Jag har hört siffran 1500 medlemmar vad det gäller KP. Vet inte om det stämmer. Det kom nyligen uppgifter från en kamrat Anonym om hur stort tappet av medlemmar på grund av inre polemik varit.
På grund av kritik mot KP/RKUs nästintill totala avsaknad av demokrati, revisionism (legalism, 100% vänster etc. samt förlegade arbetsformer har ett antal partirättegångar hållts med följande som resultat:
10 RKUare i Uppsala har uteslutits på grund av kritiken. 2 KPare i Uppsala har uteslutits pga "fraktionism"
6 KPare i Uppsala har hoppat av i protest
3 RKUare har hoppat av i Umeå (och därmed finns ingen RKUavdelning kvar norr om Stockholm)
1 medlem har tvingats lämna in partiboken.
Runt om i Sverige har ett antal personer hoppat/av kommer hoppa av.
Av ovan nämnda personer är ca 10% "akademiker" eller "studenter".
Jag undrar vad det är för skillnad mellan att bli utesluten och få sin partibok beslagtagen, men det kan finnas någon organisationsteknisk finess. Det här är ingen massutströmning från partiet, i alla fall inte ännu så länge (däremot förmodligen en rätt kraftig uttunning av medlemmar och ungdomsförbundare i Uppsala). Och det är frågan om det blir stora avhopp framöver. Det kan ha att göra med en rätt hög medelålder i partiet, vilket för med sig vissa säregenheter.
Man kan ju uttrycka det så (om man är lagd åt det brutala hållet) att äldre människor ofta har större motvilja mot att bli ihjälslagna än yngre. Och i broschyren om KP finns det uppmaningar till att skapa ett revolutionärt kommunistiskt parti som påminner om KP:s tidiga dagar som militanta 'r-are' på 1970-talet. Ett parti som vill stå i spetsen för ett revolutionärt folkkrig för att störta kapitalismen. Jag utgår från att äldre partikadrer satte kaffet i vrångstrupen när de fick läsa om krav på att till och med offra sitt liv för saken. Kanske en obehaglig känsla av att den egna ungdomen vissnat bort för länge sedan, och här kommer nya spolingar och ... och vad de säger är rent förskräckligt! Väpnat uppror! Nä, det får vara för mej!
Det finns en mening i texten som kan vara väldigt insiktsfull:
Faktiskt saknar folkhemmet och den historiska socialdemokratin i stora drag betydelse för identiteten och den politiska uppfattningen hos de som växt upp i en tid då socialdemokratin aldrig gjort annat än att bedriva högerpolitik och riva ned välfärd och allmännytta.
De äldre KP-arna sitter mentalt fast i det gamla folkhemmet med socialdemokrater som kunde vara hyggliga ibland. De senare generationerna har inte sett detta. De behöver inte förvillas och tro att figurer som Löfven har något att komma med. Det är inte reaktionära paroller om tillbakagång till folkhemmet som fångar deras intresse, det är revolutionära paroller om att göra slut på dagens vanstyre!
***
Jag har själv fått skäll för att jag funderat på hur det kan fungera med så kallade folkkrig numera. Se här exempelvis för skället och här för min ursprungliga fundering. Det resonemanget handlade i och för sig om de stora folkkrigen i Tredje världen, men med lite ansträngning kan man nog överföra tänkandet till Europa också. Det finns något tidigare tillfälle när jag blev rejält osams med en stenhård militant som ville starta krig i Sverige, så det här är ingen tillfällig tankenyck hos mig. Tändstickor och våld skall man inte leka med. Med tanke på att statsapparaten, även om den på sina håll är i risigt skick, ändå har våldsutövande som bästa gren är våld något att vara försiktigt med.
 |
| Utan förklarande etikett kan de här vara vilka tomtar som helst. Tomtar med automatvapen. |
En sak som är lite speciell för den maoistiska strömning som broschyren förespråkar är, (tror jag, fast det står just ingenting om den säken där) en egendomlig uppskattning av diverse väpnade grupper i Europa som tar till våld. Jag har inte förstått sammanhanget. Väpnade nationalistiska gäng i Nordirland, Frankrike/Bretagne/Korsika, Spanien/Baskien etc. kan knappast vara föregångare för en proletär revolution. Det blir lite för mycket av pajsare som poserar i skidmasker, gärna med häftiga automatvapen i nävarna. Ibland ställer de till det så att oskyldiga människor skjuts eller sprängs i bitar också. En sak som gör detta mer komplicerat är att bilderna kan föreställa vad som helst eftersom de är anonyma: de kan vara din lokale befrielsekämpe, din lokale bankrånare, eller din lokale speciella-insatser-polis. Och det undrar jag om det är så bra. Unga grabbar med vapen och tveksamt omdöme ger mig ganska dåliga vibbar helt enkelt.
Därmed inte sagt att läget kan förändras på ett katastrofalt sätt som kräver extrema åtgärder, men det vet vi ju ingenting om. Och framtidens resningar behöver inte se ut som upproren i det förgångna.
