Då slutar vi med "Den mänskliga naturen"

Ja, den var den 21 februari 2007 som jag skrev första inlägget på den här bloggen. Då hade jag ingen aning om hur långt projektet skulle leda. Att det skulle leva i åtta år fanns inte med i planerna. Men att det började med ett inlägg om humanvetenskap var ingen tillfällighet. Den här bloggen uppskattade vetenskap redan från början. Den så kallade vänsterns uppskattning av vetenskap idag är inte mycket att hänga i julgran (jämför med Marx och Engels och skäms, strunt'vänster'!).

Det här är inlägg nummer 4339. Det verkliga antalet läsare är jag inte säker på. Att en visit registreras på bloggen betyder ju inte att det skett någon verklig läsaraktivitet. Men drygt 594.000 är det enligt en räknare, drygt 618.000 enligt en annan. Säg cirka 600.000 träffar på bloggen. Det har varit en liten men trogen läsarskara under åren tror jag. Ofta har det varit intressanta meningsutbyten.

Upplysningar om framtiden:
Som jag tror nu blir det bara uppdateringar här när jag puffar för gästbloggar på annat håll.
Små textbudskap från mig förekomma på Twitter. Dels om nedan nämnda bloggar uppdateras, dels om jag ser någon artikel på nätet som kan vara intressant.
Bloggarna 'Björnpoesi' och 'Björnbild' uppdateras ganska ofta, 'Björnrecension' sällan. 

 - Och, så här till slut: tack till alla läsare och alla ni som på olika sätt, med kommentarer, gästbloggande eller idéer, bidragit till bloggens utveckling under dessa år!

Och så över till den första posten någonsin på denna blogg, medan jag går och kopplar av:

Hur är det med den mänskliga naturen? Är vi stygga och egoistiska, eller rätt hyggliga prickar?

Det är förmodligen en evighetsfråga som är svår att lösa exakt, men i Dagens Nyheter idag (2007-02-21) refereras till en bok av Frans de Waal som kanske ger en del ledtrådar.

de Waal är primatforskare. Han forskar om människoapor, som chimpanser. Erfarenheterna har han tillämpat på människans utveckling. Enligt artikeln var ett moraliskt uppträdande en fördel för de första människorna. De jägare och samlare som samarbetade hade lättare att klara sig, och deras gener fördes vidare till nya generationer. Och därmed har ett moraliskt uppträdande hamnat i människans arv och natur.

Det finns dock en hake: moralen gäller först och främst inom den egna gruppen. Vi kan alltså samtidigt vara moraliska mot våra närstående och slå ihjäl folk som tillhör andra grupper. Kan den knuten lösas upp? Tja, kan vi övertala oss själva att hela mänskligheten tillhör vår egen lilla grupp av jägare och samlare kanske vi alla kan vara vänner ... .

Ur arkivet: Post-sovjetisk sovjet-pop

Det här blir sista 'ur arkivet'-inslaget på den här bloggen. I morgon är det åttaårsdagen och sedan kommer det att bli synnerligen glest med uppdateringar. Nu kör vi en glad melodi, presenterad första gången här på bloggen 30 september 2014:

Låten heter 'Lenin är ung igen'. Jag hittade den här, där man också finner en mer låt oss säga ortodox version, dessutom med engelsk textning.

Ur arkivet: Har du middagsbordet i ladan?

15 oktober 2014 kom det här inlägget ut på nätet. Återigen ett angrepp på folk som tror/påstår sig tro att ekonomi handlar om pengar, när det verkliga ämnet är resurser.

För någon dag sedan talade jag med en gentleman som tyckte att Magdalena Anderssons uttalande om att "ladan är tom" var dumt. Själv har jag för mig att Mona Sahlin kläckte ur sig något liknande vid ett tidigare tillfälle, då var det något om att "godispåsen" var tom.  Lada eller påse - det spelar nog mindre roll även om 'påsen' var lite mer av att 'dagisfröken pratar till småbarnen'. Vad det handlade om var/är väl helt enkelt om att sno från de mindre bemedlade och ge till de som redan har.

