I februari 2008 skrev jag bloggposten Streckkod, morötter och socialism. Det här är delvis samma text, men med en del ändringar och tillägg. Jag tycker helt enkelt att den är bra och förtjänar en upputsning, och det kommer här:
Bloggposten bygger på egna erfarenheter av industriella planeringssystem fram till slutet av 90-talet, på förhållanden som kan observeras i dag i vilken konsumkassa som helst, och några doser socialistisk teori. Morotspåsen är mitt praktiska exempel.
De flesta torde ha handlat i en butik där personen i kassan viftar lite i luften med varan du vill ha - som en påse morötter - i stället för att handgripligen slå in priset i kassaapparaten. Det finns nämligen en mojäng som kan läsa av en rad av svarta streck som finns på påsen - streckkoden. Eller du kanske handlar på ett ställe där kunden själv är kassör och får läsa av koden? Genom elektronisk scanning förs varans kod över till kassadatorn som räknar ut hur mycket du ska betala. Streckkoden vi ser i butikerna är nog oftast EAN-13, en av flera koder inom GS1-systemet och gjord speciellt för produkter som skall läsas av med scanner i utgångskassor. Organisationen för GS1 har en hemsida på svenska. Där kan man också ladda ner en handledning om hur systemet fungerar för närvarande.
Antag att du inte betalar kontant utan använder ett plastkort - då tas pengar från ditt konto och transaktionen registreras i butikens bokföring eller hos en bank. Att koden hjälper till att räkna ut hur mycket som skall betalas är lätt att förstå, men det är inte slut där, långt därifrån. Nu finns det en informationspost i butikens dator - en påse morötter har sålts - och den kan användas till mycket.
Börja med butikens egen planering. En erfaren handlare vet ofta rätt bra hur mycket som kommer att säljas under en viss period. Den uppgiften kan läggas in som kontrollpunkt i datorn. Vartefter systemen blir smartare kommer mer och mer av den mänskliga administratören att kunna ”realiseras i mjukvaran”. För dagligvaror kan hela processen ske automatiskt: med ledning av tidigare försäljning och aktuellt lagersaldo kan datorn räkna fram när lagret har sjunkit till en nivå där den skall skicka en beställning om påfyllning till ett centralt lager (om butiken ingår i en affärskedja) eller direkt till en leverantör. Centrallagret med morotspåsar har också en databas där in- och utleveranser registreras. Vid behov kan datorn på eget initiativ skicka i väg order om påfyllning till en grossist eller till morotsodlaren.
Men nu kanske det behövs en massa manuellt pappersarbete när en firma beställer från en annan? Tänk om produkten importeras också, ännu mer krångel! - Icke nödvändigtvis.
Även om beställare och leverantör har olika datasystem kan de tack vare smarta program samarbeta papperslöst. Det kallas EDI, Electronic Data Interchange. Jag stötte på det redan på 90-talet när det började komma i drift. Ur ett enda grundfil i en dator skapas och skickas beställningar, orderbekräftelser, tillverkningsunderlag, plock- och packlistor, skeppningsdokument, tullhandlingar, ekonomiska underlag, fakturor, prognoser etc. inom och mellan företag. Odlaren har säkert också datoriserad uppföljning, bland annat för att beställa plastpåsar som morötterna förpackas i. Påstillverkaren har sin dator och planerar inköp av råmaterial till påsar från någon annan, etc. Med kablar och satelliter knyts ekonomiska enheter samman över hela jorden i händelsekedjor utan gräns. Enorma mängder information skyfflas omkring utan mänskliga mellanhänder.
Vad har nu detta för betydelse för socialismen? Socialism betyder bland annat att man på ett rationellt sätt planerar samhällets resurser så att alla dess medlemmar får sina behov tillgodosedda (i stället för att låta privatvinst samt efterfrågan, som ju är beroende av betalningsförmåga, bestämma). Den alldagliga streckkod på varorna som vi knappast tänker på och tar för given är i själva verket ett av de tekniska påhitt som gör en socialistisk planekonomi möjlig (detta eftersom koden stödjer kapitalistisk planering, och socialismen växer som bekant ur kapitalismens mylla). Med streckkod som en byggbit skapas kunskapsbasen som underlättar att placera resurserna där de bör vara.
Glöm Sovjets femårsplaner och försöken att bygga socialistiska ekonomier i ofta fattiga och sönderslagna länder med enorm varuknapphet, outbildad befolkning och konstant krigshot. Det här handlar om något mycket annorlunda. Vi är på 2000-talet, glöm inte det. Den historiska ramen är helt annorlunda. Socialismen skapas ur det verkligt existerande samhället, inte ur fantasibilder eller historiska anakronismer.
