lördag 24 augusti 2013

'Infiltrationen' och dess risker

Solen går ner och arbetarrörelsens framtid mörknar

"Först tar mannen supen, och sedan tar supen mannen" är ett uttryck jag läste någon gång hos Jan Myrdal. Minns inte sammanhanget, men meningen är uppenbar: Man ger sig i lag med en ond och farlig makt som man tror sig kunna kontrollera, men det slutar med att man tas över av denna makt och blir en del av den. Detta trots att varningstecken och varningar finns. (Jämför med mitt tidigare inlägg om 'beröringsskräck'.)

Här kommer lite nytt med anledning av Jan Wiklunds Demokratins bärare. Eftersom det handlar om folkrörelser under olika tider och lokala förhållanden är det intressant att plocka upp gemensamma nämnare som verkar finnas överallt.

Vissa saker går igen över tiden. På sid. 174 berättas om motsatta ideér mot senare delen av 1800-talet när arbetarrörelsen blev starkare och bättre organiserade. Frågan gällde om arbetarrörelsen skulle bygga massorganisationer för alla som delade dess målsättningar, eller organisera bara de som ville kämpa aktivt ('militanterna'). Den förstnämnda tendensen utvecklades till socialdemokrati, den andra till anarkism. De som ville ha massorganisationer menade att de behövdes för att sätta kraft bakom orden. De som ville ha aktivistorganisationer hävdade att massorganisationerna blir byråkratiserade och funktionärerna kommer att ta över. "Båda visade sig få rätt" skriver Wiklund.

Går vi fram till Första världskrigets utbrott visar det sig byråkratiseringen rent livsfarlig. De flesta socialdemokratiska partierna hamnade på krigsfrämjar-sidan. Byråkraterna ville inte riskera sitt eget skinn utan offrade sina medlemmar på slagfälten. (Bland de få undantagen fanns de ryska bolsjevikerna, Lenins parti var ett av de få socialdemokratiska partierna som var emot kriget.) Partibyråkraterna må ha haft hederliga avsikter en gång, de trodde sig kunna ta lite supar av borgarsamhället, men så tog supen över ...

Ändå kom arbetarrörelsen att formellt kunna flytta fram en del positioner under kriget. Men vad hände då med funktionärerna:

Arbetarrörelsens funktionärer däremot fick en möjlighet att demonstrera sin solidaritet med staten och sin beredvillighet att delta i regeringar på systemets villkor. (Sid. 182)

Jag antar att detta ofta uttrycks i slagordet: "Vi tar vårt ansvar." Men det som händer är ju att funktionärerna växer ihop med och tar ansvar för det system som de ursprungligen var tillsatta för att störta. Skulle detta vara infiltration så har den gruvligen misslyckats. Eller om "vi tar vårt ansvar" i själva verket skall uttydas "vi tar våra bonus, förmåner och feta konsultarvoden".

Vad är då infiltration? Det låter som man smyger sig in i maktens korridorer och försöker ta över under någon sorts täckmantel. Så är det dock inte. Över till sidan 215:

Infiltration har i och med regeringsmaktsstrategin blivit arbetarrörelsens huvudsakliga strategiska medel, som har hänvisat strejken till en biroll. Infiltrationen har historiskt gått till så att arbetarrörelsens funktionärer (eller allierade funktionärer) har röstats in i statliga och kommunala organ, alternativt placerats där av en revolution, för att i regeringsställning tillgodose rörelsens mål - som antytts med tvetydigt resultat. 
Här har ju de statsfientliga anarkisterna en uppenbar poäng. Men även Engels på sin tid var kritisk till valen under kapitalismen: det handlade, skrev han någonstans, om vilka som skulle företräda och förråda (vertreten und verräten) arbetarna. Någon verklig nyordning kan ju valen inte skapa.