Att "ladan är tom" låter egendomligt hur man än ser det. Vad är ladan och vad är det som inte finns i den längre? Andersson gjorde ett tillägg om att man inte kom till ett dukat bord, men vanligen har man väl inte matbord i lador? Svårbegripligt. Men det handlar om statsbudgeten, och den konstiga idén att varje utgift måste 'finansieras krona för krona', samt att det måste finnas ett 'överskott' i statens finanser. Mindre svårt att förstå, men kanske något som bör betecknas 'ekonomisk vidskepelse'.

Några funderingar:

Kan man eftersträva 'överskott' i statsbudgeten när 'pengar' i stor utsträckning inte längre består av sedlar, mynt och värdepapper som kan användas som pengar? Vad är det för över- eller underskott som i själva verket består av ettor och nollor i databaser? Kan ettor och nollor 'ta slut'?

I ett land med guldmyntfot så måste penningmängden anpassas till mängden guld. Den tiden är över. Det rimliga bör vara att utbudet av 'pengar' (vare sig det är handfasta sedlar, eller ettor och nollor) dels anpassas till behovet för att få betalningarna i ekonomin att flyta smidigt, dels har målet att full sysselsättning skall garanteras. Med andra ord måste ettor och nollor som läggs in eller tas bort på olika konton anpassas till verkliga och önskade flöden av varor och tjänster, och penningpolitiken underordnas flödenas behov.

Så långt tror jag inte Andersson & Co. har kommit. Det får de nog inte göra för sina verkliga chefer heller.

Ur arkivet: Sällsynta fåglar i fjällen

Den 16 juli 2007 publicerades den här bloggposten första gången. Hur det har gått med fjällgåsen sedan dess vet jag inte. Jag nämner i texten att man kan se enstaka fjällgäss bland de vitkindade gässen på Djurgården, men det var länge sedan det hände mig senast. - Och nu går jag och väntar på att de första flyttfåglarna snart skall komma. Skogs- och ringduvor bör vara på ingång innan månadens slut tror jag.

Här är en språklektion. Det norska "dverggås" motsvarar svenskans "fjällgås". Norsk "vandrefalk" är vår "pilgrimsfalk". Vilket språk man än nämner dem på så är båda inte särskilt vanliga. När det gäller fjällgåsen kan man undra om arten kommer att leva kvar.

Jag har sett fjällgäss två gånger i fjällen, omkring 1990 i Abiskodeltat. En gång var det tre stycken som stod på en sandrevel. Det motsvarade ungefär tre procent av alla fjällgäss i de svenska fjällen. En annan gång var det en ensam gås.

När Vadvetjåkka nationalpark nordväst om Torneträsk bildades 1920 var meningen att spara ett naturligt fjällandskap, inklusive fjällgässen. Men man gjorde en liten tabbe som inte var helt ovanlig på den tiden - man förstod inte att de öppna markerna som fanns där (och som gäss tycker om) hängde ihop med mänskliga aktiviteter, som slåtter. Människorna försvann när parken skapades, öppna marker växte igen och gässen stack iväg. Så har det berättats för mig. Samtidigt flyttar gässen, som Akka från Kebnekaise, ned mot sydöstra Europa till områden där galna jägare skjuter på allt som rör sig, och antalet fjällgäss har minskat kraftigt. Deras häckningsområden har drabbats och de jagas för mycket - prognosen ser inte bra ut.

Det har gjorts försök att föda upp fjällgäss tillsammans med vitkindade gäss för att få dem att flytta mot säkrare områden i västra Europa. Delvis har det lyckats, men det har dragit med sig det paradoxala att det har varit större chans att se fjällgäss på Djurgården i Stockholm än uppe i fjällen. Jag brukar titta på flockarna av vitkindade när jag går på Djurgården, då och då finns där en "fjällis".

Pilgrimsfalken är inte heller så rasande vanlig, men för 60-70 år sedan lär den ha förekommit stadigt nere i Mälardalen. Jag hade tur att se två stycken vid stranden av Torne träsk i juni i år. Först hördes en fågel ropa en bit ut på sjön, och jag fick in den i kikaren och kunde snart konstatera att det där var ingen vanligt drillsnäppa. När den flugit fram och åter en stund kom en mindre likadan, varpå de försvann. Jag antar att de var ett par. Bland rovfåglar brukar honorna vara större än hanarna.

