. Ökat arbete betyder å ena sidan en ökning produktion av varor och tjänster. Å andra sidan betyder det ökade inkomster och konsumentefterfrågan, men eftersom tendensen att spara samtidigt ökar stiger konsumtionen inte lika fort som produktionen. Den börjar släpa efter utbudet. Marknaden kan svara på en sådan obalans på flera sätt.

• Ökad export kan suga åt sig den ökande produktionen (om du har tur).

• Ökade inhemska investeringar av företag kan suga åt sig den ökande produktionen och besparingarna. Olyckligtvis är investeringar över behovet att stödja konsumtion ohållbara (olönsamma) på lång sikt. Sådan överinvestering kommer att medföra en kompensationsperiod av underinvesteringar. Detta är den klassiska konjunkturcykeln.

• Spekulation på tillgångspriser (fastigheter, värdepapper) kan suga upp ökade besparingar och åter sända ut dem i cirkulationen och därmed stödja konsumtionen. Uppenbart är detta också ohållbart (en bubbla), man lånar i själva verket efterfrågan från framtiden.

• Ökad konsumentkredit kan suga upp besparingar och stödja konsumtion. Detta är länkat till spekulation på tillgångspriser (fastigheter) och är lika ohållbart. Efterfrågan är i sjäva verket lånad från framtiden.

• Företag kommer att reagera på ökade lager av osålda varor genom att skära ner produktion och personal, minska inkomster och göra att sparkvoten återgår till sin tidigare nivå.

Med andra ord kommer på lång sikt marknadens osynliga hand att balansera samlat utbud och efterfrågan genom att upprätthålla tillräcklig arbetslöshet för att säkra att folk inte sparar för mycket av sina inkomster. På kort sikt kan emellertid olika sorters bubblor lura oss att tro att en hållbar tillväxt av sysselsättning har ägt rum.

Keynesianism och kapitalismens ”guldålder”

1950- och 1960-talen ses som kapitalismens ”guldålder”. Ett sammanflöde av faktorer upprätthöll en låg önskan att spara som stämde med en en hållbar sparkvot vid en hög sysselsättningsnivå. Dessa faktorer innefattade en ansamling av privat sparande efter krigsåren och Trettiotalskrisen, uppdämd efterfrågan av varor som hus i förorterna, bilar och hushållsmaskiner, och välfärdspolitik och organiserad arbetskraft som ökade ekonomisk trygghet och minskade ojämlikheter.

I den gynnsamma miljön var det inte svårt att uppnå något som full sysselsättning, och det aktuella problemet sågs som att motverka konjunkturcykeln, säkerställa att en nedgång var grund och inte förvandlades till depression. Den ortodoxa keynesianismen använde således offentliga underskott och överskott för att möta fluktuationer i utgifter för privata investeringar och att stödja den samlade efterfrågan. För en tid fungerade det.

Vad är detta? Några neoklassiska nationalekonomer som gör en skrämmande utflykt i verkligheten och längtar tillbaka till sina fina teoretiska modeller?

Keynesianismens gränser

Sedan kriget har de industrialiserade ekonomierna blivit rikare, samt äldre, och allt mer inriktade på besparingar för äldre dagar. På senaste tiden har neoliberalismen gjort saken värre, ökat ojämliheten och monterat ner välfärdsstatens säkerhetsnät och därmed åter uppmuntrat sparande. Sysselsättningsnivån kompatibel med uthålligt sparande, lånande och investerande har fallit. Denna process började i det sena sextiotalet.

Ortodox keynesianism var bra som anticyklisk politik men den kunde inte upprätthålla sysselsättning under en sådan långvarig trend. Vid slutet av sextiotalet började stödjandet av tidigare nivåer av sysselsättning kräva ännu större fiskal och monetär stimulans, med ännu mindre möjlighet att återställa räkenskaperna. Det var ohållbart.

Privatiserad keynesianism – 1979-2008

Ledda av anglosaxiska ekonomier såg åttio- och nittiotalen en svängning mot vad Colin Crouch har etiketterat som ”privatiserad keynesianism”. Med andra ord: mer av samma sak, bara med offentlig upplåning ersatt av privat upplåning och spekulation som motorn för ohållbar efterfrågestyrning. I USA steg den totala skulden från 154% av BNP 1970 till 373% (53 tusen miljarder $) första kvartalet 2009 (se här tabell L1 och här tabell B-1). Denna tendens har följts av uppgången för FIRE-sektorn (Finance, Insurance and Real Estate). På 1960-talet stod den för 15% av USA:s inhemska företagsvinster, genomsnittet för 2000-2008 var 35%, med topp vid 43,8% (see här tabell B-91). Det är vanligt att skylla tillväxten av finansiella pyramidspel på avregleringar, som om allt hade varit bara bra utan avreglering. Men det fanns ett underliggande problem med stagnation, och tillväxten av ”förnyandet” av finanssektorn, underlättad av neoliberal avreglering, verkade erbjuda en lösning.