Fortsättning följer (kanske).
Det har i och för sig alltid varit unga, utan bindningar i familj och karriär, som har gått i spetsen för varje rörelse. Så var det även på 1800-talet. De har minst att förlora, de har mest tid och energi.
SvaraRaderaGamlingar gör störst nytta dels i bakgrunden, dels som diplomater i kontakt med polis och andra myndigheter som av nån anledning aldrig tar ungdomar på allvar.
Det är väl på tiden att vi får lite seriösa maoister även i Sverige, och inte bara dom där små stollesekterna som funnits tidigare...
SvaraRaderaEtt problem med maoismen är att den reduceras till nostalgi om den inte lyckas förklara varför Mao misslyckades med att sin kulturrevolution förhindra kapitalismens återkomst.
Efter att ha surfat runt lite så verkar stödet för det politiska system som Kina övertog från Sovjet, fortfarande vara stark.
Erik Andersson tycks dela uppfattningen att "partiets ledande roll", fastslagen i grundlagen, fortfarande är riktig. I praktiken innebär det att "proletariatets diktatur" ersätts med partiets diktatur. Så länge maoister håller fast vid denna syn, så lär de inte få med sig några större folkmassor i västvärlden i alla fall.
Men det har faktiskt funnits maoister som ifrågasatt detta och pläderat för flerpartisystem under socialismen. Tyvärr har det nepalesiska partiet som sitter i regeringen, förfallit till "revisionism", så dem behöver "riktiga maoister" inte bry sig om.
KP har just i denna fråga genomgått en positiv utveckling. Artikeln "Om socialismens demokratiska erfarenheter" är riktigt bra, med tanke deras stalindyrkande på 70-talet.
Det är egendomligt hur dessa s.k. socialister begärligt omfattar vad som i realiteten är ett adelsvälde. Visserligen med flitigt nyadlande, men det hade man ju även i Sverige på 1700-talet och i England under hela den nyare tiden.
SvaraRaderaKan man få bli baron Björnbrum kanske, det låter väl bra?
SvaraRaderaDet finns ett litet resonemang om olika organisationsformer för olika grupper i broschyren, men utan några konkreta detaljer. Där kanske åldersgrupperna kunde komma in?
Hannu, utan att jag kan minnas någon källa så tror jag nog att det finns mer eller mindre bra försök att förklara vara partihögern i Kina kunde ta över efter Mao. En rimlig förklaring kan ju vara att det, trots alla omvälvningar, var den gruppen som styrde partiet. Man duckade under Maos tid eftersom Mao hade massorna med sig, men när han var borta hade man parti, stat och militär till sitt förfogande. Folket hade i det läget ingenting.
Jag är verkligen ingen expert på maoism men jag vill understryka att idén om partiet som ett ledande avantgarde under den demokratiska eller socialistiska revolutionen inte är en smakfråga, det är ju nödvändigheten som har tvingat fram detta. Grejen med kulturrevolutionen var ju bl.a. att Mao sa att partiet inte var heligt och man fick slå sönder det och de ersatte ju faktiskt partiet på mpnga håll med revolutionskommittéer. Vad anser Hannu om detta? Vad finns det för gott med "maoisterna" i Nepal? Ingen nationalisering, inga utkastade imperialister, ingen jordreform, ingen verklig demokrati underifrån, ingenting vettigt helt enkelt.
SvaraRaderaJo, men problemet med den institutionella enpartistaten är just det att när "fel" personer råkar hamna i partitoppen, så är det i princip kört.
SvaraRaderaDe här personerna går inte att få bort när man väl accepterat den "demokratiska centralismens" princip att "partiet är underställt centralkommittén".
Och förr eller senare hamnar "fel" personer i partitoppen. "Var finns bourgeoisien? Den finns i det kommunistiska partiet", som Mao konstaterade.
Det känns som att detta är en generell slutsats man kan dra av 1900-talets socialistiska försök.
Därmed inte sagt att ett flerpartisystem är en garanti mot den s.k. urartningen. Och på kort sikt ställer säkert den "formella demokratin" till massor med fler problem och besvär än partidiktaturen, men på lång sikt är den överlägsen.
Borgarna var ju också länge anhängare av diktatur och envälde (Hobbes!), men insåg senare att demokratiska styrelsesätt är i längden effektivare (Locke, Voltaire). Även om de nog i sin nedgångsfas idag börjar ompröva detta och se fördelar med den kinesiska auktoritära modellen...
Många partier är absolut ingen garanti. Men ovillkorlig organisationsfrihet plus ett kulturellt klimat som gynnar självorganisering är det.
SvaraRaderaProblemet, eller ett av problemen, med partistaterna var, eller är, ju att all självorganisering per definition ses som fientlig och till varje pris måste krossas. Detta garanterar att makten ackumuleras i toppen, och detta i sin tur garanterar att makten endast och uteslutande syftar till att förmera toppens privilegier.
