Politiken och den försvunna industripolitiken

Röstkortet kom igår. Finns det något att rösta på då, om man tänker sig en anständig framtid för Sverige? Notera att anständig framtid och framtid i största allmänhet inte behöver vara samma sak. För många år sedan skrev Jan Myrdal en skriftställning om att "pinka i valurnorna" som protest mot det politiska apspelet. Jag tycker det låter ohygienskt och otrevligt för valförrättarna. Andra metoder för att ta hand om det politiska eländet är nog mer rekommendabla. (Notera att vi förslappade medborgare är medskyldiga till eländet också, vi får inte automatiskt bättre politiker än vad vi förtjänar.)

Idag har Aftonlövet en ledare om den politiska oförmågan till ordentlig industripolitik i Sverige numera. (Vilket jag tror leder till att framtiden inte nödvändigtvis blir anständig utan bara kommer att rulla på i permanent utförsbacke mot konkursen.) Oförmågan gäller både regering och opposition (eller om vi skall säga: de som sitter i regering och de som inte gör det men skulle vilja göra det utan att skilja sig så mycket åt.) Men för socialdemokraterna är det särskilt allvarligt:

Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant, är tyst. Det är mycket småföretagande och tjänster, men väldigt ­lite branschprogram, innovationspolitik eller exportprogram.

Det är saker som jag själv varit inne på tidigare på bloggen:  exempelvis den fantasilöshet och handfallenhet som politiker-etablissemanget visade när den senaste krisen bröt ut och bland annat de gamla bilfabrikerna höll på att gå omkull. Om man inte kan göra så mycket mer än att med plågad stämma utropa att "staten ska inte göra bilar" har man inte mycket att komma med.

Där fanns produktiva resurser i form av människor och utrustning, men vad hade politikerna för visioner? - De som verkligen hade idéer var människor långt borta från maktens korridorer, de som vågade prata om förstatligande och alternativ produktion. Den politiska eliten kunde bara stå och se hjälplös ut. Man skulle möjligen kunna tänka sig att här finns en genomtänkt nyliberal ideologi: om inte staten ingriper så kommer marknaden automatiskt att justera resurserna på bästa sätt. Men jag tvivlar på det. Jag tror mer på handfallenhet.

I kommentarerna till mitt inlägg om "elektriska vägar" gissade jag att ett sådant projekt kan vara bra men ändå riskerar att haverera på grund av att ledande politikerna helt enkelt inte kan tänka i dessa banor. Aftonbladet skriver:

Där årets statsministerkandidater växte upp fanns knappast någon produktion att identifiera sig med.

Jag misstänker att Aftonbladet har rätt: de flesta politiker idag på hög nivå är broilers som inte sysslat med annat än politik sedan de gick med i något ungdomsförbund. De saknar helt enkelt de erfarenheter som tidigare generationer hade, när en murare eller lantarbetare kunde avancera ända upp till de högsta nivåerna i landet men ändå bar med sig kunskaper om hur det såg ut "där nere". Om dagens politiker har visioner handlar det mer om att "sätta Sverige på kartan" genom några upptåg som ger publicitet för dagen men sedan glöms direkt, inte genom långsiktiga påhittiga projekt. Vi lever i "attentatens och jubelfesternas tid", för att citera Strindberg.

Den äldre modellen - att staten förvaltar den offentliga sektorn och röjer scenen för den privata - verkar inte fungera längre.  "Socialdemokraterna, industrialismens klassiska bundsförvant" har blivit ännu ett parti för medelskikten medan industrin tas över av spekulationskapitalet. Det gamla partnerskapet där brukspatron och fackordförande gjorde upp finns inte längre. Den situationen har man inte lärt sig handskas med, vilket däremot regeringen gjort (trots att den är rejält tafflig och borde vara utslagen vid det här laget).

För socialdemokraterna är valet att antingen ge upp, eller bli offensiva och kräva att den ekonomiska demokratin genomförs i samband med en grundlig ombyggnad av Sverige som tjänar folkets flertal. För dagens sahlinare är valet lätt: ge upp, och ställ några mer eller mindre kufiska vallöften för medelskikten i stället. Inte undra på att partiet försvinner ut i marginalerna, med vänsterpartiet och LO hängande i rockskörten. Om vi får en politisk framtidsinriktad förnyelse värd namnet i Sverige lär det knappast komma från de där partierna. Vi får hoppas på sociala rörelser som kan trycka på utifrån, och att det blir någon fart på den verkliga vänstern. Jag såg att såväl Kommunistiska Partiet som Socialistiska Partiet manar att man skall rösta på Vänsterpartiet till riksdagen och på dem själva lokalt där de ställer upp. Det låter inte heller så jäkla offensivt.

Valaffisch av hemmagjort slag, fotograferad på Götgatan, Söder, Stockholm, i söndags. Om Vänsterpartiet generellt höll samma modiga linje som Dror Feiler (och Che Guevara) skulle det vara bra - men så bra är det ju inte.

Monsternylle!

En del tycker det är stillsamt och avkopplande att knalla omkring i naturen, och exempelvis blicka upp mot en vördnadsbjudande gammal ek ... men när man ser det här monstruösa anletet blicka ned mot sig finns bara ett ord: jätteläbbigt! Hittat fotot när jag gick igenom gamla bilder, det var i mitten av maj 2006 som denna skräckupplevelse dokumenterades. Förmodligen knäppte jag bilden snabbt som sjutton och avvek sedan kallsvettig från platsen så fort det någonsin gick.

Städer under belägring - den militära urbanismen

Man kan gå på föreläsning utan att ens resa sig från soffan därhemma. I själva verket kan man ligga kvar på soffan och lyssna exempelvis på föreläsningar från London School of Economics, LSE. Man kan ladda ner dem som ljudfiler eller som både bild och ljud härifrån. Via arkitekturbloggen Arbetsbok fick jag tips om en LSE-föreläsning från 7 juni i år där ämnet var Cities Under Siege och föreläsaren hette Stephen Graham. Här behandlas bland annat hur militariseringen genom en bumerangeffekt återvänder från västs krig i Tredje världen och alltmer infiltrerar våra egna storstäder. (Det kanske inte är det första återvändandet: någon påpekade att 1900-talets folkmord i Europa hade förberetts tidigare genom folkmorden ute i kolonierna.)

Alltmer militariserade poliskårer och militärer som spelar poliser, allt mer tekniska prylar för att övervaka folk och slå ner dissidenter, allt mer "säkerhet" - detta är den militära urbanismen. De drönarflygplan som åker omkring och spanar i Tredje världen är välkända, men nu börjar de dyka upp över städer i väst. Det som USAmerikanska och israeliska krigsmakter håller på med i Palestina eller Irak kopieras och tas tillbaka till hemländerna. Och som av en händelse råkade jag få syn på den här artikeln alldeles nyss.

Inte världens bästa bild, men jag tog den 29 april 2006. Alltså: är detta vår stadskulturella framtid?

För tre år sedan skrev jag på bloggen om "det nya hundraårskriget" där det främst handlade om tänkta framtida krig i de växande jättestäderna i Syd. Över hälften av Jordens befolkning bor ju redan i städer, och kanske den processen fortsätter. Men det militärindustriella komplexet jagar efter nya och utökade marknader, och de finns här hemma. Allt som ser ut som demokrati riskerar att krossas i den utvecklingen, där det formellt handlar om att öka vår "säkerhet". För vi hotas ju av livsfarliga extremister som smyger sig in överallt och kan slå till när som helst ...

När denna oroande utveckling påpekas kommer det - säkert som amen i kyrkan - fram figurer som yrar om att de minsann inte har något emot ökade kontroller bara det ger mer säkerhet. Man kan nästan undra om de är betalda av militärindustrin. Var det inte Ben Franklin som hävdade att om vi ger upp vår frihet för att få säkerhet kommer vi att förlora såväl frihet som säkerhet.

Berör detta Sverige, Stockholm? Lyckligtvis befinner vi oss i en utkant, men genomslag finns även här. Redan på 1800-talet planerades här breda och raka gator (efter franskt mönster) som skulle göra det svårare att bygga barrikader och lättare att skjuta med artilleri även i staden. Att alltfler övervakningskameror kommer upp är en sak, eller att poliserna ser ut som svarta robotar. Förut kunde man vandra längs Stadsgårdens kaj hela vägen från Slussen och ut till Söders yttersta udde, men delar av kajen är numera avstängd. Det är något EU-direktiv tror jag. Ruskiga terrorister skulle ju kunna komma på tanken att spränga finlandsfärjorna i luften.

En del kanske känner sig säkrare, men på mig gör fler kontroller och fler skumma typer i uniform att jag känner mig osäkrare. Kom ihåg när det verkligen var en terroristattack i Sverige: Jugoslaviens ambassadör mördades och sedan blev ett flygplan kapat. Visserligen väckte det uppmärksamhet, men inte hysteriska utbrott. Det var innan flygpassagerare behandlades som om de vore kriminella. Numera behöver inget hända, det blir hysteriska utbrott i alla fall - detta verkar vara ett inslag i den nya militära urbanismen. Härska och splittra genom skrämsel och panik. Och den taktiken är farlig. Rätt vad det är så har vi militäriserade poliser eller militärer som skjuter på gatorna om vi inte ser upp och försöker få stopp åtminstone lokalt.

En liten informationsfilm på fredagskvällen kanske sitter bra?

Enjoy it!

Att det var en folkomröstning ...

