Förmån/rättighet eller vara?

Den här bilden av Max Gustafson har jag kört tidigare, i det här inlägget. Både själva inlägget, och kommentarerna jag fick in, är fortfarande av intresse om jag får säga det själv

Man kan se skolutbildning på alla nivåer som förmån eller som rättighet, eller kanske som en kombination av dessa och det nödvändiga i att ge alla en grundläggande kunskapsbas som gör att samhället kan fungera och utvecklas. Eller också betrakta utbildning som en vara, där det är leverantörens dj-a plikt att leverera ett förstklassigt resultat till kunden som står där och larmar - även om kunden själv kanske är lite risig i skallen. Kunden har alltid rätt, eller ...?

Somliga talar klarspråk, som dessa figurer (de var för gamla för att avfärdas som ungdj-r) som citerades av mig efter att jag fått syn på studenttidningen Gaudeamus (i samma bloggpost citeras också en riktig vänsterprofessor som sopar till gnälliga studenter):

Vi tror att studenters syn på utbildning utvecklas till att allt mer likna ett kundförhållande och frågan om vad studenter får för sin utbildning blir allt viktigare. Utbildning utveckas till en tjänst och examen blir till en produkt.

Vad är det här för människor? Sådana som "är odrägliga innan de blir förnäma", för att citera vad min gamla mor sade om överklass-glin?

Nåväl, med friskolereformen (vinstdrivande privata skolföretag, alltså) sprider sig sjukan samtidigt som de reella resultaten  inte verkar ge en skola i värdsklass. Snarare tvärtom, vilket kanske inte är helt förvånande. Själv är jag för gammal för att ha upplevt "flumskolan", men även i denna lärde man sig tydligen en hel del. Man får väl hoppas att det är flumskolefolk som har styret när man blir gammal, och att man hinner avgå från jordelivet innan MVG-fantomerna från friskolelandet skall ta över. I alla fall om det skall fortsätta så här!

Tydligen blir vissa människor konstiga i knoppen av friskolande och konkurrens mellan skolor, enligt Svenskan. Någonstans finns en gräns som passeras: från intresserade och positiva föräldrar till aggressiva och överdrivet krävande.

Föräldrarna har fått mer inflytande efter valfrihetens införande. De ska nu inte bara vara goda föräldrar utan även goda skolkonsumenter ...

... säger Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet i en radiointervju. Han är också med i Svenskans artikel. Borde man inte skicka ut ett helt koppel med muskulösa professorer i pedagogik för att snacka lite allvar med dagens skolmarodörer? De fall som refereras i Svenskan är kanske extrema, men de visar på att något inte är bra.

I intervjuer med 34 lärare i både friskolor och kommunala skolor framkommer det att många upplever att det pedagogiska arbetet får stå tillbaka för ren marknadsföring av skolan. Lärare uttrycker oro för att skolornas rankning kan göra att de känner sig tvungna att sätta högre betyg.

Hur vore det med att satsa på "goda lärjungar" och skolor där vinstmotivet är att får goda och  nyttiga medborgare och medmänniskor i framtiden? Det är ju pedagogiken som är det viktigaste, och kanske det svåraste (och dyraste), för att få en fungerande och framtidsinriktad skola! Om man utgår från att de flesta faktiskt kan lära sig det mesta mer eller mindre bra så är frågan: hur hittar man rätt öppning för varje individ att tillägna sig matematik, språk, vetenskap, litteratur och annat nyttigt? Det är viktigare än att några skolkapitalister skall håva in offentliga pengar som försvinner till något skatteparadis, och att några påstridiga föräldrar halkar helt fel när de försöker göra det bra för sina barn. (En förälder som beskrivs i Svenskan borde kanske ha psykologhjälp?)

Det finns mycket, verkligen inte bara i skolan, att ta hand om när Sverige skall ställas på fötter igen. Inte bara mycket av det gamla, utan en del av det nya, måste "störtas ned i gruset" för att vi skall kunna säga att nu "stiga vi mot ljuset". Somliga må klaga över denna städning och fråga efter syftet. Då kan man svara:

"Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

OK, det var två litterära citat här. Vem vet sammanhang och skapare till dessa?