tisdag 3 augusti 2010

Varför är deflation dålig?

Jag har nämnt deflation ibland på bloggen, att det är ett ekonomiskt tillstånd som inte är så bra, samt att det är ganska sällsynt. Vad jag vet har det egentligen bara förekommit en stor deflation, alltså ett stort allmänt prisfall, i Sverige, och det var i början av 1920-talet. Den ledde till en arbetslöshetskris som faktiskt var värre, men lyckligtvis mycket kortare, än den stora trettiotalskrisen. Sedan kom tendenser till deflation, men knappast mer, vid några tillfällen under nittiotalskrisen. Inflation är något som Sverige och världen har mer erfarenhet av, och därför har Paul Krugman på allmän begäran noterat tre skäl till varför just deflation är dålig. Jag skriver om, med egna ord.

När priserna faller är det lönsamt att inte ge ut pengar, utan sitta på de pengar man har och låta priserna falla ännu mer så att ens pengar blir ännu mer värda räknade i vad man kan köpa. Med andra ord leder fallande priser till minskad efterfrågan på varor och tjänster, och därmed att folk förlorar jobben. Motsatsen är när det råder viss inflation som gör att man känner ett visst tryck att handla för sina pengar innan deras värde minskar.

Det blir också dyrare att investera eftersom man måste betala tillbaka mer än vad man lånar. Om man lånar 1000 kronor på ett år (vi bortser från räntan) och det inte är några förändringar i penningvärdet så betalar man tillbaka 1000 kronor efter ett år. Om det är tio procents inflation så betalar man tillbaka 900 kronor, men är det tio procents deflation kommer återbetalningen att kosta 1100 kronor. Därför kommer folk att akta sig för att låna till investeringar om de tror att det blir mycket dyrare att betala tillbaka. (Och motsatt: tror man att inflationen kommer att göra lånen man tar väldigt billiga så lånar man.) Fallande priser och förväntningar om att priserna kommer att falla ännu mer kommer att få ekonomin att bromsa upp med massarbetslöshet som följd genom minskande konsumtion och investeringar.

Slutligen kommer, med en viss tröghet, priset på arbetskraft (lönerna) att falla. Men för att de arbetande skall acceptera det krävs det stor arbetslöshet. Man kan räkna ut vilka lidanden det kan orsaka för stora grupper.

Sammanfattningsvis: även om allmänna prisfall på kort sikt kan verka bra - det är väl trevligt att saker och ting blir billigare! - finns det en oerhört farlig och destruktiv kraft när deflationen bryter loss. Och den risk vi har idag är att det "sparande" som många länder tänker genomföra kommer att förstöra så mycket efterfrågan att botten verkligen går ur ekonomierna och vi faller ner i deflationens svarta hål. Inflation kan drivas till en farlig överhettning, en feberaktig ekonomi som till slut kraschar. Deflationen kan jämföras med en köldvåg som fryser rörelserna i ekonomin. Ingen av dem är särskilt hälsosam för folk i gemen. Men just nu är det i alla fall inte inflationen som är det stora hotet.

1 kommentar:

Teckentydaren sa...

På tal om manisk strävande efter budgetbalans i kristider, något som kräver åtstramning och medför deflation så har vi ju haft katastrofala erfarenheter vad det kan leda till i Europa.

Bra Böckers Världshistoria förtäljer:
"under ledning av det katolska centrumpartiets Heinrich Brüning.... Brüning, som var ekonom av facket, mötte som så många andra länders statsmän krisen med en deflationspolitik, och han gjorde det mer konsekvent och energiskt än de flesta. ... Resultatet blev en kraftig nedskärning av köpkraften på hemmamarknaden, något som gjorde det onda värre. Många företag gick i konkurs. Den tunga industrin och byggnadsindustrin lamslogs nästan helt, och 1932 registrerades nästan 6 miljoner arbetslösa. ... Med sjunkande privata inkomster följde minskade offentliga skatteinkomster, och 1932 måste kommuner, städer och till och med en delstat gå i konkurs och ställa sig under riksadministration..."

I Tyskland med uppemot 40% arbetslöshet såg de alltmer desperata medborgarna Hitler som - unsere letzte Hoffnung – vårt sista hopp.

Men nu läser ju ekonomer ogärna vetenskap från andra discipliner, eller i vart fall aktar de sig noga för att bland in dem i sin egen "vetenskap", vilket den gode Bill Mitchell behandlar i dagens bloggning.

Men kan vi verkligen förutsätta och anta att när ECB och ett antal finansministrar med stöd av ekonomer återupplivar Heinrich Brüning som ekonomiskt ideal är så okunniga och obildade att de inte känner till vilka katastrofala följder Brünings politik fick?

Det ligger mycket nära tillhands att de faktiskt eftersträvar det resultat som Brünings politik fick.

Om vi hela tiden förutsätter att makthavare alltid skulle ha allas vårt bästa för ögonen och om det inte blir så är det för att de begått misstag är vi nog lite väl troskyldiga. Dawkins spekulerade i varför religioner kunde få så starkt fotfäste hos människor, han hade spekulationen att det berodde på vår långa uppväxttid. Vi är under lång tid beroende av att sätt tillit till de vuxna auktoriteterna och att det är genetiskt betingat att vi gör så. Vi har sen svårt att frigöra oss från detta i vuxen ålder.