... om Sovjets vara eller icke vara har jag (liksom många andra saker) glömt bort. Men Ryska Posten påminner om denna händelse. Jag saxar en bit:

Armenien, Estland, Georgien, Lettland, Litauen, Moldavien deltog inte men de resterande nio unionsrepublikerna gjorde det. ... 93 procent av Sovjets befolkning kunde rösta. 80 procent av dessa gjorde det och 76,4 procent av dem som deltog röstade ja.

I Ryssland röstade 71,3 procent ja, i Ukraina 70,2 procent. I alla sex republiker med traditionellt muslimsk majoritet röstade mer än 90 procent ja. Lite tillspetsat kan man säga att Sovjetunionen hade större stod ju längre från centrum man kom och endast i Leningrad och Moskva röstade en majoritet mot Sovjetunionen. 

Anledningen till min kursiv i slutet är att det där ser intressant ut: det verkar som om man kan tala om elitens uppror mot folket. Medan folk i gemen inte var inställda på att Sovjet skulle försvinna såg det söndervittrande och förborgerliga kommunistpartiets höga kadrer, inklusive de höga cheferna för industrin, den stora chansen att korpa åt sig egna kungadömen där de efter gottfinnande kunde plundra landet. De var inte intresserade av mer eller mindre fattiga områden i utkanterna, de kunde gott få försvinna och ta hand om sig själva!

Följden av detta blev inte "Sovjets fredliga upplösning". Följden blev sociala, politiska och ekonomiska katastrofer, inklusive ett antal krig och inbördeskrig från Moldavien över Kaukasus till Centralasien. Lokala småpåvar satt plötsligt med egna territorier, väpnade styrkor samt statsgränser som man ville ändra på. Ibland slog terrorn till inne i Ryssland, till och med i huvudstaden. Men de västliga liberalerna var inte särskilt intresserade så länge det handlade om bergsfolk i Kaukasus eller muslimer i Centralasien som slaktades.

Lite nytt om elektriska vägar

Det var ett tag sedan jag hade ämnet uppe på bloggen, men uppenbarligen ligger det och puttrar i bakgrunden. Här finns en färsk artikel (blada fram till sid. 19, därifrån kommer bilden, artiklarna fortsätter på sid. 20-21)): Det är klart att om transportbranschen, och då närmast åkarna, tror att det ligger pengar i det här kan det bli ett visst tryck. Sedan kan ju andra intressen komma in och försöka hålla emot respektive trycka på. Hur blir det med ekonomin på Botniabanan exempelvis om man samtidigt kommer att kunna köra elektrifierade lastbilar på E4:an från södra Sverige upp till Haparanda?

Det finns en massa argument för och emot, och kalkyler som kan visa sig stämma eller vara ren luft, men det verkar ändå som det här projektet i sig inte är gripet ur luften.

Bara ett par diagram

Bara ett par diagram. Det övre kommer från Statistiska Centralbyråns databaser, där jag fann den här statistiken på "torg- och marknadsförsäljare". Den som tittar på Y-axeln där antalet anges måste bli fundersam (klicka på diagrammen för större och läsbarare format). Fanns det inte mer än drygt 160 torghandlare i Sverige förrförra året? Bara om man ser till Hötorget i Stockholm så måste det väl vara flera tiotals försäljare, i hela Stockholm flera hundra? Antingen har jag missat något, eller också är det här inte en tillförlitlig siffra över hur många som står på torgen och säljer. Skulle nästan tro att det handlar om det senare.

Det nedre diagrammet bygger på en uppsättning data från universitetet i Groningen i Holland. Jag bara gjorde en primitiv nedladdning av data för ett mindre antal länder för att se hur de skulle se ut. På tal om att "se ut" så gör sig diagrammet definitiv bättre om man klickar upp formatet. Vad det handlar om är BNP/capita i Sverige och några länder i Tredje världen (1950-2009) som jag valde slumpvis. Pengarna i de olika länderna har räknats om till en sorts icke existerande valuta (PPP, Purchasing power parity) som skall göra det möjligt att jämföra dem. En riktigt rättvisande jämförelse mellan Sverige och Etiopien är nog svår att få till, men man kan åtminstone få en hygglig uppfattning om skillnaderna.

Sverige har tuffat på i stort sett hela tiden. Det var några små bakslag i början respektive slutet av sjuttiotalet, en större smäll när nittiotalskrisen kom, samt till slut den pågående krisen. Det skall bli intressant att se hur läget är när man kan dra in 2010 i statistiken. Och så de övriga:

Två i Sydamerika: Venezuela och Peru. Intressant nog hade oljelandet Venezuela högre BNP/capita i början av femtiotalet än Sverige. Men sedan kom en lång stagnations- och nedgångsperiod som man förmodligen kan tillskriva neoliberalismens härjningar. Och slutligen en kraftig uppgång som av någon märklig anledning verkar sammanfalla med Hugo Chávez och hans bolivarianska revolution. Peru verkar ganska slätstruket hela tiden.

Två afrikanska stater: Cote d'Ivorie, eller som vi säger i Sverige: Elfenbenskusten, tror jag länge ansågs som ett lyckat afrikanskt nykolonialt "skyltfönster", men stagnation och tillbakagång har det varit lik förbaskat. Samt inbördeskrig under senare år. Etiopien ligger förankrat i botten och verkar inte komma någon vart.

Till sist ett annat fall nära botten: Bangla Desh, vars kurva ungefär sammanfaller med den etiopiska.

De Nya Moderaterna - en ordkuliss

De Nya Moderaterna finns inte. De är bara en ordkuliss. Den salvan avlossas av en avhoppad M-politiker i Norrtälje. För rätt många är det ingen nyhet, men det är ju bra att få det bekräftat av någon som varit på insidan också. I Odjurets buk, så att säga.

Avhopparen tycker att Moderaterna verkar ha känsla för näringsliv och pengar men saknar social kompetens. Att partiet har en skit-attityd mot sjuka människor som gjort rätt för sig hela livet, men som nu stämplas som "fuskare", är det inget att säga något om. Inte heller att en hel del partiföreträdare har underligheter för sig som inte stämmer med den fryntliga attityden utåt (mot sådana som man inte anklagar för att "fuska"). Däremot har jag en del frågetecken vad det gäller Moderaternas förmåga att hantera näringsliv, inklusive industripolitik eller skräckexempel som Boultbeeaffären i Stockholm. Tror man att en kombination av låt-gå, sälja-offentlig-egendom-till-underpris, samt skattesänkningar löser några problem för landet har man en ganska konstig verklighetsuppfattning.

Jakten på ett fåtal fuskare används som rättfärdigande för att försämra för hederliga människor som drabbats svårt av sjukdom. Det är inte rätt.

Nej, det är inte rätt, men det är makt, och makten har en otrevlig tendens att tränga sig före rätten i kön till det anständiga livet.

Jag beklagar ...

... att jag eventuellt skrämde känsliga läsare genom att ha en bild av minister Björklund i föregående inlägg. På något sätt får man intrycket av att mannen i fråga inte borde vara i närheten av små barn som inte är i sällskap av någon annan vuxen person. Kan ha något med det där konstiga leendet att göra. Det har fått mig att gå och gruva mig en stund. Man skall vara rädd om den lilla läsarskarans känslor! Så för att i någon mån prestera en lugnande motvikt publicerar jag också de här tre små kaninerna. De är väl söta! Titta på dem i stället för på den där fula gubben.

Slutar framtiden i klassrummet?

Som utrustad med lite språklig fantasi kan man ju ändra ett ord här, och få det hela till att "Framtiden slutar i klassrummet". För hur är det numera? För en del år sedan talades om "livslångt lärande". Är det lika angeläget längre? Man kan tänka sig att en del människor i yrken som kräver stora kunskaper och som samtidigt har en kunskapsbas som ständigt utvecklas (medicin och datateknik är två grenar som ligger nära till hands) kan få glädjen av ofta återkommande fortbildning. Den sortens människor, som sitter på lönsamma kunskaper, är arbetskraftsköparen beredda att satsas på så att deras funktion som värdeskapande arbetskraft består. Men för stora grupper behövs inte så omfattande utbildning att de på grund av den kan bli oundgängliga som individer - faller en ifrån står det tio man med liknande kvalifikationer på gatan utanför och söker jobb. Vad har de för nytta av "livslångt lärande" när det ändå bara slutar i en tillvaro där man är en slit-och-slängvara som kan behandlas godtyckligt?

En gång gjorde folkskolan att en växande industri fick tillgång till mängder av människor med grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna. Den där massuppställningen av nya arbetare behövs inte längre, det räcker med mindre grupper av specialister. Och det gäller även utbildning på högre nivåer. Den kapitalistiska ekonomin behöver snäva grupper av specialutbildade människor, möjligen kan de "växa på jobbet" och få en del utbildning internt, men skulle de inte platsa är det bara att plocka in en ny specialist och kasta ut den gamla.

Samtidigt som industrisamhället sjunker samman ökar visserligen behovet på tjänstesidan, men även där rationaliseras det ju, och slutresultatet blir man kan "spara" genom att skära ner på skolutbildning. Det där kan man dölja genom att prata om att "alla behöver inte ha högskoleutbildning", men jag skulle tro att om björklundarna får härja ett tag till blir det nog inte bara högskola utan också gymnasium som är onödigt för underklassen. Vad det gäller överklassen och de högre medelskikten kommer de ändå att se till att ungdomarna tar sig igenom skolorna, även de som är lite klena å huvudets vägnar.