Ur arkivet: Mentalisering

Tittade igenom listan över etiketter på alla dessa inlägg jag klämt fram under årens lopp. Hittade något som jag helt glömt vad det handlade om - 'mentalisering'. Kollade inlägget och fick fram det här, från 24 juli 2008:

400 000 barn växer upp i missbrukarfamiljer, enligt radion som citerar Folkhälsoinstitutet. En del av dessa föräldrar är så nedgångna att de behöver vård. Vad jag förstår är det en statistisk siffra som inte bygger på att man räknat varje fall, men här finns ett allvarligt problem som är stort.

Att ha en förälder som inte kan kontrollera intaget av alkohol eller andra gifter är i princip att ha en förälder som är mentalt störd. Är det en mänsklig varelse man möter, eller är det i själva verket en flaska eller en pillerburk som man skall försöka kommunicera med?

Mentala rubbningar kan rubriceras som en sjukdom som den drabbade inte rår för. Hur är det med missbruk? Om alkholism bara vore en sjukdom skulle den vara rätt oberoende av hur lätt eller svårt det är att få tag på sprit. Varierar mängden alkoholister med ebb och flod i spritflödet är det andra faktorer som spelar in. Och nu är det flod, och vi vet att mängden alkisar kommer att öka. Eftersom många inte isolerar sig på en öde plats för att kröka kommer det att drabba andra människor. Barn exempelvis. Som har svårt att försvara sig. Och då kan man inte ha den förlåtande attityd som gäller personer med oförskyllt svåra mentala problem.

Mentalisering är ett ord att ta tag i i detta sammanhang.

Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar.
Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationerrelationer.

Förutsättningen för en gynnsam utveckling är att föräldern är tillräckligt trygg för att våga undersöka sina egna, inre självtillstånd, och sedan använda denna självförståelse för att nyfiket och öppet utforska och försöka förstå vad som rör sig inom barnet. Forskningen visar att trygg anknytning främjar barnets mentaliseringsförmåga, men också att det är förälderns förmåga att mentalisera kring barnet, att leva sig in i och förstå barnets inre psykologiska tillstånd, som skapar den trygga anknytningen.

Den egna självupplevelsen kommer till barnet utifrån; den uppstår ur förälderns mentaliserande blick.

Vilka självupplevelser och insikter kan överföras från ett lallande fyllo eller en fullständigt oberäknerlig galning som skiftar humör från en sekund till en annan, och som mest är upptagen med att odla sitt eget missbruk? Kanske dags att återinföra nykterhetsnämnder som kan sätta tummen i ögat på drinkarna utan att ta alltför mycket hänsyn till deras "integritet"?

Ur arkivet: Journalistskola (avd. för trams)

Publicerat för exakt ett år sedan, och ett slående exempel på den stränga mediekritik som drivs i den här bloggen (eller att man kan tramsa till det om man inte orkar skriva om något viktigt)!

Här är ett tips hur den moderne effektive journalisten arbetar:

Lägg märke till den smarta taktiken! En som heter något konstigt håller på att gråta ihjäl sig för att hennes jycke har dött. Bara det kunde vara en journalistisk bragd att rapportera om. Det skulle inte bara vara 'human touch' på det hela, utan också 'dog touch' vilket stärker historien ytterligare. Många tycker om, och lider, med våra stackars djur!

Men nu förs alltså det hela vidare. Otaliga läsare som redan är djupt rörda över vad som hänt jycken som tillhörde tanten med konstigt namn måste självfallet grubbla över frågan: "vad har hänt med andra kändisars hundar?" Och då står Aftonlövets flinka journalister till tjänst med ytterligare utredningar (bakom en betal-mur). 'Follow-up' i kvadrat! Stigen har snitslats för den vetgiriga allmänheten, den har bara att ta sig över betalmuren för att finna ett  veritabelt ymnighetshorn av skakande berättelser om hur kändisarnas hundar lade nosen i vädret!

