What could have been an equal revolution in the media's understanding of the Middle East became a failed attempt at understanding what Arab people in the street truly aspire to achieve. If a regular Fatima or Mostafa does not speak English or tweet all-day long because they are busy surviving, they won't receive funds from some European Union-affiliated financier to sustain their NGO; then they are forgotten about and of no consequence to the story.
But the problem is that a regular Fatima and a Mostafa stand at the heart of the story. The failure to respond to their pleas, understand their language, their values or their aspirations is not their problem, but ours, in the media. It might have been too inconvenient for some to chase Fatima and Mostafa's story because doing so can be dangerous because they are not reachable by phone or because their social-media presence is too dismal.
Jojo, det är vad jag hävdat länge. När det bryter ut en kris, som 'den arabiska våren', jagar västliga media runt efter små lättillgängliga och västorienterade grupper och personer med rätt språkkunskaper och närvaro på sociala media. Men den överväldigande majoriteten utanför elitgrupperna är det inte mycket intresse för. Det kan ju till och med vara folk som säger 'fel' saker (på sitt modersmål till råga på allt), som inte stämmer med den bild media vill skapa. Och notera de där som receive funds from some European Union-affiliated financier to sustain their NGO - hur pålitliga är dessa utlandsfinansierade personer? De säger väl vad de får betalt för?
5 kommentarer:
Egypten är ett lysande exempel på vad jag diskuterade med en Etiopisk kompis.
Han sa: If politicians in Ethiopia have been killing people for 30 years. Then write a piece of paper saying that Ethiopia is now democratic, do you think this means they have stopped killing?
Det var frågan jag fick när jag sa: Jag kollade på Wikipedia, Etiopien är ju enligt den sidan ett demokratiskt och fritt land, så vafan gör du här?
Följdfrågan blev: If your politicians have been killing people for 30 years of totalitarian rule, and they then write a piece of paper saying Ethiopia is now a democracy. How many are there left in Ethiopia who has the notariety, resources and ability to have a chance in an election?
A handful of families.
Det är hans berättelser om Etiopien som får mig att inse vad vi gör när vi åker världen runt och "demokratiserar" i en top down demokratisering. Det är att överlämna landet till den elit av regimens medlöpare som överlevt den totalitära regimen. Det blir eliternas demokrati.
Egypten är ett exempel där detta skedde, men vad man inte räknat med var att Egypterna skulle kunna ha en seriös utmanare som inte kom från den elit som lämnats ifred av militärjuntan under dess 30 år. En utmanare som inte tillhörde den cosmopolita eliten med cosmopolitvärderingar som antagit västerländska manér och tankar. Det blev en utmanare som hade värderingar som cosmopoliterna sedan länge övergivit, värderingar som det förtryckta folket, de som inte haft tillgång till fin skola, internationellt utbyte, multikulturalism och annat som cosmopoliten åtnjuter. Då var det helt i sin ordning för militären att ingripa, att förpassa folket och deras värderingar till marginalen igen.
Man kan inte bygga demokrati top down, då bygger man oligarki, då bygger man elitens demokrati. Men ser man på hur västvärlden ser ut, så förstår man att det är så man vill ha det. Lyfter man inte folket blir det ofta religiösa värderingar som projiceras på samhället.
I Egypten föregicks 'våren' av åratal av strejker bland arbetare. Dessa omnämndes knappast i västliga media vad jag vet, förutom i små vänsterblad som 'Arbetaren'. Och jag antar att flertalet strejkande var vanliga muslimska och kristna knegare - utan facebook- eller twitterkonto!
Björn,
ja, mursi var också en elit. Men fel elit. Så vad vi ser är ett annat problem med top down demokratisering. Inbördeskrig uppstår omedelbart i oligarkernas stormning av statsmakten, för att använda den emot de andra oligarkerna.
Strejkarna, arbetarna och folket reducerat till valboskap från dag ett.
Prästerskapet, militären, banker, oligarker, slla stormar de staten för att använda den som ett mäktigt vapen emot sina fiender!
Alla, ja. Utom kommunisterna...
Problemet har kritiserats åtminstone sen början av 90-talet, främst i indiska media. Det är den s.k. NGO-iseringen av politiken, där väst- och välfinansierade toppstyrda organisationer klampar in och uppträder precis som gammaldags välgörenhetsorganisationer med skillnaden att de nu dessutom påstår sig företräda dem de utövar välgörenhet mot.
Se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/NGO-isation. Förutom källorna i artikeln rekommenderar jag särskilt boken NGOization, av Aziz Choudry och Dip Kapoor, Zed Books.
Skicka en kommentar