Framtiden i klassrummet kanske slutar i åttan eller nian för ett växande antal ungdomar från underklassfamiljer och underklassområden. Vad händer med dem sedan? En del kan väl skickas vidare som lärlingar. Lärlingssystem rätt skött kan vara bra när man skall komma in i ett yrke från grunden, men här finns ju misstanken om att det också gäller att skaffa fram lite billig arbetskraft och dölja lite arbetslöshet för en tid. Det man kan befara är att det återskapas en underklass som reserv av arbetskraft för billiga jobb, och vad ligger det för framtid i det? Man kan ana att inte bara industrisamhället utan samhället som sådan faller sönder någonstans mellan privatskolorna och underklassens förorter. Underklassens barn är inte dummare än att de förstår att framtiden tar slut och den stora dörren smälls igen i deras nyllen just när livet skall börja. Staten och kapitalet säger i princip till de här människorna: "Ni behövs inte, och i den mån ni behövs så ska det vara till jävligt låg betalning." Man får hoppas att den insikten inte tar den kriminella vägen utan omvandlas till ordentliga politiska krav.

Fakturakontroll

Sommartid är ju den tid när särskilt företag utsätts för skumma fakturor för varor eller tjänster som man aldrig köpt. Bedragarna räknar med att under semestertider är kontrollen över utbetalningarna inte så god, det sitter oerfarna semestervikarier och godkänner utbetalningarna, och man kan lura till sig en slant på företagens bristande vaksamhet.

Det är klart att man inte skall betala för det man inte har anledning att betala. I den värld vi lever i tycks dock bedragarna i stor utsträckning anse att det skall vara semesterslapp fakturering året runt. Inga kontroller, fram med pengarna bara! Och de som är extra fräcka kan skicka kravbrev och hota med kronofogden om inga pengar kommer.

Det här är en sak som sker på låg skumrasknivå, men också globalt. När finanskapitalet spekulerar sönder hela länder och sedan skickar räkningen till folken är det verkligen fakturabedrägeri på hög nivå.  Spekulanterna gör bort sig men skickar muntert visslande notan vidare till de människor som inte orsakade krisen. De har den politiska eliten med sig.

Den politiska elitens roll kan kanske jämföras med om fakturaskojarna har medhjälpare inne på firman som de tänker lura. Eliten är gänget som förskingrar vår gemensamma egendom och överlämnar den till skumrasket som sedan plundrar den och skickar saltade fakturor till oss. Som skattebetalare skall vi betala för något som vi redan betalat - verkligen snygg affärsidé!

Nåväl, bedragarna har haft sin sommar. Är det månne tid att friska höstvindar sveper in och får människornas sinnen att svalna och inte vara förvirrade som av en tryckande sommarhetta? För varje räkning som de skickar bör det sitta en sträng kamrer med rödpennan i högsta hugg, och är det något som verkar det minsta skumt så gäller regeln: detta betalar vi inte! Parollen "Vi betalar inte er kris" slår huvudet på spiken.

Kom ihåg, knappt ens de galnaste marknadsliberaler vågar hävda att privatföretagen skall ha rätt att vara herrar över oss alla. Företagens existensberättigande är att de tillhandahåller varor och tjänster på ett sätt som allmänheten accepterar, och sker inte det har allmänheten all rätt i världen att vidtaga åtgärder. De är våra tjänare, även om direktörer med storhetsvansinne kan få andra idéer. Detta innebär rätten att vägra betala orimliga fakturor (även om de presenteras som "besparingar" eller "krispaket"), att lägga företag under demokratisk kontroll - kort sagt att ta den reella makt som liberalerna påstår att vi har men som de samtidigt vill förvägra oss. Det innebär rätten att stänga såväl företag som bonuskranar för gänget som ställer ut de falska fakturorna. Annorlunda uttryckt: demokrati.

Torneträsk underkänns som biosfärområde

Det här är ett hopklipp av bilder jag tog 13 juni förra året, ett panorama med andra ord. Klicka gärna upp till större och pampigare format! Till vänster sticker Njulla  upp sin snöfläckade brant. Bortom Torneträsks blå vatten syns snötäckta berg, en del av dem ligger i Norge.

För några dagar sedan hörde jag på radion den märkliga nyheten att UNESCO underkänt Torneträsk som biosfärområde. Vad är ett biosfärområde då? Enligt Naturvårdsverket:

Biosfärområden är modellområden för hållbar utveckling. I områdena kan vi testa ny kunskap och praktik när det gäller att hållbart hantera relationen mellan människan och naturen – att både bruka och bevara. Biosfären är den del av jorden där människan och andra organismer kan leva.

Biosfärområden handlar om naturvård och hållbar utveckling på ett nytt sätt. Människor ska kunna bo och utvecklas i områdena samtidigt som naturen ska bevaras. Ett biosfärområde tillför en brobyggande funktion genom att lärandeprocesser knyter samman olika aktörer på ett strategiskt sätt. Dessa områden är pilotområden där nya metoder och ny kunskap testas för att nå en långsiktigt hållbar samhällsutveckling.

Biosfärområden är en del av Unescos vetenskapliga program ”Man and the Biosphere” (MAB). Programmets mål är att förbättra relationen mellan människor och miljö globalt. Att inrätta biosfärområden – biosphere reserves – är det viktigaste verktyget inom ramen för Unescos MAB-program.

I Sverige är biosfärområden ett komplement till kultur- och naturreservat, nationalparker och andra utpekanden av områden med höga natur- och kulturvärden. Beslut om biosfärområde ger i sig inte ett skydd i juridisk mening. Det ger inte heller några inskränkningar av eller utökade krav på befintliga skyddade områden.

 Biosfärområdet har tre funktioner:

• bidra till att bevara den biologiska mångfalden (gener, arter, ekosystem, landskap) 
• främja ekonomisk utveckling och en samhällsutveckling som är ekologiskt och socialt hållbar
• stödja genom att underlätta bland annat forskning, utbildning och praktik

Men det här lyckades de lokala och regionala myndigheterna schabbla bort (eller om det nu var fullt medvetet):

Forskningsstationen i Abisko var beredd att smida en utvecklingsplan för Torneträsk och engagera traktens fjällbyar. Men kommunen och länsstyrelsen ville inte bidra med pengar. Det säger Christer Jonasson vid forskningsstationen som såg möjligheter.

– Vi hade synliggjort Abiskoområdet mer och vi hade kunnat saluföra det, i form av ett större besökscenter. Och för vår del hade man kunnat satsa på en mer forskningsinriktad turism som hade gått att utveckla, säger han.

Bilden överst är tagen inte långt ifrån den naturvetenskapliga forskningsstationen i Abisko, en viktig plats för många vetenskaper. Hit kommer forskare från hela världen. Ibland hittar man deras experimentfält ute på hedarna eller i skogen. Hit kommer folk som gillar den rena luften och fågelsången över skogarna av fjällbjörk. Skidåkare på vintern och vandrare på sommaren. De kanske i framtiden skall åka till Kristianstads vattenrike i Skåne i stället. Där öser man in 100 miljoner på utveckling.Vill Norrbottens län inte satsa rejält på en av sina största tillgångar är det välförtjänt att UNESCO drar sig ur.

Och fågelsång ... javisst finns den, jag vet inte hur det varit i år, men tidigare under detta årtusende så har det berömda Abiskodeltat blivit tommare och tommare vad det gäller fåglar. Det kanske är bättre i Kristianstad (vet inte, har aldrig varit där).

Oppositionen i bild

Jaha, den här sorgliga företeelsen som jag fotograferade för mindre än en timme sedan verkar ganska väl illustrera tillståndet för "oppositionen" i Sverige. Vattenfylld, bottenläge, inget öskar eller åror, bara en lina in till land som gör att den inte helt försvinner under ytan. Vad göra? - Hugga upp vraket och elda upp det på nästa valborgsbrasa kanske?

Tips på animerade föredrag

Trogne läsaren Jan tipsade om en intressant film - en kul och skicklig kombination av föredrag och tecknat - nämligen den här där den marxistiske ekonomen David Harvey pratar om krisens orsaker:



Och går man in här finns det fler tecknade filmer + föredrag i samma stil. Önskar jag var lika flyhänt som tecknare!

Vart går Kinas arbetare när de rest sig?

Den senaste tidens strejker i Kina har uppmärksammats på många håll. Dagens Arbete skriver; Kinas arbetare på väg att resa sig. Det låter som vad Mao sade 1949 när Folkrepubliken Kina utropades: Kina har rest sig. Men om det nu är riktigt att de reser sig, vart kommer de att gå (om de nu går någonstans)? Kan man tänka sig att rörelser bland kinesiska arbetare kommer att passa in i det allt starkare mönster av motsättningar mellan världsbourgeoisie och världsproletariat som jag pekade på i föregående inlägg? De senaste strejkerna i Bangla Desh kan väl ses som ett typfall. Det verkar som om den liberala drömmen om en outtömlig massa arbetare i Tredje världen som i stort sett jobbar dygnet runt för matpengar bara är en liberal dröm. Visserligen jobbar många så, men de vet också att det finns möjligheter till ett annat liv om de tar för sig. Och i växande omfattning sker detta, vilket de senaste årens strejker även i Kina visar.