(Hrm, vem betalar för att få veta om en jycke fick en boll i halsen? Möjligen kan vi ställa den intressanta frågan om det var hundens eller hundägarens testiklar som grävdes ned. Och kommer detta, hur listigt upplägget än är, att rädda Aftonlövet  från undergången?)

Uppmaning

Alla (?) mina vänner följer mig på Twitter. Nu är det på tiden att alla mina fiender börjar göra det också!

Ur arkivet: Lenticularis

Det var den 22 september 2010 som nedanstående bloggpost publicerades. Platsen där fotografen (jag, alltså) stod var på toppen av en bergklack halvvägs mellan Abisko och Lapporten. Moln är intressanta, och den här sorten tror jag inte syns i Stockholm normalt. Ett citat från SMHI:

Altocumulus lenticularus - linsformade böljemoln bildas i samband med de vågor som kan uppkomma i atmosfären i lä av höjder och bergkedjor. De kallas därför också för lävågsmoln.

 Och visst är det en bergskedja därborta, med Tjuonatjåkko till vänster och Nissuntjårro till höger!

Enligt Wikipedia: "Lenticularis (av latin: lens = lins), förkortning len, är en molnart som används för moln som i formen liknar en lins eller en mandel. De har vanligen skarpa yttre konturer, ibland med irisering. På grund av sin ovanliga form har de ibland misstagits för ufon."

Nej, det här var inte ufon och ingen synlig irisering var det, men kanske just linsmoln som jag fotograferade den 12 juni 2006 klockan 11:24. Egentligen var det väl den berömda Lapporten (Tjuonavagge) ovanför Abisko som var motivet, men molnen kom med på köpet så att säga. Tjuonavagge betyder för övrigt Gåsdalen, men det är mycket sällan man ser fjällgäss i de här trakterna numera.

Ur arkivet: Leningrad cowboys - Leningrad

En gammal post, först publicerad 8 oktober 2007, med en vacker och tragisk sång framförd av dessa konstiga finnar. Det som förvånade mig då var att det inom några dagar blev bortåt tiotusen träffar på bloggen. Antar att folk sökt på 'Leningrad' och 'cowboys' och åkt in i ett sammanhang som de kanske inte riktigt begrep. Men sånt är livet på nätet!

Vemod och revolution, vemod och smärta i all oändlighet. Det stora nordiska vemodet: vi har det, finnarna har det, ryssarna har det i övermått (men norrmännen låter alldeles för glada). Leningrad Cowboys framför en underskön melodi med bakgrund av journalfilmer (och kanske spelfilmsscener på några ställen, jag är inte säker)från det Ryssland som kraschade under Första världskriget på grund av tsarismens inkompetens, men som 40 år efter 1917 inledde den mänskliga erövringen av rymden.

När jag tittar på bilderna av de fårade människoansiktena, av klädtrasorna och eländet tänker jag att det där kan ha varit som i Sverige i mitten av 1800-talet, innan industrialiseringen tog fart. Ryssland var långt efter Västra Europa, man försökte att ta språnget och nå ikapp. Och vare sig man lyckades eller misslyckades fanns dessa fårade människor där och led och kämpade, mitt i leran och misären eller i rymdbasen Baikonur. Eller i Sankt Petersburg/Leningrad, den märkliga staden som tsar Peter lät bygga där det tidigare funnits mest träskmarker och en liten svensk befästning vid Nevas utlopp i Finska viken.

Ur arkivet: Väsentligheter

Den första maj 2009, på arbetarklassens kampdag, publicerade Aftonlövet denna upprörande nyhet. Och jag knäppte naturligtvis en bild av löpsedeln och lade upp på bloggen. Tur att det finns media som bevakar livets väsentligheter! (Suck, det måste vara mänsklighetens värsta avskum: skjuta exfruns minigris, finns det inga gränser för ondskan!)



Tur att det finns några som sprider upplysning om väsentligheter och svåra problem i dagens samhälle!

Har gästbloggat

Jag bryter raden av repriser ur den här bloggen (håll ut, sista reprisen kommer 21 februari) och meddelar att det finns en gästblogg av mig på Knut Lindelöfs blogg.