”Staten ska inte bestämma vad jag skall köpa!” kvider månne en liberal. Nej, det av staten som finns kvar tills vidare bestämmer inte mer än vad den ändå måste bestämma inom ramarna för demokratin. Det finns varor och typer av konsumtion som medborgarna kommer att ha synpunkter på, detta även när staten tynat bort.
Miljö- och hälsokrav kommer att bli allt hårdare. Produktion som skapar växthusgaser eller ödelägger ändliga resurser kommer att begränsas på olika sätt: klimatskatter, förbud, ransonering. Å andra sidan kan lokalproduktion och nyttiga produkter som främjar ett hälsosamt liv premieras, även om det skulle medföra extrakostnader som får dagens företagsekonomer att grina illa. Men i övrigt finns det inga skäl att tala om hur folk ska konsumera. Det är här som socialismen hugger tag i den stagnerande liberalismen och faktiskt söker förverkliga dess goda tankar om möjligheterna för människor att utveckla sina olika förmågor. För att citera vad Karl Marx skrev i Den tyska ideologin (1846, postumt publicerad) om
... det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.
(Det där med "kritisk kritiker" var en känga åt tyska filosofer som Marx inte gillade.)
En intressant långsiktig effekt är att man kan få datoriserade nätverk som i och för sig planerar olika saker, men de kommer inte att ha något centrum där någon enskild politiskt icke ansvarig grupp kan kontrollera vad planeringen leder fram till. Demokratiskt utsedda organ med vidhängande tekniska experter kan förse nätverket med parametrar som talar om vad som är möjligt att göra, och så får beställarna hålla sig inom de ramarna, det är allt.
Detta påminner på sätt och vis om det tidlösa tillståndet i de neoklassiska nationalekonomernas perfekt konkurrens-modell där alla agerar men ingen regerar och alla obalanser omedelbart korrigeras. I dag gör vi redan grunden till detta när streckkoden på vår morotspåse får träda i aktion. Det bör dessutom vara möjligt att testköra planeringssystem i virtuella världar för att få en uppfattning om hur de kommer att fungera innan de sätts i skarp drift. Samhällsforskare har redan börjat använda online-spel som virtuella laboratorier. Jag har spekulerat tidigare om detta här, här, här och här.
Sätt in detta i en större historisk process: Marx förutsåg redan på 1840-talet att det varuöverflöd som industrialismen skapade skulle ge möjligheter till ett helt nytt samhälle. I dag har jordbruket blivit en minoritetsrörelse i de gamla industriländerna trots att vi inte äter mindre mat än tidigare. Industrialiseringen har vänts till avindustrialisering trots att det aldrig producerats så mycket industrivaror som nu, och det krävs allt aggressivare marknadsföring för att få folk att konsumera mera – det ser ut som den situation Marx tänkte på faktiskt har förverkligats. Vad finns kvar när jordbruk och industri kräver en bråkdel av samhällets mänskliga krafter? Det blir tjänstesamhället där vi tar hand om varandra. Är det ett folkstyrt tjänstesamhälle som är socialismen?
En demokratiskt beslutad rationell fördelning av produktion och konsumtion innebär att behovet av överbetalda direktörer minskar. Varför betala för tjänster som inte behövs? Det kommer att finnas gott om utrymme för folk med goda idéer för det allmänna bästa, men inte för intressen som bara vill öka kapitalet för kapitalökandets egen skull - och detta är det enda i den här processen som jag kan se skulle kunna leda till våldsamheter. Demokrati och rationell samhällsplanering efter behov måste uppfattas som ett dödligt hot av dessa små parasitära grupper - men inte av världsbefolkningens majoritet (som dock ännu inte till skillnad mot oss kan glädja sig åt ett kvävande varuöverflöd). Men så länge de små eliterna sitter vid maktens centrum får vi räkna med att de kommer att slå tillbaka desperat mot försök att ta ifrån dem deras privilegier.
Sammanfattningsvis kommer de enskilda individernas ekonomiska möjligheter (som kommer att utjämnas), i kombination med miljörestriktioner och övriga politiska beslut fattade i demokratisk ordning att vara den ram inom vilken vi fritt kan leva våra liv. Det blir en verklig frihetsrevolution. Som hjälp till det kommer de att ha datoriserade planeringssystem, och en viktig komponent i dessa är för närvarande streckkoden. Det kommer smartare lösningar framåt, utvecklingen skenar. Hur många år dröjer det innan kvantdatorn är här som ett fungerande hjälpmedel, ohyggligt mycket snabbare än dagens digitala burkar när det gäller parallella operationer (som när tusen personer samtidigt köper sin påse morötter)?