Här är en länk till en film där professor Li Minqi diskuterar och svarar på frågor om den senaste strejkvågen i Kina. På slutet gör han en intressant jämförelse mellan de "nya" arbetarna som kommit in från landsbygden till industrierna ganska nyligen, och de "gamla" (som är av samma ålder, men vars föräldrar tillhörde den äldre generationen av arbetare i den socialistiska industrin). Kampen för bättre arbetsvillkor och reella fackliga rättigheter, mot översitteri och privatiseringar, samt medvetenheten om ett revolutionärt förflutet, skapar en politisk krutdurk som "kapitalistfararna" i kommunistpartiet måste förhålla sig till på något sätt. Li verkar tro att på sikt kommer de nya industriarbetarna att utvecklas i samma riktning som de som tillhör den andra grupper med rötterna i den äldre industrin. Kinas härskare har byggt upp en jätteindustri som skall tillverka prylar åt hela världen, men det innebär samtidigt att man skapat en enorm arbetarklass som kan bli svår att handskas med om den blir missnöjd och går till samlad aktion.




Den här artikeln från China Study Group inriktar sig särskilt på den viktiga Hondastrejken. Där stod kinesiskt arbete mot japanskt kapital. Dessutom har den länkar till ytterligare fyra artiklar (varav jag läst en).

När Marx och Engels skrev Kommunistiska Manifestet nämnde de hur förbättrade kommunikationer (som järnväg och telegraf som båda var nya uppfinningar på 1840-talet) gjorde att ideer kunde spridas mycket snabbare än tidigare. Idag tycks vi ha en intressant situation med en nyvaknad arbetarrörelse i många länder som inte verkar vara så mycket mer utvecklad än den europeiska arbetarrörelsen för över 150 år sedan, samtidigt som även många arbetare har tillgång till moderna kommunikationsmedel. Å ena sidan kan företag, myndigheter och gula fack gå loss på arbetare som kräver bättre villkor, å andra sidan kan arbetarna och deras sympatisörer blixtsnabbt få ut information om det skedda över hela världen. När arbetarna blir bättre på att samordna sina aktioner kommer de att fungera som en klass i kamp mot en annan klass. Mellangrupper kommer att bli tvungna att bestämma sig för vems parti de vill ta - och det skall bli spännande att se hur partiet i Kina i fortsättningen "tar parti". Det är inte säkert att det går att sitta på flera stolar samtidigt och ändå hålla alla nöjda. Arbetarna kan vända sig till partiet och ta makten från byråkrater och miljonärer med partiledningens stöd, eller man kan gå åt något annat håll och finna andra lösningar som man gillar bättre än KKP som det ser ut idag.

Skapa två, tre, många världar (eller bara en)

Den som inte får någon association vid läsning av rubriken till det här inlägget har sannolikt ingen kunskap om en av Chè Guevaras mest kända yttranden. Men nu över till ämnet:

Jag har bläddrat i årgångar av en gammal vänstertidskrift från sjuttiotalet och därmed blickat tillbaka mot en försvunnen värld. Det var en tid när socialdemokraterna försökte spela lite radikala, när Vänsterpartiet kallade sig Vänsterpartiet Kommunisterna, när det förekom strejkvågor härhemma och stora folkkrig ute i världen, när det skrevs om hotet om ett förestående världskrig mellan USA och Sovjet.

USA och Sovjet, de två supermakterna. Men det fanns andra krafter i rörelse, och borta i Kina satt gamle ordförande Mao och formulerade en hypotes om hur världen ser ut. Den kom ut som teorin om de tre världarna, väckte stor uppmärksamhet och debatt på sin tid, men är nu bortglömd. Jag har intrycket av att även de som kallar sig maoister idag har glömt bort den. Fast det tycker jag är tokigt.

Det var inte första försöket till en överblick över världens utveckling. Marx och Engels var inne på ämnet när de författade Manifestet. Under första världskriget försökte Lenin analysera vad som hände och resultatet blev bland annat hans skrift om Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Notera: högsta, inte sista. De dåtida stormakternas kamp om ekonomiska resurser jorden runt, och om marknader för att få avsättning för sitt inhemska överskottskapital, spelade en viktig roll för krigets utbrott. Efter andra världskriget gjorde Stalin liknande analyser och kom fram till att mycket visserligen ändrats men att den ekonomiska maktkampen ändå fanns i botten. USA var nu stormakt nummer ett, men de mindre makterna var inte nöjda med det förhållandet och skulle säkert försöka göra omfördelningar av inflytandet.

Och så kom sjuttiotalets början, Kina och Tredje världen började se ut som makter att räkna med, USA gick mot nederlag i Indokina och Sovjet var inte revolutionärt längre. Mao skissade upp en värld som bestod av 1) de två supermakterna USA och Sovjet, 2) av den enorma Tredje världen, samt 3) en mellanzon av mindre imperialistiska stater. Det viktiga var att isolera supermakterna, särskilt Sovjet som vid den tiden sågs som mer aggressivt än USA och att "ena de många för att besegra de få". Vidare hävdade han att "huvudtendensen i dagens värld är revolution" samt fällde ett uttalande som ungefär lät som att "nationer vill ha frihet, stater vill ha oberoende och folken vill ha revolution".

Jag tror att det viktigaste, när man ser resonemangen från Marx/Engels och framåt, är att världen har förändrats samtidigt som den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital ligger kvar och hela tiden blir starkare. Vad Mao gjorde var att försöka få grepp på hur motsättningarna fungerade under hans tid, inte hur det såg ut femtio år tidigare eller kunde se ut om femtio år. För det finns mängder av motsättningar i världen, men alla är inte alltid lika viktiga och varaktiga. Under sjuttiotalet hade en massa stater bildats som inte fanns under Lenins tid, men de flesta var ändå dominerade av de imperialistiska makterna. Att de gjorde motstånd och försökte ta sig loss var bra i kampen mot imperialismen, även om det i första hand gynnade lokala maktklickar. Detta var samtidigt inget hinder för att progressiva människor i dessa undertryckta länder skulle mobilisera folk till kamp mot de egna härskarna.

Om man skulle föra det här tänkandet vidare, har det någon relevans idag, och i så fall hur? Vi ser direkt en uppenbar skillnad: det finns bara en supermakt kvar, och dess position är rätt skakig. Vidare har de flesta stater som kallade sig socialistiska försvunnit och gått över till någon form av kapitalism. Men det kapitalistiska världssystemet skakas av allt värre kriser och fungerar inte bra. Ändå lyckas en del stater i Tredje världen arbeta sig fram till mer oberoende för den egna borgarklassen gentemot de gamla imperialistiska makterna. I en del länder sker detta med mer eller mindre brett folkligt stöd. Detta sker samtidigt som en rasande snabb teknisk och vetenskaplig revolution gör socialism möjlig i en del avancerade länder.

Om vi kan se stora perspektiv kan det bero av att vi kan klättra upp någonstans där det finns god utsikt

Jag tänker inte leka Mao och kläcka ur mig en ny stor syntes av världsläget, bara göra en förmodan: Även om somliga makter inom världskapitalismen är på väg uppåt och andra nedåt, är tendensen generellt nedåtgående på grund av systemets svagheter. I förhållande till Lenins analys kan vi kanske tala om ett efterimperialistiskt förfall.

Kapitalismens skenbara seger som allenarådande världssystem har gjort att den huvudmotsättning som redan sågs av Marx och Engels på 1840-talet nu blir allt tydligare: världsbourgeoisin står mot världsproletariatet. Vid sidan om denna huvudmotsättning finns otaliga andra, ibland svårartade, ibland lätta att övervinna. Det kan handla om nationella motsättningar, religioner, motsättningar som rör sidoklasser, mellan stater etc. Men den verkligt tunga motsättningen, den som finns som en nästan geologisk kraft i bakgrunden och verkar hela tiden, handlar om de två huvudklasserna. Detta trots att huvudmotsättningen ofta överskuggas av sekundära motsättningar. Kan världsproletariatet uppnå åtminstone någon grad av enhet är klockan slagen för världsbourgeoisin.

Ungefär så här kan det fungera, du kanske kan räkna ut sammanhanget själv

Grekland - upp till 70 procents arbetslöshet

Här är det 70 procent nedsatt pris på något i Grekland - jätterea alltså. Intressant nog har arbetslösheten på vissa ställen också stigit till 70 procent. Fantastiska siffror. Man får anta att de som krävt "åtstramningar" i  Grekland är stormförtjusta. Det verkar gå snabbare utför än väntat. Frågan är om de kommer att lyckas att sänka landet helt och hållet.

The austerity measures that were supposed to fix Greece's problems are dragging down the country's economy. Stores are closing, tax revenues are falling and unemployment has hit an unbelievable 70 percent in some places. Frustrated workers are threatening to strike back.

Ja, man skall nog vara en ekonomisk sekterist som chefen för Europeiska Centralbanken för att tro att den här generalattacken mot den vanlige greken skulle leda till något annat än ännu värre problem. Ja, statsutgifterna har skurits ner enormt, men det slår mot hela ekonomin:

Purchasing power is dropping, consumption is taking a nosedive and the number of bankruptcies and unemployed are on the rise. The country's gross domestic product shrank by 1.5 percent in the second quarter of this year. Tax revenue, desperately needed in order to consolidate the national finances, has dropped off. A mixture of fear, hopelessness and anger is brewing in Greek society.

Det finns anledning att hålla ögonen på Grekland. Somliga krafter vill nog se Grekland som ett mönster för hur hela Europa skall behandlas när de fruktansvärda (obs. ironi!) statliga budgetunderskotten skall kapas. Med andra ord gäller det att se till att de misslyckas med det.