Ur arkivet: Sextiotalet utan nostalgi

Här är ett gammalt inlägg från 4 september 2007. Jag såg aldrig den där TV- serien som det hänvisas till. Ett par år senare åkte för övrigt TV:n ut definitivt. - Något att tillägga? - Kanske att Spotnicks version av Ol' man river måste tillhöra en av skivhistoriens märkligare. I alla fall om man tycker att det är skillnad på Bob Landers badrumsbaryton och Paul Robesons mäktiga bas.

I Expressen ("Excessen, tidningen som är ding" som det stod i gamla MAD, en lätt förändring av Expressens dåtida slogan "tidningen med sting") idag står det minsann om sextiotalet. Det har kommit en TV-serie om denna gyllene tid nämligen.

Därvid har man grävt fram en relik från detta årtionde: Bob Lander från the Spotnicks (som jag skrivit om tidigare) hade minsann jammat med Jimi Hendrix på någon klubb i Göteborg. Det har inte jag, men jag var på Konserthuset i Stockholm sista gången Jimi spelade här. Han gjorde ett mycket mer sympatiskt intryck än übermenschfigurerna i Led Zeppelin, för övrigt. Efter att ha lyssnat till LZ (också på Konserthuset) var jag halvdöv i ett par dagar. Bob Lander spelade kompgitarr i Spotnicks och sjöng (fast han var väl ingen storsångare direkt). Här är en bild jag knyckte från Expressen. Som synes var det välputsade pojkar i dåtiden popbransch. Men är det ett spotnicksfoto? - killen har ju inte den berömda rymddräkten på sig:

Jag vet inte om jag skall se den där serien, jag är å ena sidan mycket intresserad av historia men å andra sidan inte särskilt nostalgisk. Även om man nu helst skall vara det när man råkade vara 18 år 1968, verkar somliga tycka. Angående sextiotalet så var det för övrigt en sjuhelsickes skillnad på läget 1961 och 1969, den verkliga skiljelinjen går ungefär vid 1965 och sedan fortsatte det kanske ett årtionde framåt. Varför? Kanske bland annat för att de som fötts omkring 1945 nu höll på att bli vuxna, och de blev vuxna i en tid när man lämnade skolan och fortfarande utan större problem kunde kliva ut i arbetslivet och ta del av det växande välståndet. Det fanns skäl att vara optimistiska (trots lite småskit i bakgrunden i form av kärnvapenhot). Idag är ju läget mer splittrat, med kriser på alla håll och kanter, och fan vet om vi kan klara av det! Ändå skulle jag hellre vilja gräva ner mig i en positiv framtid än i ett förflutet där det är lätt att glömma de regniga dagarna.

Ur arkivet: Första maj 2013 - del 2

På topplistan över mest lästa inlägg på denna blogg (eller kanske bättre uttryckt: inlägg som har mest redovisade träffar, hur det är med läsningen vet man ju inte) kommer på femte plats det här från första maj 2013. Jag tror att uppmärksamheten berodde av att andra såg inlägget och länkade till det. Några kanske hoppades på en nytändning för den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige, men så blev det inte. Den enda grupp som (vad jag vet) har någon återkommande verksamhet av de som nämns nedan är Indiensolidaritet (hemsida här). Arbetarbildnings hemsida har inte uppdaterats på länge. Oktoberrörelsen och Kommunistiska Studiegruppen är borta. Oktoberrörelsen är i viss mån ersatt av nättidningen Kommak (Kommunistiska Arbetarkommunen) med blandat innehåll. Om det kan kallas 'nytändning' är tveksamt. - Nåväl, över till Medborgarplatsen i Stockholm och några människor i utkanten av vänsterpartiets demonstrationsuppmarsch:

Här är några bilder från det som kan kallas "revolutionära hörnet" på Medborgarplatsen idag. Nämligen där de nya grupperna Oktoberrörelsen, Kommunistiska Studiegruppen, Indiensolidaritet och Arbetarbildning samlades. Förra året uppgavs Arbetarbildning ensamt ha varit ute med tjugofem personer. Nu var det nog dubbla antalet i gruppen. Om man fortsätter att fördubbla antalet deltagare varje år så är man uppe i tiotusen personer om åtta-nio år.

