En epok går mot sitt slut?

Medlem i Gerillaarmén för Folkets Befrielse - PLGA - i Indien

1900-talet var en tid som kan beskrivas som allt möjligt. Även som de stora folkkrigens era. Kommunister i Kina och Indokina ledde miljonarméer av fattiga bönder till segrar i långdragna krig.  Man kämpade på det sättet på Balkan och i på östfronten under Andra världskriget - de berömda partisankrigen. Algeriet, de portugisiska kolonierna, Cuba, Nicaragua är kända men inte unika. Lägg till Kenya, Aden, Malaya, och listan är ännu inte slut. Sega gerillakrig pågick, och pågår fortfarande, i många länder. Kanske afghanerna vinner en gång till?

Folkkrigets grundtanke: du har en svag politisk styrka men tror att den har stora möjligheter att samla masstöd, samtidigt som din motståndare är en stark och brutal, men på sikt svag och dödsdömd stat med vidhängande överklass. Svaret på den ekvationen är att skapa en politisk bas bland missnöjd lokalbefolkning och starta väpnad kamp. Ur små och dåligt utrustade, men politiskt skärpta styrkor, skall så småningom växa fram en stark folkarmé som kan fullborda revolutionen, störta den gamla makten och upprätta en ny folklig regim. Politiken styr geväret, samtidigt som politisk makt växer ur gevärspiporna. Så gick det till i Kina, varför skulle det inte kunna fungera på annat håll?

Det verkar vara svårt att göra kinesernas framgångsrecept till universiellt undermedel. Beror det av att det är dåligt, eller spelar andra faktorer in? - Jag antar att det var alldeles utmärkt i Kina, och att det likaledes kan fungera bra i situationer som påminner om den kinesiska på 1920-30-40-talen. Men då kommer det omvända: om vi har situationer som inte påminner ...?

 

 Bild från begravningen nyligen av en av de högsta ledarna för Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna). Har automatvapenhjältar av den här typen framtiden för sig om/när Indien gör revolution?

I ett kort meningsutbyte med en kännare av befrielsekamp i Tredje världen, bland annat i Indien hävdade jag att de maoistiska bonderevolutionärerna där ('naxaliterna') mest misslyckats sedan det första upproret 1967. Visserligen har rörelsen växt till sig under senare år och lyckats upprätta en del starka gerillazoner i svårtillgängliga glesbefolkade skogstrakter, men kan man inte bryta inringningen och få ut upproret på slätterna där större delar av befolkningen finns, och in i städerna, är det svårt att se hur man skall lyckas. Kännaren pekade på hur dagens revolutionärer i Indien ser tillbaka på de upproriska traditionerna från 1940-talet och de tidiga åren efter Indiens självständighet, samt traditionerna från 1967. Kanske en del av problemet ligger där. man ser för mycket åt fel håll?

Att se tillbaka och 'lära av historien' är nyttigt, men vad händer när samhället runtomkring ändras och det blir allt svårare att kopiera metoder rätt av? Det kanske är viktigare att se framåt? Det går fortfarande att få ihop milisgrupper i Indien (och säkert på andra håll också) beväpnade med pil och båge eller hemgjorda gevär, och så småningom träna upp dem till att använda automatvapen och minor. Men är inte den epoken på väg att ta slut, och det genom flera samverkande tendenser? Dels genom att den statliga våldsapparaten blir alltmer rörlig och tekniskt avancerad och får större kapacitet att slå även i avlägsna områden, dels genom att samhällena där kampen förs omvandlas. Mobiltelefoner, radio, TV, motorfordon och annan teknik kommer ut även i områden som verkar hopplöst fattiga, och det påverkar hur folk uppfattar sin verklighet och tankar om möjligheterna att få det bättre och vad man skall göra för att få det bättre. Då kanske möjligheterna för politisk mobilisering finns kvar, men inte nödvändigtvis genom att upprätta gerillaförband och sätta fart på en svårkontrollerbar spiral av våld. (Våldet finns förmodligen redan där, i den mån regeringens representanter uppenbarar sig.) Parollen "folkkrig fram till kommunismen" kanske snarare verkar som ett hot än ett löfte? Vad jag vet så uppfattar ledarna för den väpnade maoistiska rörelsen i Indien det här, men kan de göra om förståelsen till praktisk politik, eller tittar man fortfarande för mycket bakåt på den egna historien och på vad kineserna gjorde för länge sedan?

Hur mycket är man beredd att låta civilbefolkningen komma i kläm?  Här beskriver en indisk tecknare hur bybor kryper omkring för att inte hamna i korseld mellan paramilitärer och gerilla. Gerillan brukar klara sig rätt bra i striderna, men det är värre för skyddslösa bybor i gerillaområden när det halvmilitära CRPF kommer för att ta hämnd. 

I Peru är folkkriget i stort sett slut. Partiet är borta. Kvar av folkarmén finns några isolerade grupper långt borta i skogarna, och åtminstone en av dem försöker prata sig till amnesti. I Nepal nådde man inte ända fram, folkarmén kunde ta över landsbygden men inte de stora städerna. En del vill ta upp kampen igen i båda länderna. Är det verkligen realistiskt att tro att man där kan återstarta årtiondelånga 'utdragna folkkrig' med brett folkligt stöd och med utsikt att lyckas? Vad har man för tankar om förhållandet mellan människoliv och idéer om man driver den linjen?

Hur realistisk är folkkrigstanken över huvud taget längre? (Här räknar jag bort toknissar/provokatörer som pratar om att starta krig i Europa eller Nordamerika och håller mig till mer realistiska områden i Tredje världen.) Jag kan ha fel men gissar att det rör sig om ett mindre antal länder, som Indien och Filippinerna, där man kan fortsätta den här linjen ett tag till tack vare väl förankrade rörelser, men förmodligen inte så länge.  Kan långvariga folkkrig utkämpas på landsbygden när nu minst halva Jordens befolkning bor i städer? En epok går mot sitt slut tror jag. Kanske det här är dess sista årtionde. Sedan fortsätter kampen, med med annorlunda former. Det är alltid rätt att göra uppror.

Men finns det inget att bevara? - Jo, det viktigaste, nämligen den grundläggande tanken att kampen måste ha djup folklig förankring, vilka kampmetoder som än tillgrips. Vapen kan behövas för att få ned folkfientliga regimer, men eftersom vapen är den sak som dessa regimer är bra på bör revolutionärerna hellre försöka agera på områden där regimen är sårbar och har svårt att försvara sig. När regimen ser ut att förlora fotfästet men vägrar att inse faktum kanske det är dags att plocka fram bössorna.