Jordobservationer

Den här kartan visar "klimatanomalier" under juli 2010 på ett lättförståeligt sätt. Ju rödare, desto varmare än normalt, ju blåare, desto kallare. Notera tre särskilt otrevliga områden ur värmesynpunkt: långt uppe i norra Sibirien, ett nordsydligt band över europeiska Ryssland, samt nere på Antarktiska halvön. I det första fallet har vi tinande tundra och hotande utsläpp av metangas, i det sista avsmältning av is. Vad det gäller Ryssland så känner vi till det där med stora bränder och dåliga skördar på grund av torkan.

Bilden kommer från NASA, närmare bestämt sidan med "dagens bild" från deras Jordobservatorium. Här är en annan bild med klimatbetydelse, den jättelika kalvningen från Petermannglaciären på norra Grönland. Klicka på den här länken för att komma fram till bilden, klicka igen, så får du bilder i verkligt stort format.

Det här isblocket som nu är på väg ut i havet är ungefär dubbelt så stort som svenska Fårö, och det kommer att ta tid innan det kommer ner i mer trafikerade vatten söder om Grönland. Men när det väl gör det kan det bli svårigheter, för man flyttar inte på en sådan här klump som man kan göra med mindre isberg. Den kommer att driva förbi New Foundland och förutses kunna ta en del fasta installationer ute till havs med sig.

Och här en satellitbild av södra Pakistan. Lite land, och så Indus som täcker det mesta med lerigt vatten.

Det har varit en del klagomål senaste dagarna. Islamister har nämligen hjälpt människor som drabbats av översvämningarna, och det anses fult. Nu förefaller visserligen den pakistanska statens tjänstemän vara mer intresserade av att göda sig själv och ta emot pengar från USA än att hjälpa sitt eget folk, men än sen ... om utblottade människor som dessutom hotas av koleraepidemier tar emot hjälp av islamister förtjänar de väl att USA skickar dit några förarlösa flygplan som skjuter robotar på dem! Någon ordning måste det väl vara!

Allvarligt talat: i många länder har folk att välja mellan privat hjälp eller ingen hjälp alls, eftersom regimerna ger blanka fan i medborgarnas (eller om vi säger "undersåtarnas") väl och ve. In träder då privata grupper, ofta av religiös karaktär. Det gäller inte bara u-länder, USA är delvis inne i den gruppen. Olika kyrkor ordnar mat, sjukvård och annat nyttigt när staten sviker och de rika gömmer sig bakom höga murar med sina rikedomar.

Men i den muslimska världen finns en tradition av religiösa stiftelser som idkar välgörande verksamhet, och ibland smälter de samman med politisk verksamhet. Det muslimska broderskapet i Egypten, Hamas i Palestina och Hetzbollah i Libanon finns i den gruppen. De träder in när staten träder ut. Med andra ord skulle starka och medborgarvänliga välfärdsstater kunna vara ett alternativ om man nu hyser misstro mot muslimsk radikalism. Men försök framföra en sådan tanke i dagens privatiseringsgalna värld! Man kan säga att gangsterregeringar i väst själva frambringar det radikalmuslimska monster de påstår sig bekämpa genom att stötta upp tjuvaktiga, korrupta, inkompetenta, odemokratiska och brutala regimer i den muslimska världen.

Ja, som synes kan några bilder av vår hemplanet ge upphov till många reflexioner. Och det är ju inte så underligt: vi kommer ju inte levande härifrån!

Varför tillväxt?

Tillväxt har ju med rätta kommit att uppfattas som ett problematiskt begrepp under senare år. Hur många jordklot med tillhörande resurser behövs innan vi är nöjda? Robert Reich, som jag brukar citera ibland, försöker argumentera varför tillväxt behövs. Här är slutklämmen:

Faster growth greases the way toward more equal opportunity and a wider distribution of gains. The wealthy more easily accept a smaller share of the gains because they can still come out ahead of where they were before. Simultaneously, the middle class more willingly pays taxes to support public improvements like a cleaner environment and stronger safety nets. It’s a virtuous cycle. We had one during the Great Prosperity the lasted from 1947 to the early 1970s.

Slower growth has the reverse effect. Because economic gains are small, the wealthy fight harder to maintain their share. The middle class, already burdened by high unemployment and flat or dropping wages, fights ever more furiously against any additional burdens, including tax increases to support public improvements. The poor are left worse off than before. It’s a vicious cycle. We’ve been in one most of the last thirty years.

Nyckelgruppen verkar vara de rika. Det känns på något sätt som om Reich här presenterar argument för att med ett stadigt grepp i kragen avlägsna de rika från samhällets kommandopositioner. Det låter nästan som ett förstulet argument för revolution.

Resonemanget känns igen från fackliga diskussioner. När man förhandlar om löner, skall man då förhandla om en mindre del av den tillväxt som varit på senaste tiden, eller skall man prata om hela kakan? "Kakan" är resultatet av produktionen varav en del går åt för att täcka produktionskostnaderna och en del är överskott som kan delas på vinst och lön. Skulle man till och med, som har hänt förr i Sverige, kunna kräva "högre lön på profitens bekostnad"? Med andra ord att de rika faktiskt inte får mer utan mindre? För mig låter det som ett mindre slösaktigt sätt att smörja ekonomin och befordra jämlikhet, än att hela tiden hålla på att slänga pärlor framför svin som ändå bara är otacksamma och skall ha mer hela tiden trots att gränsen för det samhällsfarliga passerats för länge sedan.

Rimlighetskontroll och återställningsknapp

En sak som jag funderat på: varför kan man inte kräva rimlighetskontroll och återställningsmöjligheter vad det gäller politiska beslut? Jag har skrivit om systemförfall på bloggen ibland, som när infrastrukturen faller i bitar utan att det sker kraftfulla åtgärder. Oförmåga att rätta uppenbara fel borde nog dras in under samma kategori som att missköta samhällets infrastruktur.

Antag att några politiker med ringa kunskaper i ekonomi men djup förankring hos snikna väljare säger: nu sänker vi skatterna! Det är bra för ekonomin, för det höjer sparandet och vi har lärt oss att sparande är lika med investeringar, och ökande investeringar kommer att höja sysselsättningen och tillväxten och därmed vara bra för hela ekonomin och oss alla!

Och så gör man det, de rika får mer pengar ... men inget händer! Varför? Kanske för att de rika har använt pengar till slösaktig konsumtion eller till spekulation som inte bidrar till några produktiva investeringar. Kanske för att det finns inbyggda fel i teorin som säger att skattesänkningar leder till sparande som leder till produktiva investeringar. Kanske för att det är dåligt med lönsamma investeringsmöjligheter eftersom kapitalet redan halvt om halvt sågat av den gren det sitter på och dödat sin egen efterfrågan.

Då kan man tänka sig, för det första rimlighetskontroll: bara de som verkligen investerar produktivt bör åtnjuta en skattesänkning. De som slarvar bort pengarna eller använder dem där de inte skulle placeras skall inte ha något.

Och sedan återställning: fungerar inte skattesänkningen (eller vilken åtgärd det nu rör sig om) får man trycka på "reset"knappen hur mycket odågorna än skriker och backa en bit.

Man skulle kunna tillämpa det här på många områden. Elförsörjning, apotek, privatskolor, all möjlig utförsäljning av offentlig verksamhet och egendom, järnvägar ... Gudomliga lagar är givna av gudarna och kan inte ändras av människor, men människornas lagar och beslut kan ändras av människor. Om uppenbara felaktigheter som avslöjas av rimlighetskontroller inte orsakar ett rejält tryck på återställningsknappen har vi ett systemfel som måste åtgärdas. Om det inte görs riskerar vi att hamna i ett läge där faktiskt ingenting görs utan vi sitter i en kris och ett förfall som aldrig verkar ta slut.

Jag hörde en gång en vänsterledare (låt oss kalla honom "Lars") som klagade över att såld offentlig egendom är borta för alltid. Det bidrog till att min förståelse för att det partiet är väldigt långt under isen (och knappast kan kallas "vänster") tilltog högst betydligt. Jag trodde att vänsterns mål var att se till att vi har en välskött offentlig sektor som tjänar folket, och att det borde vara självklart att ta tillbaka det som förskingras, men så är det tydligen inte får alla. I alla fall inte för de som lever på sina riksdagslöner och kan se fram mot goda pensioner.

Japanscenario - risk

Att deflationsspöket (den mindre kände kusinen till det berömda inflationsspöket) upplevs som alltmer hotande bekräftas av Swedbanks chefekonom:

Man förväntar sig att priser ska falla och då skjuter man upp sin konsumtion. Och företag har svårt att höja priser, så att det på så sätt blir väldigt svagt för arbetsmarknaden, och det är också väldigt svårt att sanera skulder i ett läge där priserna hela tiden faller för då ökar skuldernas värde...

Vilket mindre tänkare som jag skrivit om för flera dagar sedan. Deflation är en farlig sak.  Vidare sägs att risken för ett "Japanscenario" i västvärlden ökar. 

Det innebär att tillväxten i ekonomin är svag samtidigt som människor förväntar sig sjunkande priser. Och eftersom räntorna redan är nära noll så blir det omöjligt för centralbankerna att stimulera ekonomin med räntesänkningar. Den enda ekonomiska tillväxten i ekonomin härstammar i ett sådant läge från finanspolitiska åtgärder.

 Staten kan alltså på något sätt, genom att laborera med skatter och/eller utgifter försöka veva igång den stillastående ekonomin. I Japan verkar det inte ha fungerat något vidare. Folk hukar under en permanent kris och spar vad man har.