Ett begrepp som delvis kan kopplas till infiltrationen är rörelseoffentlighet. Wiklund fortsätter med det på sid. 215-216. Den klassiska formen för organiserad offentlighet inom arbetarrörelsen är fackförening och partie. I och med att arbetarrörelsens funktionärer strävar efter att komma med i regeringsarbete blir de lokala organisationernas uppgift att hjälpa till med det i stället för att se till de egna arbetarnas intressen - ungefär så kan man väl sammanfatta det. Funktionärerna tar över. Jan Myrdal har använt uttrycket "arbetarrörelseidkare" om sådana personer, men jag vet inte om han uppfunnit det själv.

Hur som helst: åter en poäng till anarkisterna (samt en poäng till motståndarsidan som med sådan skicklighet lyckats supa generation efter generation av förhoppningsfulla unga social ter under bordet och förvandlat dem till pålitliga drängar).

Den tunga frågan under snart 150 års arbetarrörelse blir alltså, oberoende av tid och plats: hur skall rörelsen handskas med funktionärerna? Hur skall de hindras att bli ett eget skikt som glider över till motståndarsidan? Kulturrevolutionen i Kina var ett försök att reformera kadrerna genom att skicka ut dem till folket, men det gick väl si och så med det. Väl inarbetade byråkratier blir man inte av med så lätt! Just om Kina står det på sid. 202 om de tiotals miljonerna tillfällighetsarbetarna:

De var en av de grupper som försökte hävda sig under kulturrevolutionen. De stod t.ex. bakom den kortlivade Shanghaikommunen i februari 1967. Men mot stats- och partifunktionärernas och de privilegierade kärnarbetarnas fientlighet blev deras vinster små och kortvariga. 
Notera 'de privilegierade kärnarbetarna'. Byråkratierna skulle ha svårt att överleva om de inte hade stöd från vissa andra skikt i samhället. Man kanske kan tala om 'arbetararistokrati'? Knegare som så att säga är lite förnämare. De kanske till och med aspirerar på att få komma sig upp och supa med överklassen de också?

Föregående 'Wiklundare' här och här.

(Har bland annat varit sysselsatt med att sätta fart på en ny dator med det egendomliga programmet Windows 8 de senaste dagarna. Det kan möjligen förklara att det varit stillastående i den här bloggen några dagar. Ganska skönt, faktiskt.)

3 kommentarer:

  1. Samtidigt måste man konstatera att socialdemokraterna, med sin tvetydiga strategi, var otroligt kortsiktigt effektiva - oändligt mycket mer effektiva än sina konkurrenter anarkisterna. De lyckades i alla fall åstadkomma välfärdsstaten, medan anarkisterna inte lyckades åstadkomma någontin.

    MEN - vilket jag inte hade klart för mig när jag skrev boken - utan anarkisterna skulle de inte ha kommit så långt. I Sverige var det anarkisterna i SAC som drev en otroligt effektiv strejkrörelse under hela 20-talet, vilket lyckades sätta makt bakom socialdemokraternas förhandlingar med kapitalet som ledde fram till 30-talets reformer. Utan denna strejkrörelse hade de väl inte kommit särskilt långt.

    Av detta lär vi oss att det finns olika roller i det politiska spelet. Alla är på något vis nödvändiga och ingen ska avfärdas med moralistiskt fördömande. Både sossar och vildsinta revolutionärer kan göra nytta, om de fås att jobba åt samma håll.

    SvaraRadera
  2. Kanske därför som en del socialdemokrater närmast verkade hatiska mot syndikalisterna och gjorde allt för att slå ned dem, ibland med väldigt fula metoder. De störde husfriden, så att säga.

    Vad dåtiden kommunister ansåg om SAC vet jag inte. De två kanske hade vunnit på att samarbeta, men det fanns nog väldigt höga ideologiska staket där också.

    SvaraRadera
  3. Samtidigt var, i efterklokhetens sken, hetsen mot SAC ganska dum. Det var ju deras ansträngningar som gjorde det möjligt för SAP att nå ett så bra avtal som dom trots allt nådde. Utan bråkiga arbetare att tygla skulle ju inte SAP ha haft något trumfkort gentemot kapitalet att spela ut.

    SvaraRadera