Man får gå tillbaks till 1600-talet i svensk historia för att hitta motsvarigheten till uppkomsten av en ny stenrik klass.
Sålunda skriver Jan Guillou angående internatskole-skandalen. De nyrika sätter sina barn i konstiga skolor där de bär sig konstigt åt - men strunt i det och fundera på citatet ovan!
Det var ju inte bara så att att det kom fram en grupp nyrika på 1600-talet. Dels sådana som berikat sig genom plundringar och krigstjänst utrikes, dels de som drev järnbruk och manufakturer här hemma. En tid kunde de härja rätt fritt, sno åt sig och plundra och förtrycka folket, beroende av att statsapparaten ('kronan') var svag och dessutom infiltrerad av dessa människor. Värst var det väl när blivande konungen Karl XI var liten och landet styrdes av en korrupt och oduglig förmyndarregering, men när Karl växt upp och blivit kung ... då klippte han till! Gods som orättmässigt hade tagits av den rika adeln återgick till kronan. Kungen hade stöd av större delen av folket, man kan nog säga att han stod i spetsen för de nittionio procenten (minst) när han drog in rikedomar från det lilla parasitära gänget. Det var detta som var den stora reduktionen!
Ett annat gammalt fint uttryck med anor från ännu längre bak i tiden är 'räfst och rättarting'. Det var när kungen eller hans ombud åkte ut i landet och röjde upp i storpamparnas skumma affärer. Idag är ju läget något annorlunda, den nuvarande konungen är nog för upptagen med annat för att hinna röja upp i den korrupta överklassen, men man kunde ju tänka sig en ny reduktion där folket håller 'räfst och rättarting' med de stora skurkarna.
11 kommentarer:
Min tanke om att man periodiskt nackar den översta procenten är alltså inte så långsökt. Det är så nationen räddats gång på gång, genom historien. Vi lär av historien som "Knutna nävar" sjöng. :) Om man istället för att göra det ibland, gör det öppet och efter vissa kriterier så skapar man incitament MOT girighet.
Jag har för mig att det var en smärre reduktion under Karl X:s tid också, inte lika kraftfull som vad sonen Karl XI genomdrev. Och jag har sett glunkats om att kronoegendomar som privatpersoner knyckt återtogs även på 1400-talet. Kanske dags att påminna delar av dagens överhet om att "på privatiseringar följer ofta återförstatliganden!" Då skriker de väl i vanlig ordning om att de tänker lämna landet, varpå vi kan säga "visst, stick bara". Och något år senare med låtsad förvåning säga: "Jaså, är du kvar, skulle inte du åka iväg!?"
Björn,
ser man på, alltså en väl etablerad och beprövad metod att få ett nation på fötter. (För högerfolk som kanske läser här så skall det jag skrev om "nackar" förstås bildligt, jag har noterat att Lundsbergare inte förstår ironisk grymhet som ironi, då det är verklighet för dem.)
Det där om landsflykt är värsta nonsenset. Jag har bott utomlands och upptäckte att det inte är möjligt att sätta fot utanför landets gränser utan att dramatiskt sänka sin levnadsstandard. Om man lever på arbete vill säga. Det innebär att av alla jag känner som arbetat åratal i utlandet så är de enda som stannat de som träffat en karl eller en kvinna i utlandet. Vissa av dessa vänder dessutom kosan hem när de får barn. Det är så de funkar med för Sverige viktiga resurser, tekniker, forskare, ingenjörer.
Ovesäntliga människor som ekonomer och kapitalister som inte har något att bidra med till nationen, de kan få hota med att flytta bäst fan de vill, de är nämligen inte nödvändiga för en nations välstånd. Uppfinnarna och entreprenörerna är nämligen väsensskilda från såna som Wallenberg och Anders Wall. Om ockrarna ändå kunde inse att de inte fyller någon funktion, så kanske deras egon skulle nå en rimligare nivå.
I slutet av 90-talet var det högkonjunktur och direktörer lekte politik och hotade att flytta. Så blev det kris, och plötsligt hade de inte tid med politisk kritik längre (de kanske anade att det såg illa ut om de skulle behöva tigga om statliga pengar). En tämligen obildad svensk direktör torde inte ha stora chanser i utlandet (därute finns inte nätverket av kompisar), men exempelvis civilingenjörer med goda meriter borde kunna klara sig bättre.
Maktmedlet för att genomföra reduktionen 1680 var att det fanns en mobiliserad armé, full av officerare som var beroende av att få ut sin lön, och som aristokratklicken inte hade något inflytande över, säger per Nyström i essän Historieskrivningens dilemma.
Ungefär som Peru under Velasco, eller Egypten under Nasser alltså.
I vårt fall kanske detta är lite långsökt...
Nja, vi har väl över 40 generaler har jag för mig, och det är väl rätt häftigt. Tror Kina, med något större numerär på sina styrkor, nöjer sig med 700 generaler drygt! Om 40 generaler demonstrerar på Sergels torg borde det åtminstone bli en notis i media!
Ja, även Jan Gilliou har intressanta artiklar ibland.
intressant det här med att nacka. Den nu döde tyske författaren Peter Hacks yttrade i en intervju att folket jublade när Karl I av England halshöggs och Ludvig XIV. Men att sen väntade sig folket efter ett tag att en stark man typ kung skulle komma att ta över. Så blev det ju också. PH var inne på att under socialismen - han flyttade till DDR och levde där större delen av sitt liv - borde statsmakten stå över klasserna, typ monarkin under feodalismen. (Alltså som i vårt land Karl XI) Alltså att erkänna två klasser i samhället som "monarken" eller statsöverhuvudet kunde balansera mellan.
Sixten: Ett säkert recept för korruption. Och så blev det ju också...
Sixten,
är det inte det vi infört här hemma i Sverige. Folket och politikerfrälset?
Empirin säger, obra lösning.
PH uttalanden var i en intervju efter murens fall och hans originella men oklara idéer praktiserades aldrig. Men läste för ett tag sen att vissa historiker (amerikaner)som rotat ordentligt i Sovjetarkiven funnit att Stalin på 30-talet ansåg att komunistiska partiet inte skulle ställa upp i valen. Det skulle bara vara pådrivande i samhällsutvecklingen. Han blev nedröstad, vilket tydligen hände inte så sällan.
Skicka en kommentar