"Vår klass är vår stolthet". Och då är det inte skolklassen det avses när Oktoberrörelsen är på gång. KSG:s banderoll har jag ingen bra bild på här, men den finns på bild och diskuterad här.

Första steget till en riktig fanborg.

Indiensolidaritet med en maffig flagga med maoistgerillans symbol: pilbågen. Det förekommer faktiskt ännu att pilbågar används som vapen i det lågintensiva men grymma kriget i Indiens djungler.

"Befrielsekamp är inte terrorism". Jag känner igen symbolerna till vänster. Dels är det de indiska naxaliternas pilbåge med två stjärnor, del är det en triangel som har ett svårläst NDF i mitten. Denna syftar på Nationella Demokratiska Fronten på Filippinerna. De högra symbolerna har jag ingen kläm på. Den i nedre högra kanten tycker jag ser ut som en plog med sju stjärnor inritade på ett sätt så att det påminner om Karlavagnen. Någon vaken läsare kanske kan bidra med information?

Arbetarbildning har en grafiskt snygg banderoll. Jag undrar bara över en grammatisk sak på ledarbanderollen: borde det inte vara  "För en revolutionär första maj!"? Hur som helst, detta känns rätt uppfriskande jämfört med en del annat som förekommer på arbetarklassens högtidsdag. Jag kanske har fel, men det verkar i stort sett bara vara ungdomar och någon enstaka medelålders bakom den här banderollen. En nytändning för den radikala rörelsen?

Ur arkivet: Kramgott i Lappland

Den 18 juni 2009 kom det här inlägget upp. Några bilder och reflexioner från Abisko vid Torne träsk.  Jag saknar den friska försommarvinden över fjällhedarna. Suck. Här är en länk till SGU (Sveriges geologiska undersökningar) och en film om inlandsisens tillbakagång.

Även tallar kan väl känna för en kram då och då. Skulle tro att de här har känt för det under några hundra år nu. Träd växer ju långsamt häruppe, och minns jag rätt är tallarna i Abiskoområdet rester av en tallskog från en tidigare värmeperiod på 1400-talet. Kanske stigande temperatur gör att tallarna kan komma tillbaka även i de här fjällen och jaga björkskogarna längre upp på bergssidorna.

När började de här stenblocken kramas då på en öppen fjällhed nedanför Lapporten? De bör ha stått här och skavt mot varandra åtminstone sedan den stora inlandsisen smalt bort omkring Torne träsk, och när var nu det? Skam till sägandes vet jag inte.

Ur arkivet: Offer för ovanligt trist riksdagsdebatt?

Ibland försöker man ju vara lite rolig här på bloggen, som 19 mars 2014.

Ur arkivet: Tre inlägg om och omkring Ragnar Thoursie

Det här blir långt, jag har lagt ihop tre bloggposter. (I från 19 december 2010, II från 17 januari 2013 samt III 19 januari 2013.) Vi kan ju ägna en tanke åt Ragnar Thoursie, folkhemsbyggaren, som sveks så gruvligt att den nya tidens liberala fantomer. För sveket gäller ju oss också.

I.
Från Lyrikvännen nr 6 för i år som kom för några dagar sedan citerar jag en artikel om poeten Ragnar Thoursie - jag har hört namnet och vet lite om Thoursie men aldrig läst honom. Artikelförfattaren Ann Lingebrant skriver en inledning ... :

Jag står och väntar i en sjukhuskorridor. Intill finns en tom matsal och ett kök där personal kommer och går. En bit ifrån mig sitter en gammal dam i rullstol och tittar med vädjande blick upp på en ung sjuksköterska.

"Jag känner mig som övergiven", klagar hon. Sjuksköterskan ger henne ett medlidsamt leende.

"Om du bara tar den här lilla tabletten ... Sedan kan du få sitta här utanför köket och se på medan jag diskar tills medicinen börjar verka, så att du inte känner dig ensam."