Tack Mycket bra inlleg, vänstern behöver fler visioner anpasade till dagens och nära framtidens samhelle
SvaraRaderaTack själv. Tyvärr är jag ganska pessimistisk vad det gäller vänsterns intresse.
SvaraRaderaEn torftig vision, tycker jag. Streckkoderna sköter rutiner idag och skulle förstås sköta samma rutiner på exakt samma sätt i ditt system. I själva verket är både kapital och stat en form av superrutiner, den ena inriktad på maximal profit, den andra på stabilast möjliga hierarkier.
SvaraRaderaMen vad händer då rutinen inte räcker till, eller blir förbisprungen, eller upptäcks skapa elände?
Då måste det till ett beslut. Oavsett om ett sådant beslut fattas av en kapitalist eller en statsbyråkrat kan man vara säker på att svaret blir "business as usual".
Det behvövs beslutsrutiner som utgår ifrån att de som påverkas av verksamheten också bestämmer hur den drivs, på ett politiskt vis.
Demokrati?
SvaraRaderaFörvisso, Björn. Men om det är något som behöver strukturer så är det det. Den vi har just nu är ju inte effektiv så det stör.
SvaraRaderaEn annan sak som ditt förslag inte beaktar, kom jag på, är hur det kommer in något nytt i systemet. Streckkoderna kan ju bara registrera efterfrågan på något känt, i enlighet med existerande rutiner. Och är det något som planmyndigheter är notoriskt dåliga på så är det inte detta, utan det nya.
Jag hade en bekanting som på 80-talet försörjde sig på att smuggla datorer till Sovjet. De var mycket efterfrågade men fick inte finnas - för det skulle kunna skapa oreda i byråkratin. De var inte tillräckligt hierarkiskt uppbyggda.
Min bekantingagerade där som entreprenör - en person som på eget bevåg introducerade något nytt. Kapitalismens stora fördel är att den erbjuder en systemkonform möjlighet till detta som inte finns i planmyndighetssystemet. Även om kapitalismen överges borde den möjligheten finnas kvar. Och streckkoden är inte till någon hjälp här.
Sprängkraften i tekniken är att den i ett tidigare stadium rensade bort stora mellangrupper i företagen. Jag såg det själv. Men i explosionens riktning ligger topparna också, och jag utgår från att där har vi eliten som är beredd att döda för att få fortsätta att vara elit. Det är den där enda procenten som sitter på 38% av världens rikedomar.
SvaraRaderaMan kan inte få med allt i en kort skiss av möjligheter, men jag nämnde platsen för de som har ideer. Kreativitet är inte beroende av samhällssystem eller ens skattesystem, utan de som har ideer om nya saker kommer att ha det ändå. Och är det en ny grej som andra är intresserad av är det bara att klämma dit en streckkod på den.
Det kan finnass en fördel för nya idéer i ett system med marknad och fri företagsamhet, i vart fall som det ser ut nu så är där en större frihet att misslyckas. I offentliga system som är mer övervakade är domen så mycket hårdare vid misslyckanden. "Försök och misstag" är en inte oväsentlig del i att göra framsteg. När vi inte får göra misstag stannar utvecklingen.
SvaraRaderaStreckkoder är bra, en utmärkt innovation. Yngsta dottern handlar nu bara med scanner och tycker det är utmärkt att ha allt färdigpackat direkt i kassarna och sen bara dra sitt kort.
Jo vi får nog räkna med att den procenten som sitter på den reala makten inte kommer att lämna ifrån sig den frivilligt, sen har man kanske ytterligare drygt 9% som man ser till att vara indirekta förmånstagare.
Som Michael Parenti sa en gång:
"Do not think George Bush is stupid, do not think they are confused, just because they say confusing things, just because they wanna confuse you, doesn't mean they are confused.
Just because the explanations they give is as confused and wrong and ill fitted, doesn't mean they don’t need your assistance, your being stupid when you think your enemies being stupid.
When you think that the people that own and control the land, the labor, the capital and resources of most of world are stupid, then you falling back on very fatuous kind of arguments… there are liberal intellectuals that love to rock back and forth, talk about Bush… he mispronounce words. I had the same problem with Reagan, oh he is so stupid, and here this guy was sticking to us up one side and down the other with more rational consistent resourcefulness then I see any president. Jimmy Carter, Bill Clinton didn't know what they were doing when they came in.