Varför händer det här? En del av bakgrunden finns i en artikel av Mikael Nyberg.

I inledningen till den senaste finansiella kalabaliken var alla plötsligt keynesianer. Statskassorna öppnades för krisutgifterna, och centralbankerna öste miljarder i krediter och kapital över lamslagna banker. Om domedagsmaskinen bara hackade i gång igen skulle konjunkturen vända. Det var tanken.

Men spänningarna i ekonomin är kvar. Kapitalen och deras krav på avkastning är för stora i förhållande till de mervärden som kan realiseras. En procent av hushållen lever luxuöst på sina bitar av kakan, men någon masskonsumtion eller några sociala investeringar som sätter en växande produktionskapacitet i arbete tillhandahåller de inte. Nödlånen fastnar därför i den finansiella sfären. 

Har jag inte predikat om det tidigare också, att sned fördelning av inkomster och förmögenheter kommer att orsaka en snedvridning som på sikt kan få hela ekonomin att slå runt. Ali Esbati har några hänvisningar i ämnet.

På grund av den irländska "tigerekonomins" undergång har emigrationen från den gröna ön kommit igång för första gången sedan nittiotalet. Jag antar att vi slipper det dumma pratet om "tigerekonomier" på ett tag nu, likaså om "ekonomiska under" som mest är bubblor. Angående Irland så verkar det av bloggkollega Teckentydaren som om bankerna har tagit över skötseln av landet. Jag tycker det låter som ett gott skäl för nationalisering. Och inte bara på Irland. När finansvärlden slår om från att vara en tjänande funktion i samhällets ekonomiska kretslopp till en parasit som suger livsblodet ur samhället, då måste den oskadliggöras. För bara några årtionden sedan krävde SSU i Sverige ännu att bankerna skulle förstatligas. Nu är det tyst på juniorbyråkraterna. Men krisen visar att kravet är mer aktuellt och trängande än någonsin. Genom att strypa efterfrågan och låta alltmer av samhällets medel åka in i spekulationskarusellen  löser man ingen kris. Det gör man däremot genom intelligenta satsningar på den gemensamma sektorn. På det sättet kan man sopa undan Japanscenariot.

Lite tankar om Turkiet, kurder, Israel med mera

Lite i skymundan fortgår gerillastrider i de kurdiska områdena, från Turkiet över Irak och in i Iran. Det är väl mest om det smäller en bomb i närheten av en turistort som det blir mer uppmärksamhet i omvärlden. Ändå har den kurdiska frågan varit storpolitik länge. (Jag antar att denna "fråga" kan formuleras som: skall det bildas en egen stat för kurder?) Och olika stormakter har varit inne för att utnyttja kurdiska grupper för egna syften vilket knappast gynnat den ordinäre kurden.

Nu vill Turkiet - som alltid köpt vapen i stora kvantiteter - få drönarflygplan från USA. Alltså förarlösa fjärrstyrda flygplan som kan flyga runt och spana och eventuellt skicka iväg raketer mot något som kan vara PKK:s gerillastyrkor. Men USA sätter sig på tvären. Att Turkiet är allierad inom NATO spelar ingen roll. I Washington är man sura för att turkarna framgångsrikt tillsammans med Brasilien försökt medla angående Irans kärnenergiprogram, samt gillar inte att turkarna är arga för att israelerna dödat turkiska medborgare på internationellt vatten. Tidigare har USA utan att blinka tolererat råa turkiska militärdiktarurer och fruktansvärda övergrepp mot kurder och andra oppositionella, men då satte sig turkarna inte upp mot USA och Israel och det hela var därför naturligtvis acceptabelt. Nu är det annat ljud i skällan!

En intressant fråga är vad israelerna gör i detta läge. De har länge samarbetat med turkarna men nu genom sin egen klumpighet sänkt de goda förbindelserna till nära nog fryspunkten. Det kan bero av att professionella diplomater ersatts av ideologiska amatörer. Man skulle kunna tro att detta skulle räcka, men det kan vara så att israelerna försöker utnyttja "den kurdiska frågan" åt två håll: dels att bakom kulisserna stödja PKK, dels genom att stödja kurdiska grupper i Iran. En gång i tiden hejade israelerna på Hamas för att islamisterna verkade vara till besvär för PLO, så varför inte försöka upprepa bravaden (utan att fundera på långsiktiga konsekvenser)? Antagligen finns israeler i de kurdiska områdena i norra Irak, där de kan arbeta relativt ostört i skydd av amerikanerna och kanske de lokala kurdiska politikerna. 

På tal om "konsekvenser" så är sådana väldigt tydliga i Libanon. Utan den israeliska ockupationen under slutet av 1900-talet är det mindre troligt att Hetzbollah hade funnits, i alla fall inte som den formidabla politiska och militära maskin man är idag. Det israeliska förtrycket skapade det libanesiska motståndet.

Kanske är det så att Hetzbollah genom sin uthållighet drar andra med sig - på sista tiden har ju den reguljära libanesiska armén skjutit mot israelerna, vilket kan vara ett sätt att motivera sin egen existens. Men detta är ju helt emot den plan som bland annat innebar att USA trodde sig ha köpt en Israelvänlig libanesisk regim för ett tag sedan. Antagligen tänkte man sig att detta skulle leda till att Hetzbollah försvagades, men resultatet verkar vara det omvända. Organisationen verkar vara mer stark och välrustad än under kriget för några år sedan. Och när USA nu vägrar att leverera vapen till Libanon är Iran berett att träda in. Snacka om politiskt självmål från USA:s sida. Dess diplomati verkar ha klara drag av "amateur hour".

En intressant detalj som kan vara betydelsefull är att Israel skickar in obemannade flygplan över Libanon för fotospaning, men att Hetzbollah under lång tid påstår sig ha kunnat uppfånga signalerna från planen och titta på filmerna. Tidigare har Hetzbollah kunnat plocka bort en hel del av Israels markbaserade spionage och nu påstår man sig ha koll på det luftburna. Stämmer det här vet man en hel del om vad israelerna ser, eller tror sig se. Och vet man det kan man vidtaga motåtgärder, peppra terrängen med skenmål som israelerna kan bomba hur mycket som helst utan att det gör något, samtidigt som raketbatterier och andra viktiga installationer kan ges ett bättre skydd.

Eventuellt mixtrar israelerna med kurdiska gerillaförband i Iran för att ställa till oreda där. Men tänker man angripa Iran med egna resurser (vilket i sig är en galenskap som kan leda till fruktansvärda konsekvenser) går det inte att bortse från Libanon. Det går inte att garantera att ett angrepp mot Iran inte utlöser ett libanesiskt raketregn över stora delar av Israel. Hetzbollahs arsenal har uppdaterats och lär nu innefatta även datastyrda mycket träffsäkra missiler. Israelerna kan ju naturligtvis angripa ändå, men det förutsätter nästan att hela deras militära och politiska ledning är galningar och det tror jag inte på. Förklarar man staters agerande med "galenskap" har man egentligen inte sagt något annat än att man inte förstår varför de gör som de gör. Israelerna fortsätter nog snarare att småfiffla, i samarbete med korrupta arabregimer och missnöjda minoritetsgrupper, i förhoppningen att saken löser sig på något sätt ändå. Men det låter inte som en hållbar lösning på lång sikt.

Dagsnotering: 113. Konjunkturklyvning

Nu är summan 113, antalet banker i USA som hittills i år slagit vantarna i bordet. "Hela listan" hittar man här som vanligt. Krisen för de små bankerna fortsätter, i de stora bankerna och finansbolagen badar bossarna i bonus (i stort sett som vanligt alltså).

Frågan om hur den pågående lågkonjunkturen ser ut är en fråga om världsbild. Den beror av något som kallas "klasståndpunkt". (Och det handlar inte om skolklasser kan jag tala om.) Är läget på väg att bli mindre påfrestande när aktiekurser och bonus åter stiger? Eller är det en "doubledip", en lågkonjunktur som följs av en kort uppgång och sedan ett nytt ras? Eller är det, som jag själv nog skrivit någonstans, att det alltmer håller på att bli två konjunkturer: en för överklassen på några procent av befolkningen, och en för alla övriga? En liten extremt rik grupp lever i permanent högkonjunktur, så finns det mellangrupper på någon eller några tiotal procent som ännu klarar sig hyggligt, men de flesta där halkar ändå nedåt mot underklassens permanenta lågkonjunktur. Det verkar vara en ganska logisk följd av den klyvning av samhället som Marx och Engels skissade upp för länge sedan. I Sverige är det inte så klart synligt ännu som i en del andra länder, men vi deltar helt klart i kapplöpningen mot botten.

Det pågår en ideologisk strid om det här: hur ser krisen ut, vad kan/bör/får man göra åt den? Robert Reich som jag brukar hänvisa till ibland är inne på den permanenta krisen igen. Han jämför med trettiotalsdepressionen som varade i tretton år (det var rustningarna under Andra världskriget som lyfte ekonomin till slut). Kanske nuvarande depression blir lika långvarig.

För USA:s del idag fungerar inte privat efterfrågan, företagens investeringar eller exporten för att driva ekonomin uppåt igen. Det som återstår enligt Reich är offentliga insatser. Och här har vi den stora stridsfrågan: skall de extremt rika få fortsätta att vara det, och skall staten gå in med olika typer av åtgärder för att stödja de som drabbas hårt av krisen - eller är det viktigare att sänka statens budgetunderskott och i övrigt inte göra någonting?