Att tro något annat är helt enkelt konfucianism - tro på "den gode byråkraten" som likt nån sorts jultomte ska ställa allt till det bästa. Ingen byråkrat har någonsin gjort detta utan att det funnits organisation underifrån som har tvingat dem.
Skall man vara helt uppriktig så fanns det flera partier som backade både den ryska och kinesiska revolutionen och som i alla fall i det kinesiska fallet fanns med i förvaltningen. Visst, man kan diskutera deras inflytande osv. Men till frågan om flera partier eller ett så menar jag att ni (Jan, Hannu) fastnar i frågan om statens regelverk. Historien visar att inga formella regler respekteras i kampen mellan klasserna. Socialismen har haft få år på sig och frågan måste väl vara att försöka göra det bättre. Kulturrevolutionen var ju som bekant ett försök att förhindra kapitalisternas återkomst genom att dra med folket från botten och få bort de som sedermera tog över och nu styr i dagens kinesiska privatkapitalistiska helvete. När "fel" personer hamnar i partitoppen så måste de störtas precis som vilka kapitalister som helst. Att man redan från börjar skolar folk i detta sätt att tänka, kan inte det vara ett sätt att hindra kapitalismens återkomst? Och att man dessutom redan från början kämpar för att omvandla överbyggnaden så mycket som möjligt? Det har ju inte provats, det var ju först när det började gå riktigt åt skogen som de satte igång med kulturrevolutionen i Kina 1966. Jag menar det är fel att "all självorganisering per definition" sågs som fientlig av Mao-riktningen. Självorganiseringen från botten är i själva verket en förutsättning för kulturrevolutionen. http://www.marx2mao.com/Other/RTOC68.html
SvaraRaderaOm man ser till Mao personligen så uttalade han både tidigt och sent i karriären förtroende för folks förmåga att organisera saker på egen hand. Exempelvis rapporten om bonderörelsen i Hunan 1926 som inte leddes av något parti. Man hittar mer sådant om man bläddrar i "den lilla röda".
SvaraRaderaDet praktiska problemet var nog dock att för att få folkrörelsen till att bli verkligt uthållig och inte tappa inriktningen så krävdes organisationer, och i ett jätteland som Kina blir det jätteorganisationer. Parti(er) och/eller arméer. Kommunistpartiet och Koumingtang hade bådadera, det var det förstnämnda som stod för den progressiva politiken. Men då har man ju på en gång problemet med att folkets rörelser riskerar att ersättas av organisationer som befolkas av människor som ser sig själva, inte folket, som målet för verksamheten. Inte lätt att lösa den knuten.
Kineseriet: Formella regler är inte så viktiga, det har du rätt i. Frågan är då varför just kommunister är så glada i att slå fast sådana, typ att "partiet ska ha en ledande roll".
SvaraRaderaVerkligt ledande är den som tar positiva initiativ. Problemet är att kommunistpartier alltid har försökt trycka ner sådana om de inte har råkat komma från Politbyrån. För dem är alltid organisationen viktigare än rörelsen, och de egna privilegierna viktigare än resultatet för folk i gemen.
Det är högst mänskligt men ändå destruktivt. Vi gör bäst i att organisera oss så att ingen får såna chanser.
Jan, det blir ingen folkrörelse om det inte finns ett parti med personer som är övertygade och ser långt framåt, beredda till självuppoffring osv. Det finns så mycket mystifiering kring vad ett parti är, en grupp som är enade i handling och övertygelse...inte särskilt märkligt att folk som har samma övertyglese slår sig samman och jobbar mot ett gemensamt mål, vad är alternativet, lobbyism,nätverkande? Om de där uppe säger att vi skall satsa på individen, då gör vi tvärtom och satsar på kollektivet, eller hur? Det blir inte ens någon stor bred folkrörelse om det inte finns en ledande kraft som sätter fart på saker och ting. Vilken roll spelade KFML?
SvaraRaderaKineseriet: Folkrörelser har det funnits så länge det har funnits klassamhällen. Partier är en mycket modern uppfinning från slutet av 1800-talet. Jag tror du sitter fast i leninistiska fördomar. Det finns många former av långsiktigt organiserande.
SvaraRaderaOch dessutom är det en stor skillnad på att organisera sig långsiktigt och att svartsjukt bevaka den makt man därmed samlar på sig, på det sätt inte bara kommunistiska utan också socialdemokratiska partier har gjort. Viss organisationsegoism är kanske ofrånkomlig, men det är inget att idealisera. Det är ett otyg som bör bekämpas.
jo men alltså att skriva en broschyr där man förespråkar väpnad kamp. I eget namn. Och lägger ut på nätet.
SvaraRaderaHej SÄPO liksom.
20 personer totalt som alltså går förlorade i att lära sig enhetsfroner. Så mycket förlorade kadrer där i öknen. Igen.
Och övertron på programmet är fan skrämmande.
En sann proletär revolutionär försmår inte att klart uttala sina åsikter och avsikter! (:-))
SvaraRadera