Hon räcker fram en liten tablett tillsammans med ett glas vatten och damen sväljer lydigt.

"Sådär, nu behöver du snart inte känna dig övergiven längre."

... som gör mig betryckt, som gör mig arg. Lika betryckt och arg som jag blir när jag läser några läsarkommentarer till den här debattartikeln i Svenskan.

Var går gränserna mellan dumhet, ondska, enfaldighet? Det finns inga hållbara skäl till att det skall "sparas" på de gamla som byggde upp det samhälle som nu ett samlat ligistgäng av socialmoderater försöker rasera för att vara sina herrar till lags. Är det rätt att skriva 'ligistgäng'? - Ja, de kör ju det vanliga upplägget bland odågor: ställ till elände och skyll på varandra! Är det inte bara ren ynkedom när Alliansfolk kväker om att "det där gjorde ju redan socialdemokraterna"? Det låter som ett sätt att säga att man inte har någon ryggrad, inte något eget att komma med förutom att försöka överträffa företrädaren i nedrighet. Men ger man varelser som inte har någon ryggrad en spark i baken kan det väl inte uppstå några svårare skador?

Skall Sverige åter bli ett land där ålderdom är ett fasansfullt tillstånd där den som inte har tillräckligt med pengar blir insparkad på fattigstugan för att "vårdas" till lägsta möjliga kostnad för de stackars betungade skattebetalarna? För, som det sägs, "man måste vara försiktig med skattebetalarnas pengar". Människor behöver man inte vara försiktiga med - om de inte är rika, då skall de behandlas med silkesvantar.

Så fan heller! Vi har rätt att bli gamla, sjuka och kanske förvirrade, och det får ni allt betala för, era socialmoderata kräk och de herrar som ni tjänar!

II.

Poeten och folkhemsbyggaren Ragnar Thoursie (1919-2010) skrev på sin ålders höst en samling dikter: Sånger från äldreomsorgen, utgiven 2009.  I förordet skrev Thoursie om samlingen:

Dess stil ligger nära prosan, iakttagande, kommenterande, obekymrad om ambitioner, utan större anspråk, för det mesta med en vänlig syn på tingen. Snäll. Men allvarlig.

Tråkigt nog blev han så gammal att han drabbades av folkhemmets rivning och den nyliberala ansvarslösheten. Här är en dikt just med titeln ...

ANSVAR
Ansvar utkrävs först
sedan det skett en olycka.
Någon faller och bryter lårbenet.
Då kommer män i kostym
och inspekterar olycksplatsen.
Vem har tagit beslut om det här?
Ingen. Det kunde ej förutses.
Det bara blev så.
Annat står det i protokollet.
Men den ansvarige
han har just fått löneförhöjning
på grund av sina ansvarsfulla uppgifter.

Ja, det blir väl så när var och en har ansvar för sitt och inte för något annat och statstjänstemannaansvaret avskaffades för länge sedan och "det bara blev så ...". Saker kan vändas till sin motsats. Det liberala ansvarstagandet förvandlas till liberal ansvarslöshet.

III.
Jag citerade en dikt av Ragnar Thoursie för några dagar sedan. Nu lägger jag upp en till, och sedan får det räcka - verkar det hela intressant så gå till biblioteket och försök få tag på Thoursies Sånger från äldreomsorgen! Den borde vara obligatorisk läsning för alla som på något sätt kommer i beröring med just äldrevården. Med andra ord i stort sett alla människor.

Försäljning av omsorg

Hemtjänsten kallar den gamle "kund".
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.
Tvättning av ryggen lika med
en bit ost på Maxi.
Allt lukrativ rörelse.
Det finns många byxor och ryggar.
Liksom många ostar på hyllan.
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
- färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?

Ja, det var en bra fråga där på slutet. "Vart tog Folkhemmet vägen? Släng den i nyllet på alla, och i synnerhet på förnäma socialdemokrater, som kväker om att "driftformen spelar ingen roll" ... innan de skyndar iväg för att inhösta nya fräscha arvoden, löner, förmåner, bla bla bla.

Ragnar Thoursie. Notera bakgrunden, det är samma som vi ser på omslaget till Sånger från äldreomsorgen. Mor Signes lapptäcke.

