När tillväxten sviktar - och det har den gjort på sistone - grips politikerna av panik. Företag slåss för sin överlevnad. Folk förlorar sina jobb och ibland sina hem. En nedåtgående spiral hotar. Att ifrågasätta tillväxten tycks dömt att vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer.
Sålunda skriver en tillväxtkritisk brittisk professor. Tillväxt till varje pris, långt utöver vad resurserna tillåter, tycks vara religion i vissa kretsar. Nu finns det ju en sorts tillväxt som förmodligen är gränslös, och den handlar om kunskaper och kulturell nivå, men jag tror inte det är sådant som tillväxtlobbyn i första hand tänker på, utan det handlar mer om billiga plastprylar från Kina och att göra av med så mycket ändliga resurser som någonsin möjligt.
Men var hittar vi dessa "dårar, idealister och revolutionärer" som skulle kunna ifrågasätta och kanske till och med bidra till att vända utvecklingen? - Ja, den kritik som tidigare fanns såväl bland gröna, socialdemokrater och centerpartister (och kanske på annat håll i rikspartierna) verkar kraftigt marginaliserad. Det finns en del sympatiska kritiker i stil med Lena Sommestad i socialdemokraterna, men de verkar inte vara beredda att gå över några systemgränser och är förmodligen ändå chanslösa i konkurrensen med de insuttna (och av Svenskt Näringsliv och USA-ambassaden styrda) partibyråkraterna som skall ha tillväxt till varje pris.
Dock, bland revolutionärerna hittar vi kanske Kommunistiska Partiet som vi i dagarna får gratulera till fyrtioårsdagen. (Egentligen inträffade födelsedagen förra året, men man firar den i samband med partikongressen som nu pågår i Göteborg).
Jag har just bladat i partitidningen Proletären och noterar att man inte bara intervjuar den förste ordföranden, Frank Baude, utan också har en stor intervju med vänstersocialdemokraten Olle Svenning. I Proletärens barndom hade man nog inte trakterat Svenning med artiga intervjufrågor utan snarare med ett bombardemang av verbala ruttna ägg och tomater. Men KP verkar ju betydligt snällare numera, man använder inte så mycket stygga tillmälen, och det där med miljöfrågor har man fattat. Vi har inte mer än ett jordklot att leva av, det fattar även KP. Är man för snälla kanske? De något nebulösa men definitivt argare svenska maoisterna skriver - och jag antar att KP åker med i den här slängen:
Och de så kallat ”revolutionära” småpartier ”till vänster om Vänsterpartiet” som påstår sig använda valen som ”taktik”, för att ”samla krafter” – var är de nu? Vilka krafter har de samlat, och i vilket syfte annat än att bli ytterligare stödgrupper till sossemaffian?
Problemet verkar vara att ju mindre partierna och grupperna är, desto mer ideer och energi har de att förespråka en politik som de inte kan genomdriva just därför att de är små. Å andra sidan verkar inspirationen raskt avta vid växande partistorlek: det sladdriga vänsterpartiet och det ännu sladdrigare socialdemokratiska partiet verkar tyda på det. De hade stora resurser och erfarenheter - men misslyckades kapitalt att göra något vettigt av den senaste ekonomiska krisen och Alliansens alla konstigheter.
Hur löser man upp den knuten? Hur blir man både stor och snäll (åt rätt håll) och kraftfull? Hur skapar man tillväxt i de radikala opinioner som krävs för att få grepp på en havererande tillväxtpolitik, för rättvis resurshushållning, för jämlikhet? Det är ju den politiska tillväxten som mänskligheten har väldigt stort behov av nu, innan det kanske blir för sent.
Hade jag ett bra svar på den frågan skulle det nog levereras här. Men det är i alla fall intressant att KP är en av de få rörelser från sextiotalsvänstern som överlevt in i vår mycket annorlunda tid. Folket i Bild/Kulturfront tillhör också överlevarna. Clarté finns kvar och verkar växa, men det är ju i grunden en gruppering som skapades redan före Andra världskriget. Kan de här gamla överlevarna bidra till att vänstern bryter sig ur den borgerliga inringningen och återtar initiativet? Jag har inte lust att vänta fyrtio år till på svaret! Om den ohämmade tillväxten fortsätter så länge kommer nog Moder Jord själv se till att eventuella debatter avslutas på ett synnerligen kraftfullt och brutalt sätt.
”Hur löser man upp den knuten? Hur blir man både stor och snäll (åt rätt håll) och kraftfull?”
SvaraRaderaHär i ligger förmodligen lite av ett Machiavelliskt dilemma, för att ta makten behöver man vara förslagen och relativt hänsynslös för att behålla den behövs något helt annat.