These guys have an ideological dedication, just the way they pack the judiciary with young right wing lawyers appointed to federal judgeships in their early 30's who handing down decisions … [we will be] stuck with them [decades forward], and while others were standing around talking about how stupid they are. So he mispronounces words… big deal!"
I och för sig är det inte så viktigt om USA:s president är dum och förvirrad - det finns ju en massa duktiga medarbetare som kan utföra alla skumma handlingar som krävs av USA:s ledning, och de vet nog vad de skall göra i alla fall.
SvaraRaderaKreativitetens hanterande är en intressant fråga. Är det inte så att man inom kapitalismen kan vara synnerligen intolerant mot nyskapande om detta skadar någon profit-nisses omedelbara intressen? En orsak till att byta samhällssystem (gäller även tidigare modeller när slaveri och feodalism åkt ut, inte bara kapitalismen) är att systemets förmåga till förnyelse har avtagit. För att uttrycka det med Marx så sätter produktionsförhållandena (ägandet av produktionsmedlen) hinder i vägen för produktivkrafternas utveckling. Det vore värt ett eget blogginlägg att diskutera det. Även en ruttnande kapitalism kan förväntas medföra att kreativiteten i samhället försvåras.
Att det är tillåtet at misslyckas är förmodligen på gott och ont, finanskraschen kan nog ses som ett sådant. De kreativa finansiella instrumenten slutande med en krasch.
SvaraRaderaI teorin kan allting produceras till låg nettokostnad om allt onödigt skalas bort. Men allt verkar inte lämpa sig för detta. Men vi har ju tidigare lyckats väl med en rad samhällsnyttigheter som levererat sådant som post, tele, el mm till låg kostnad.
Olika system kan förstås innehålla olika grad av frihet att experimentera och misslyckas. Den våldsamma koncentration i storföretag som kommit tillstånd inte minst genom att alltmer har hamnat i fickorna på de som redan har mer än nog har sannolikt bidragit till att hämma utvecklingen. Man kan tänka sig att det är skada när det blir allt för stor maktkoncentration oavsett om det är politiskt eller i ägandet.
En artikel som kanske tangerar ämnet:
Should we tax excess corporate profits?
By Marshall Auerback
"There are additional social benefits to be derived from this proposal. If the government taxes excess corporate savings, it means there are fewer corresponding opportunities for corporate financial engineering, control frauds, etc., and therefore greater financial stability as you have an economy less prone to financialisation. That's an unalloyed social good.
In effect, this becomes a tax aimed explicitly at the corporate rentiers who are not reinvesting their super profits in tangible capital equipment, ...
...
It appears that massive build ups of cash flow facilitate all sorts of mischief - zaitech (i.e. financial engineering), accounting frauds, control fraud, etc.
...
It was the rentier behaviour of the corporate sector, with the latter finding it ever more lucrative to engage in financial acquisitions, which largely led to an abandoning of productive investment since the 1990s.
When an economy becomes financialised and therefore far less productive, it becomes more prone to fraud, greater financial instability, and higher rates of unemployment. But it serves the interests of the economic rentiers. "
Vi har ju egen erfarenhet av det här i landet, exportsektorn har gjort rekordvinster efter rekord vinster utan att det skapat full sysselsättning och allmänt välstånd i landet, tvärtom har vi sett nedskärningar och mer tala om att vi har inte råd och pensionssystem mm ska skruvas ner.
Känner igen det där, vi hade faktiskt en debatt om "övervinster" i Sverige för många år sedan. Det var när C H Hermansson var ledare för VPK och storbolagen tjänade storkovan.
SvaraRaderaMen frågan är ju vad som definieras som "övervinst". Läser man Aurback så verkar det som man plockar bort det som inte återinvesteras. I viss mån gjordes det under Strängs tid i Sverige, när bolagen ålades att sätta undan en del pengar i låsta konton på Riksbanken, pengar som sedan kunde släppas loss för investeringar när det blev sämre tider. Men de rika storbolagen kunde ju ändå plocka undan så mycket att de kunde bilda sin egen finansiering ("den grå lånemarknaden") som var oberoende av vad Sträng hittade på. Som vanligt hade man halshuggit kapitalismens skugga.