Eller om man ser till delstaterna i USA: är det rimligt att en delstat varje år måste balansera sin budget hur än konjunkturerna är? Det logiska svaret är att det är orimligt, för det innebär att man skär ner utgifterna när det är lågkonjunktur (genom att sparka folk eller tvinga dem till att arbeta till lägre lön) och därmed gör nedgången ännu värre. - Reich tror i alla fall att enda räddningen är att delstaterna får hjälp från central nivå. Han är ändå bara, som de snällare socialliberalerna, ute efter att rädda kapitalismen. Och då kan man ju undra om inte nästa kris blir ännu värre.

Liberal iller (?) ute efter en gratismiddag på det arbetande folkets bekostnad

Jag tycker det känns alltmer tydligt att den nyliberala ideologin är en tro på evigt vackert väder. Den fungerar i någon mån om det är högkonjunktur - då kan liberalerna strutta omkring och meddela att staten behövs minsann inte och den är så stygg mot "individerna". Jag misstänker att det är välstånd som skapar liberalism, inte liberalism som skapar välstånd. Få fattiga människor torde tro på idén att en ensam individ kan bygga välstånd. För det krävs det många människor som samverkar på olika sätt. Däremot kan en ensam "individ" knycka välstånd som skapats av många fattiga.

Men när krisen kommer, och det gör den ju, kraschar ideologin tillsammans med de sprickande bubblorna. Frågan är då om liberalismen skall sopas åt sidan och ersättas av något bättre, eller om det gamla liket skall fortsätta att sprattla ett tag till. Dessvärre är det det senare som gäller, även om det finns motkrafter som Bill Mitchell. Efter ett kort panikartat återfall i keynesianism för ett tag sedan är liberalerna ute på banan igen. De har inte mycket förmåga kvar att övertyga i kraft av argument längre, det verkar dock som om de klarar sig ett tag till genom att sticka näsan i vädret och låtsas som det regnar.

En del hjälps de också av att delar av det som kallar sig vänster ännu opererar med begrepp som "ofinansierade skattesänkningar". Det förutsätter att det finns en rak linje mellan offentliga intäkter och offentliga utgifter, men kärnan i en keynesiansk krispolitik är ju att så är inte fallet. Staten kan ta lån, staten kan producera egna pengar utan att ens ta lån, och därmed använda lån eller egna pengar till att sätta fart på oanvända resurser. Vad det gäller skattesänkningar för redan rika är det andra problem som kommer in (skadliga snedvridningseffekter i ekonomin på grund av att rika och mindre rika har olika konsumtionsmönster), men det är en annan historia.

Förskräckt apa

Ja, det är väl så här förskräckt man ser ut när civilisationen blickar en i vitögat (eller som jag själv, när jag för ett par dagar sedan lyckades sopa bort drygt tjoget av nyttiga och läsvärda kommentarer på den här bloggen). Svenskan berättar om en nyupptäckt (av den vite mannen då, antar jag) apart i Colombias djungler. Callicebus caquetensis har den kattstore lille gynnaren fått heta, eller mer populärt Caquetá-apan. Detta efter området i Colombia där man hittat den, markerat på kartan här.

Enligt artikeln är detta en art där man lever troget med sin partner livet ut och gärna sitter på en gren med hopslingrade svansar. Det låter sympatiskt, men typiskt nog hotas den lilla gruppen caquetás existens av skogsavverkning. Tidigare har det varit "oroligheter" i området, vilket jag antar innebär att det kontrollerats av FARC:s styrkor. Under de senare åren har gerillan förlorat mark, och det innebär väl att nya områden öppnas för exploatörer som inte bryr sig så mycket om apor och annat som inte går att göra pengar av så länge de springer fritt omkring i skogen.

Jag läste för övrigt för ett tag sedan att skogstäcket ökat i de områden i Indien som kontrolleras av den maoistiska gerillan, och på Filippinerna intresserar sig motsvarande grupp för naturvård och bekämpar skövling. En bra gerilla kan med andra ord vara en viktig miljövårdsfaktor.

(Nej, jag har inte rött skägg, är kanske bäst att tillägga.)

Fredag den trettonde

Nu har man gjort om en del här på Blogger för att minska skräpposten. Jag lyckades missförstå det hela, vilket betyder att jag raderade de tjugofem senaste kommentarerna. Vad skall man säga ... det är fredag den trettonde idag, räcker det som motivering? Tråkigt för alla som kämpat med initierade och genomtänkta svar på mina funderingar.

Lite vetenskap

Krukskärva med möjliga skrivtecken från Induskulturen, 5500 år gammal

De stackars pakistanierna har det inte lätt nu, med enorma översvämningar. Samtidigt är floderna, som Indus, en förutsättning för att det uppstod avancerade kulturer där för länge sedan. De återupptäcktes på 1800-talet när engelsmännen drog fram sina järnvägar i det som senare blev Pakistan och letade efter byggmaterial. Man stötte på lämningar av en tidigare okänd kultur som i brist på annat kallades Induskulturen. Kända huvudorter är Mohenjo-Daro och Harappa. Den fanns ungefär 3500 till 1500 före vår tideräkning och bredde ut sig över nuvarande Pakistan och delar av västra Indien.

Det verkar som om Induskulturen hade ett skriftspråk men man har inte kunnat tolka det. Man vet ju inte vad det var för språk som människorna där talade, om det är helt utdött eller om det finns besläktade språk någonstans. Men som BBC berättar så har arkeologer hittat skärvor av keramik som är bortåt 5500 år gamla och som verkar vara försedda med skrivtecken. Om det verkligen är skrift skulle det vara några hundra år tidigare än den sumeriska och egyptiska skriften. (Men ännu äldre ansatser till skrift och andra kulturyttringar kan ha förekommit i gränstrakterna mellan Irak, Syrien och Turkiet. Skriften har säkert uppfunnits på flera ställen oberoende av varandra - urinnevånarna i Amerika hade ju egna skriftspråk.) Det verkar för övrigt som om sumererna hade handelskontakter med Induskulturen. De kanske seglade nerför Persiska viken och bort till Indus och bytte varor.

Bilden av Induskulturen verkar i övrigt ganska sympatisk:

What historians know of the Harappan civilisation makes them unique. Their society did not like great differences between social classes or the display of wealth by rulers. They did not leave behind large monuments or rich graves.They appear to be a peaceful people who displayed their art in smaller works of stone. 

På tal om språk som dör ut: går man in på den här BBC-länken kan man få höra ett språk som dog ut alldeles nyligen. Det är ett av många språk som finns bland stamfolk på Andamanerna i Bengaliska viken. Det påstås att somliga språk där skulle vara uppåt 70.000 år gamla, men det kan man kanske tvivla på. Språk förändras ju över tiden. Men studerar man hur folk talar där kanske man ändå kan få lite antydningar om hur det lät när tidiga människor lämnade Afrika och spred sig över världen.

Jag tycker det skall kännas vemodigt att veta att "jag är den sista människan som talar det här språket, när jag dör blir det tyst".

3½ miljoner år gamla skärmärken på ben.

På tal om Afrika: där har arkeologer i Etiopien hittat benrester som är 3½ miljon år gamla och som verkar ha spår av verktyg. Eller för att vara mer exakt: det är ben som har utsatts för åverkan, man har skurit i dem med vassa stenbitar för att komma åt märg och kött. Det är inte människor som gjort detta, detta var före människornas tid, däremot kanske det är våra små okammade föregångare Australopithecus afarensis ("Den sydliga apan från Afar") som varit framme. Men det vet man ännu inte. Man vet inte heller om skärmärkena kommer från vassa stenflisor som någon plockat upp från marken, eller om någon tagit en sten och bearbetat den för att få fram vassa skärande kanter. Det är ju en viss skillnad: tillverkning kräver mer planering och eftertanke. Men redan Friedrich Engels pekade ju på hur användandet av verktyg gradvis förvandlade apan till människa, och kanske ett tidigt stadium av människoblivandet kan urskiljas här.

Jaha, då har vi avverkat lite historia, språkhistoria, arkeologi och paleontologi då. Har jag glömt något?

Kalhuggning

Sålunda säger den nu sparkade lokföraren vid SJ, Alf Carlsson:

Om man tar över en skog och skövlar den, där är det klart att man skapar en vinst. Men nu står vi vid kalhygget och ska förklara...

 En förtvivlad röst från USAmerika:

"Somewhere in China it is entirely possible that a businessperson sat down for a ride on a 200mph state-of-the-art levitating bullet train, and cracked open the Wall Street Journal, and read about how in American we've decided we can't afford paved roads anymore." Is that how we want the rest of the world to think of us? Do we really want to become a broken-down, corrupt, uncompetitive 3rd-world country?

 Jo, det handlar om det jag nämnt tidigare, i den allmänna slakten på det offentliga i USA slutar man asfaltera vägarna också. Intressant, jag har för mig att just vägar är något som åtminstone tidigare generationer av USAmerikaner har fattat att de måste finansieras med offentliga medel för att fungera. Och man har ju det där enorma nätet med motorvägar tvärs över landet som byggdes under Det Kalla Krigets dagar, hur går det med det numera? Blir det grusvägar av alltihop? Sjunker USA ner i Tredje världen?

Vi kan ta det här som goda indikatorer på att systemet gnisslar både i Sverige och på andra håll. En del människor protesterar. Vad vet jag, kanske Carlsson sade åt en idiot och rövslickare till chef att han just var det, som lät SJ:s material förfalla. En del USAmerikaner är upprörda när gatbelysningen släcks och skolorna går till fyrdagarsvecka. Men det hela kan ses som typiskt för ett samhälle där vinsten sätts i högsätet och den vinsten skall uppnås till kortsiktigt allra lägsta kostnader. Helst skall man gå direkt från vinst till nästa vinst utan att göra något däremellan.

