Gnistan glöder igen?

För äldre generationer av vänsterfolk torde tidningsnamnet Gnistan vara bekant och kanske i angenämt minne. "Ur en gnista kan en stor brand flamma upp" är en fras som ger hopp för framtiden när samtiden ser dyster ut. Tidningar med det namnet har funnits på många språk, originalet var ryska Iskra under de första åren av 1900-talet med Lenin som ledamot av redaktionen. I Sverige fanns tidningen Gnistan mellan 1967 och 1989, och levde och dog med den dåtida vänstervågen. Det lilla klippet ovan kommer från ett av de sista numren. Klicka upp till större format så kanske du kan läsa det finstilta också.

Nu finns det planer på att återuppliva åtminstone det gamla namnet, i form av någon sorts nättidning. Jag vet i dagens läge inte så mycket mer, men det tycks inte vara som partitidning utan som ett organ för vass samhällsanalys. Jag har ingen uppfattning om det kommer att fungera inte alls/dåligt/hyggligt/bra/lysande. Det kan bero av hur organisationen bakom ser ut, och vilka som vill ställa upp, men om det har jag ingen information.

Initiativtagare idag är Stefan Lindgren som också var redaktör för gamla Gnistan 1976-1980. 1977 inträffade tidningens tioårsjubileum, och då gavs den här boken ut:

Det var inte bara en bok 1977, utan också en stor fin fest som hölls i Älvsjömässans hallar. Jag var där med min Minolta laddad med en rulle Tri-X. För ungdomar som är mindre insatta i vad det handlar om så var det så att jag släpade runt på en tung jäkla klump till kamera, och sedan gick jag hem och försökte framkalla rullen svartvit film i badrummet samt till slut göra förstoringar i fotoklubbens labb på jobbet. Eftersom jag inte använde blixt måste jag tillgripa 1. långa exponeringstider som var knepiga med handhållen kamera, 2. största bländaren som gav dålig skärpa på djupet, samt 3. använda längre framkallningstid och varmare framkallningsvätska än normalt. Och resultatet av detta blev bland annat de härligt gryniga och suddiga bilderna nedan! (Tack & lov att man kan fixa sånt här i datorn numera, utan att blaska i kemikalier!).

Då var det front mot supermakterna USA och Sovjet som gällde. Men också arbetslöshet - det fanns sådant då också 

Här spelar en av veteranerna i svensk folkmusik: Sittande Viksta-Lasse på fiol - hette han inte Leonard Larsson? - och hans bror (som hette Hans?) på munspel. Killen längst till vänster kan vara son till någon av farbröderna. Det finns en fin LP med bröderna Larsson som spelades in av Oktoberförlaget vid den tiden.

En kör, minns inte vilka de var (herregud, det var ju 33 år sedan bilden togs!). Men notera bakgrunden: en målad fanborg där det står Gnistan, och överst parollen "Arbetare och förtryckta i alla länder, förena er".

Kultur var viktig för den gamla vänsterrörelsen. Här är en tavla som kombinerade två saker: Almstriden i Kungsträdgården 1968, och den kamp som fördes mot giftsprutning längs järnvägarna.

"Indokinas folk enades och segrade" står det på tavlan till vänster. Men just då sprack enigheten så det knakade om det 

Hoppas att det var någon där som tog bättre bilder!

Kanske fanns det redan då en känsla av att det började gå utför för vänsterrörelsen fast den då ännu verkade ha medvind. Ungefär vid den här tiden hade en del av de mer eller mindre framstående fackligt aktiva som var med i SKP, partiet som drev Gnistan, hoppat av/blivit utsparkade. Med tanke på att SKP förde parollen "gör facket till en kamporganisation" kanske det inte var helt lyckat. Att krigen i Sydostasien fortsatte på olika fronter trots att USA sparkats ut gjorde inte saken bättre, och det uppstod frågor om vad som egentligen hände i Kina. Och på annat håll gick nyliberalerna till offensiv och några år senare rullade mikrodatorrevolutionen igång ... . En ny värld uppstod, och de gamla partierna hängde inte med.