August: Grått är vackert

Klippa vid stranden av Långholmen, Stockholm. 

Men de allra vackraste färger finner man i gråstenen, granit,

gnejs, porfyr, om de betraktas i mikroskop och polariserat

ljus. Där finnas underbara halvtoner och färgblandningar;

och jag föreställer mig mänskovarelser försedda med ögon

som ägde turmalinlins och förstoring. De skulle se våra fula

gråberg i de härligaste färger; och därav framginge att jorden

icke behövde vara vackrare, bara vi kunde se hennes skönhet!

August Strindbergs 'blå böcker' är knappast litteratur som rekommenderas för den som törstar efter de senaste vetenskapliga rönen, redigt förklarade. Inte ens hur de senaste vetenskapliga rönen såg ut i början av 1900-talet. Snarare tvärtom. Rätt mycket är bara att bläddra förbi, liksom vad det gäller hans språkvetenskapliga försök som jag nämnt tidigare. Skulle inte förvåna mig om Strindberg idag hade varit en gapig förnekare av den globala uppvärmningen, med hänvisning till vad han ser när han tittar ut genom fönstret. Men vid enstaka tillfällen glimrar det till, som i stycket ovan - det går ju mer på känsla än vetenskaplig undersökning dessutom.

Angående grått så är det ju inte en färg utan blandning av flera. Blandar man ihop fyra-fem rena färger så blir resultatet ofta grått. Det är därför man kan se olika färger när man tar en gråsten i närmre betraktande. Stenhällen jag fotograferade innehåller åtminstone blått, rött och vitt.

Citatet kommer från Samlade verk band 65, En blå bok I, sid. 380.

Föregående post i denna serie finns här.