Dessa tendenser hjälpte verkligen till att stötta upp konsumentefterfrågan och sysselsättning, och skapade även konsument(skuld)ledda högkonjunkturer i USA, Storbritannien och på annat håll, och sög åt sig sparande och export från de mer sparbenägna Tyskland och Japan. Men dessa tendenser var aldrig hållbara, utan utlöste en rad av allt värre kriser från sparbankerna i USA till ”dot.com” och ”subprime”. I vartenda fall har regeringar och centralbanker räddat det finansiella systemet och fungerat som yttersta låneinstans, men deras möjligheter för vidare utköp närmar sig gränsen.

Alternativet till sparande

Sedan 2007 har regeringarna återvänt till ”offentlig keynesianism”. Budgetunderskott har varit rätt, men i frånvaro av en stark återkomst i tillväxten blir det snabbt ohållbart. Med obligationsmarknader som hotar att neka återfinansiering av skulderna vänder sig nu regeringar från stimulanser till nedtryckande fiskal åtstramning.

Ändå pekar denna korta berättelse på den alternativa metoden beskriven i början av den här artikeln. Omfördelning av inkomster sätter mer pengar i händerna på dem som tenderar att konsumera en högre andel av sin inkomst (de fattiga), och mindre i händerna på de välmående som tenderar att spara mer av vad de får. Tekniskt sagt; det höjer sysselsättningsnivån som stämmer med en uthållig nivå på sparandet. Enklare uttryckt ger det ekonomisk stimulans, ökvar efterfrågan på ett sätt som inte beror av lån eller att trycka mer pengar, men bara omfördelar existerande resurser på ett annat sätt.

Allt detta kunde vara självklart. Under åratal har efterfrågan, och därmed tillväxten, understötts av stora inkomstöverföringar från de välbärgade till de mindre välbärgade i form av lån. Nu är problemet att de mindre välbärgade är överskuldsatta; denna särskilda form av stimulans kan inte fortsättas, och hotar även att köras baklänges när de välbärgade kräver sina pengar åter. Den tänkta lösningen av sparsamhetspolitiken är i grunden att tvinga de mindre välbärgade att betala av sina räkningar; skattebetalarnas pengar används för att rädda huvudsakligen välbärgade sparare, medan de mindre välbärgade står för notan genom nedskärningar av offentlig service. Uppenbarligen är inte detta alls någon lösning för det grundläggande ekonomiska problemet. Alternativet till nedskärningar är en liknande omfördelning av välstånd som skapar en liknande ekonomisk stimulans. Skillnaden är att pengarna inte behövs betalas tillbaka.

Fattiglappar som ber om bidrag?

Delar i en alternativ plan

En alternativ plan behöver täcka tre områden: vi behöver en krisplan för att skydda besparingar, pensioner och banktjänster i den reala ekonomin; vi behöver en plan för en radikal reform av det finansiella systemet, såväl nationellt som en del av en international ansträngning med målet att befria demokratiska stater från konsekvenserna av spekulanters irrationella gruppbeteende, och vi behöver en plan för att minska ekonomisk ojämlikhet.

Vad det senare betyder i praktiken är inte svårt att gissa. Den övergripande fiskala hållningen bör vara att vidhålla eller öka offentliga utgifter som en procentsats av BNP, att använda budgetunderskott som ett positivt stimulansverktyg så långt som möjligt, och att minska underskottet om så behövs, huvudsakligen genom beskattning, och skära ner bara i områden med små stimulanseffekter såsom försvaret. Beskattningen behöver göras mer progressiv, inklusive effektiva ingripanden mot kryphål och skattesmitning. Nya offentliga investeringar (en grön ”New Deal”?) bör inriktas på områden som skapar många nya arbeten, såsom förbättringar av hushållens energieffektivitet. Slutligen behöver vi en industripolitik som siktar på att minska löneojämlikheter genom lagstiftning om minimi- och kanske maximilöner, och en mer förmånlig miljö för organisering på arbetsplatserna och kollektivavtal.