Kapitalism ser ut så här (P = pengar, V = vara, P* betyder att det skett en ökning):  P -> V -> P*. Man har alltså pengar, köper varor (produktionsmedel och arbete) och ser till att de behandlas så att det blir en vara som kan säljas till ett högre pris än för kostnaden att tillverka den. Mellanskillnaden mellan P* och P är vinsten, och i en expansiv kapitalism kommer det mesta av mellanskillnaden användas för att köpa in mer produktionsmedel och därmed kamma in ännu högre vinster. Hela maskineriet är välsmort och fungerar ganska bra.

Och så håller det på ... tills systemet börjar gå trögare. Det krävs allt större insatser av pengar för att skaffa fram mer produktionsmedel och en del tycker det verkar trist. I stället upptäcker man att det via spekulationer går att hoppa direkt från P till P*, utan något mellansteg i V. Fast den sortens vinstjakt är mer riskabel och har en hel del att göra med de olika "bubblor" som uppträder (och spricker) då och då. Bankerna gör affärer med allt konstigare "värdepapper" som nästan ingen begriper sig på. Kineserna har inte kommit till det stadiet helt (fast de har en farlig fastighetsbubbla) och kan därmed skratta åt de dumma amerikanerna, men i de gamla kapitalistiska länderna är vi där. Marx skrev om det 1847 förresten, hur hela länder ibland grips av galenskapen och vill göra pengar utan att göra något för dem.

För att ta en omväg i resonemanget: titta gärna på de här bilderna (och en del intressant text) från och om Polen och fackföreningsrörelsen Solidaritet. Någonstans i mina hyllor har jag dokument från Solidaritets första kongress, och där pekar man på hur det dåvarande systemet låste produktivkrafternas utveckling i Polen. Vi har samma fenomen idag, fast inom andra politiska ramar. Det nuvarande systemet är inte bra ens för att ta hand om den kapitalstock vi redan har (som järnvägar och annan infrastruktur). Det blir, som lokförare Carlsson säger, ett kalhygge utan några ansatser till återplantering. När ett system trögar och inte ens kan ta hand om sig själv - men samtidigt är fientligt till nödvändiga nyordningar - är det dags att byta ut det. De nya produktivkrafter som redan finns måste släppas loss för att tjäna oss alla och säkra framtiden på den här planetet, inte vara bundna och misskötta för att en minoritet skall vara nöjd - idag.

Minkar och kineser

... den kinesiska marknaden understödjer pälsförsäljningen med god omsättning och bra priser ... får vi veta hos Sveriges Radio idag. Detaljer saknas, men vi får väl anta att nyrika kineser vräker ut yuan på minkpälsar. Detta på tal om att diverse vanvård avslöjats i pälsfarmsbranschen.

– Kina har tagit över helt som den stora marknaden för minkpälsar, Kina är just nu helt överlägset, säger Per Knudsen på Kopenhagen Fur.

400 000 svenska minkar beräknas bli sålda på nästa auktion. Om de nu inte tar kål på sig själva innan dess på grund av stress och andra problem. Misstänkt vanvård, som sagt. De flesta går till Kinas nya marknader. Om nu inte den kinesiska fastighetsbubblan spricker snabbt och brutalt förstås. Då kanske lusten att köpa fina pälsar minskar.

Titta, ministern ser jättearg ut! Ajabaja, så där får man inte göra!

Har vi inte hört det där förut? Var det inte grisar som levde ganska tråkigt för ett tag sedan, och så var jordbruksminister Eskil Erlandsson ledsen för det? Nu är han ledsen igen ... fast har det inte varit snack om att djurskyddet skars ner ganska rejält med nya regeringen? Det är inte så många veterinärer ute och kollar hur det står till med svin, höns, kossor och andra medvarelser. Risken för dåliga djurhållare att åka fast minskar således. Därmed ökar faktiskt regeringens ansvar för att det händer tråkiga saker eftersom man försämrar kontrollmöjligheterna.

Det kanske fordras starka medel, som en ny revolution i Kina, för att få slut på dessa otrevligheter? Man kan väl tänka sig att yuan-miljardärerna befrias från sina miljarder och får en hacka för att gräva lite i de gamla bevattningskanalerna i stället för att bepälsa sina dambekanta?

Reallöner och inflation - fler diagram

Nu fortsätter jag med diagram- och historieämnet: härifrån kommer ett diagram som visar inflation och reallöneutveckling för industriarbetare 1953-2008. Intressant tycker jag.

Här ser man "de gyllene åren", med höjda reallöner (trots gradvis tilltagande inflation) fram till mitten av sjuttiotalet. Inte undra på att många var glada och optimistiska. Sedan kom oljekriserna, expansionen i efterkrigstidens ekonomi tappade farten, en del nya hårda konkurrenter kom fram internationellt och inflationen sköt fart. Det var den berömda "stagflationen" där priserna rakade i höjden trots att ekonomin stagnerade (eller var i kanske i själva verket "på grund av ..."?). Det föreföll som den keynesianska modellen för att lindra kriser inte fungerade längre. Strax därpå drog datorrevolutionen igång på allvar.

Mot slutet av diagrammet kan man få en antydan om varför krisen inte omedelbart utlöst ett svart hål i den svenska ekonomin. Det har varit låg inflation och reallönerna har stigit ända sedan nittiotalet. Därmed har köpkraften i viss mån underhållits, grundad på löneinkomster och inte (som i USA) på krediter. Frågan är om det håller på sikt. Frågan är också vad som skall räknas som inflation. Det är ju lätt att tänka sig att noll procents prisförändringar skulle vara ett trevligt tillstånd, men en del ekonomer är tveksamma till det. En blygsam inflation på någon eller några procent per år skulle vara hälsosammare tror de. Det skulle dels hindra ekonomin från att falla ner i deflationshålet, dels stimulera till konsumtion och göra skulder billigare att betala tillbaka. Frågan då kan vara hur mycket konsumtion vi vill "stimulera" fram på en Jord där resurserna faktiskt inte är obegränsade.

Statistik: det senaste stora produktionsfallet i historiens ljus

Det här är delvis en fortsättning på vad jag skrev om industrirobotar och produktivitet för några dagar sedan, och funderingarna om vad som hänt med produktionen i Sverige det senaste året. Nu tänkte jag klippa in ytterligare ett par diagram från Statistiska Centralbyrån (databladet finns här) som visar industrinproduktionen under lång tid, från strax före Första världskriget och fram till förra året.

Först kommer den totala produktionen. Siffrorna på vänsteraxeln är index, och där har år 1935 satts som lika med 100. Som synes var fallet exempellöst de senaste åren. Det skall bli intressant att se om detta håller i sig.

Nästa diagram ger ett mycket slagigare intryck, och det visar på de procentuella förändringarna år för år. Fallet under den nuvarande krisen ser fortfarande extremt ut, men historiskt sett fanns en ännu värre utförsrusch, nämligen i början av 1920-talet. Det är dipp nummer två räknat från vänster. Då inträffade en period av våldsamma prisfall i Sverige (se mitt inlägg om varför deflation är dålig) och arbetslösheten blev kortvarigt väldigt stor. Efter det kom några nedgångar i samband med trettiotalskrisen och inledningen av Andra världskriget, men sedan har det inte skett någon rejäl kris förrän nu.

Då är frågan: hur mycket av den här nedgången består av kris (att industriresurser ligger oanvända i Sverige) och hur mycket beror av att produktionen i själva verket fortsätter, fast på andra håll i världen?

***

PS. Här kanske det kommer mer indikationer och svar på min sista fråga: expansionen fortsätter, fast på annat håll. De allt mindre svenska företagen växer utomlands. Eftersom tendensen är likartade på andra håll (tänk på USAmerikanernas skrik om att deras medelklass håller på att försvinna när det i själva verket handlar om normala arbetar- och tjänstemannajobb som försvinner ur landet) kan vi lugnt säga att det inte är några direkta nackdelar i Sverige som jagar bort kapitalisterna. Sverige är ett av de mest produktiva länderna i världen. Det kanske är lika bra att vi tar över själva innan det blir allmän konkurs. DS

Major Björkris missar något?

Den uppslagsrike skolministern Björklund tyckte att föräldrar till stökiga barn skulle åläggas att sitta med på lektionerna för att lugna ner sina telningar. Men missar man inte något där? Om man nu enligt ministerkollegan Olofsson kan fixa nya jobb genom att exempelvis låta arbetslösa gå ut med hunden åt hundägare som inte har tid med det själv, så kunde arbetslösa hyras in som "extraföräldrar" och sitta med på lektionerna. De kunde få utbildning i enklare närstridsteknik ifall det skulle bli nödvändigt att ta till kraftåtgärder. Denna synpunkt bör väl en militär som Björklund ha verklig förståelse för.

Och så kunde man anställa några andra arbetslösa att gå ut i skogen och skära björkris för att bestå eventuella oförbätterliga bråkmakare med en rejäl risbastu!

(Vänta nu, fanns/finns det inte en del "extraföräldrar" i skolan, i form av lärare, skolsyster, vaktmästare, skolvärdar ... eller har de fått sparken allihop? Undrar om det inte i själva verket är Björklund och hans kumpaner som skulle behöva ha en risbastu så det dånar om det!)