Jag undrar om inte Auerback tittar mer på ytfenomen än på det som händer i djupet av ekonomin. Den spekulativa ickeproduktiva sektorn växer därför att den produktiva sektorn har tappat växtkraft. För att prata neoklassiskt så har marginalavkastningen av nya investeringar i den reella ekonomin minskat. Med de vinstkrav som kapitalisterna har blir det inte lönsamt längre att lägga pengar där. Marx skulle tala om profitkvotens fallande tendens. I stället förs pengarna över till spel och dobbel på finansmarknaderna.
Jag har för mig det var i början av 70-talet som det där med "övervinster" blev aktuellt. Det var ju väldigt turbulent då med dolllaroro, Breton Woods i gungning och stigande internationell inflation med allt större amerikanskt handelsunderskott. Då devalverar Sverige och höjer momsen och stramar åt. Senare är många ekonomer av åsikten att det var helt fel man borde ha revalverat då inget större fara fanns för handelsbalansen som var viktig under Breton Woods. Svenska löntagare kunde se hur lönerna ökade kraftigt i omvärlden, inte minst i Tyskland, och industrin har stora vinster. Sen blev det en viss rekyl på det i mitten av 70-talet det var väl ungefär här svenska löntagare toppade den beramade välfärdsligan som borgare nu förtiden säger sig sakna. I borgerlig historieskrivning är den tiden kraftigt förvrängd och överdriven, den parades ju då också med oriktig nationalbokföring som gav en falsk bild av landets konkurrenskraft.
SvaraRaderaDet är inte bara fondspekulanten Auerback som menar att det är grunden till dagens problem att det blivit en så skev fördelning mellan arbete och kapital, Stiglitz m.fl. har sagt det samma. Denna övergödning av de få göder spekulationsbubblor, skatt eller inte det viktiga är att den skeva fördelningen rättas till för att få ekonomin att fungera bättre. Ska det investeras i real produktion måste det också finnas kunder som kan köpa.
I Breton Woods med kapital och valuta regleringar kunde det inte som nu skapas hur mycket pengar som helst, industrins och företagens investeringar var naturligtvis prioriterade, så även bostadsbyggande edan det var kärvare att få lån på bostädernas "begagnatmarknad".
Ett av argumenten för kapital och valutaavregleringen var den sk gråmarknaden som påstods vara så omfattande, sen visade det sig att så var inte alls fallet. Att vi ändå borde omreglera och anpassa oss till de nya internationella förutsättningarna hade vi nog ändå fått göra men då skulle vi också lämnat den fasta växelkursen. Den gode Grassman argumenterade redan i början av 70-talet för flytande växelkurs, han skrev en liten bok om det, han var som med det mesta annat helt rätt ute i att förstå den nya ordning som gällde när världen gick över till sk fiat-valutor som inte var konvertibla mot något, som t.ex. guld. Som vi kan se nu så är det också system med låsta växelkurser där man har stora problem.
För att fortsätta med marginalismen så kan man tänka sig att en massa människor i de rika länderna upplever en avtagande marginell tillfredsställelse av ytterligare konsumtion. Och det leder till att den efterfrågan som håller näringslivet igång åtminstone inte växer lika fort som tidigare. Eftersom expansion är åtminstone de större bolagens livsluft leder det till att de slimmar sina apparater till max och blåser på med allt mer reklam för att få sälja sina prylar.
SvaraRaderaSamtidigt gör arbetslöshet och stagnerande eller till och med sjunkande löner att ytterligare en del av efterfrågan försvinner, vilket bidrar ännu mer till att kapitalet inte vill investera i real produktion. Och då finns bara spekulationssfären kvar.
Bristande efterfrågan pga sjunkande vilja att konsumera verkar alltså flyta samman med sjunkande efterfrågan pga fallande köpkraft.
Elizabeth Warren, Harvard professor i juridik, som undersökte de ökande privata konkurserna i USA gjorde p.g.a. detta en studie över den amerikanska medelfamiljens konsumtionsförändring över en generation.
SvaraRaderaThe Coming Collapse of the Middle Class
Vi behöver inte gå längre än till vårt grannland:
SvaraRadera"- Hvis den moderne kapitalismen skal fungere igjen, må arbeidstakerne få styrket sin posisjon overfor kapitaleierne, mener Kristen Nordhaug, professor i utviklingsstudier ved Høgskolen i Oslo.
Grunnen er såre enkel: Mer makt til arbeidstakerne vil presse lønnsnivået opp, det vil styrke kjøpekraften og dermed også konsumet. Den moderne kapitalismen er helt avhengig av massekonsum og investeringer i ny produksjon for å fungere."
Läs mer på http://www.forskning.no/artikler/2010/juni/252178
Fast om jag inte minns fel påpekades samma sak redan av Marx.