Den ekonomiska makten kan nog känna sig lugna, den sekteristisk vänstern sitter på sina små kammare och uttrycker sin indignation över sakernas tillstånd för de närmast sörjande förutom några ytterkants nyliberaler som vill komma och bråka på deras internet forum.
Hur mycket kostar det att hålla igång ett forum som t.ex. Newsmill? Det kan inte vara någon oöverstiglig kostnad. Hur skulle ett sådant som var vänsterinriktat och få besökare utöver de närmast sörjande kunna sättas upp. Skulle de vänstersekteriska då genast råka i luven på varandra om renlärighet och vad som skulle få skrivas och kommenteras?
Vänstern i Sverige förstod inte så mycket av högerns nyliberal motoffensiv på 70-talet när dessa målade ekonomin i svarta förfalskade färger, vänstern svalde det med hull och hår och såg kapitalismens kris och snara undergång. Ingen egentlig analys och motoffensiv som stod på det arbetande folkets sida, även de tycke nog lite till mans att svensken blivit ”bortskämd”.
Kapitalisterna ser även nu klarare, även de inser att konsumtionen av varor har sin begränsning, så inte minst vad folk ”klarar” av att konsumera, som med produktiviteten inom det tidigare ekonomiskt dominerade jordbruket som i dag är en liten del av ekonomin, folk blir allt fetare av fel matkonsumtion men det är dock begränsat hur mycket som kan konsumeras. Det är förstås därför de har storoffensiv mot offentlig sektor, det är iden mjuka tjänstesektorn när det gäller vård, skola och omsorg som framtidens tillväxtmöjligheter finns. Vänstern verkar till stor del inte tänka mycket längre än ”hjärntvättade” fackbossar inom varuproducerande exportindustri. Det är ju faktiskt det som av någon underlig anledning fortfarande kallas ”vänster” den svenska riksdagen som gjort allt vad de kunnat för att förhindra tillväxt i folkets intresse inom det nämnda.
Du har en intressant tråd som man skulle kunna plocka upp (och som faktiskt har täckning i klassisk marxism om man tittar efter rätt saker): läget är inte uselt och kräver att vi alla måste klä oss i säck och aska för att tjäna kapitalet för att vi inte alla skall gå under. Man kan vända på saken och säga att det aldrig funnits så stora tillgångar att ta tag i och fördela på ett vettigt sätt, att framtiden därmed är ljus - om vi fattar att den är ljus! Katastrofen kan vi överlämna till kapitalisterna, resten kan glatt gå vidare! - Kan det vara en alternativ politisk linje?
SvaraRaderaVärlden och planeten och långt innan dess människan kommer att gå under om vi får tro de naturvetenskapliga rönen 0m det nämnda. Inget vara för evigt, vi lever i en farlig värld och vi kommer förmodligen inte att kunna förutsäga undergången. Men man kan inte leva med att låta sådana negativa tankar dominera ens liv, man blir sjuk av sådant. Man måste leva med framtidshopp, det kommer alltid att uppstå oväntade problem och alla problem går att lösa (förr eller senare). Bara 10 tusen år framåt är en mycket lång tid för människan och det finns alla anledning att sätt nya små parvlar till värden för att föra släktet vidare och helst ge dem bästa möjliga utbildning som syftar till ett verkligt öppet sinne och kritiskt tänkande så de kan lösa framtidens okända problem.
SvaraRaderaMänniskan kan inte leva utan att se hoppfullt på framtiden. Hoppet finns hos unga människor som har en ”evighet” framför sig och är i allmänhet predestinerade att i grunde se hoppfullt på framtiden. Om man ser historiskt är det slående hur unga människorna var som uträttat stordåd, om så inom politik som inom senare århundradens vetenskap. Den stora faran för Europa är det åldrande Europa med sin ”gamlingar” som ser slutet på sin egna liv och förstås lite framtidshopp och gärna målar framtiden i dystra färger, det kan riskera att kväva ungdomens framtidstro.
Hoppsan, var det inte efter nästa bokslut som framtiden tar slut ... jag måste fundera lite mer på det här tror jag!
SvaraRadera@Tt.
SvaraRaderaKul med folk som verkligen är ute på gator och torg och deltar i kampen och som samtidigt har tid att skriva en massa djupsinninga saker på internet! Det är alltid lika imponerande att se hela detta gäng världsförbättrare som inte lyckats med att frambringa någon som helst revolutionär verksamhet, som pöser av självtillräcklighet och som vet att förkasta allt och alla. Samtidigt som "sekteristerna" naturligtvis sitter på sina småkammare! Men det är skönt att sakerna ligger till så, hos er har vi förebilder som ungdommen säkert kommer att veta följa. Särskilt arbetarungdommen lär vara synnerligen imponerad.
För övrigt finns det ett forum som heter socialism.nu
MVH, Tito Valle