Ur arkivet: Från toffeldjur och uppåt

Vetenskap har varit ett återkommande inslag i bloggen. Det kan ses som en oppositionshandling, för vetenskap verkar inte stå så högt i kurs hos dagens vänster (vänster?).

Nedanstående inlägg publicerades 15 januari 2013 och behandlade en aspekt av livet. Hur liv eventuellt uppkom på Jorden finns flera förslag på, bland annat ett som beskriver en självgenererande process som inte kräver att levande materia kommer utifrån. 

Via Lindenfors' blogg kommer ett tips på en längre artikel, originellt nog skriven av Lindenfors själv, där frågan ställs: Varifrån kommer känslor och värderingar?

Den encelliga organismen Paramecium caudatum är ett toffeldjur. Tja, kanske ser ut som en nedgången toffla? 

Jag minns att jag läste någon gång om hur kor i ladugårdar trakterades med elstötar så att de skulle stå på rätt ställe när de lade av sina ko-blaffor. Antar att detta skulle göra det enklare för den som sedan plockade upp skiten, men jag minns inte om idén verkligen slog igenom. I artikeln av Lindenfors berättas att en encellig organism kallad Paramecium caudatum via elstötar kan fås att flytta sig åt mörka eller ljusa ställen. (Det är ingen el-tortyr: det påstås att cellen uppskattar stötarna - hur man nu verkligen kan veta det.) Eftersom den är encellig har den ingen hjärna att ta till för att minnas vad den antas göra vid en stöt, utan den informationen måste på något sätt lagras inne i cellen.

Då har vi frågan om tolkning av detta. Cellen känner något men gör den några värderingar av känslan eller är det bara en biokemisk reaktion? Jag tror att man kan få metaller att uppträda på ett förplanerat sätt genom att de intar en förbestämd form vid vissa temperaturer (läste något om det i Scientific American för en oherrans massa år sedan), men ingen tror väl att det finns ett medvetande i själva metallen? Och det lilla toffeldjuret, som bara är en ynka cell, kan rimligen inte ha mer tankar i sin skalle eftersom det inte har någon skalle. Men ... kanske här finns gränszonen där vi börjar närma oss någon sorts medvetande?

Här gör jag en liten avstickare till en vetenskapsartikel på HuffPo som säger att astronomer kanske (notera kanske!) har funnit molekyler som är trappstenar på vägen till levande organismer. Det är inte längre bort än omkring 1000 ljusår, vilket väl får sägas vara nästgårds, astronomiskt sett. Om de nu verkligen finns så befinner de sig i en region som verkar ganska stökig, i och med att nya stjärnor bildas där. Tanken ligger ju inte långt bort att molekyler av den här sorten skulle fastna på meteorer och annat skräp som flyger runt i rymden, och kraschar meteoren på en planet med lämplig miljö skulle det kunna hända något med molekyl-passagerarna. En del forskare tror att vattnet på Jorden kommit hit med jättelika kosmiska snö- och isbollar, och sådana kunde väl tänkas innehålla passagerare i form av molekyler som liv kan byggas av? Visserligen var miljön på Jorden för några miljarder år sedan rent mördande för lite mer avancerade organismer, men för molekyler som var vana vid tomma rymden kanske det var som att ramla ner i paradiset.

Att det finns olika sorters molekyler ute i rymden är ju ingen ny upptäckt. Minns för många år sedan när astronomer fann kosmiska moln som innehöll något som enklare uttryckt var ren sprit. En dagsvers-diktare (kanske Alf Henriksson?) skämtade om att där fanns nubben, nu var det bara sillen som fattades!

Lindenfors utvecklar det här med värderingar, samt emotioner (där det krävs ett nervsystem och hjärna vilket toffeldjuret på bilden inte har) på ett intressant sätt. Jag vet inte om jag är med hela tiden, jag är ju inte så insatt i biologi, och när resonemanget kommer in på filosofi blir jag lite fundersam. En sak till jag funderar på är hoppet han gör mellan toffeldjur och människor, utan några större mellanled. Jag har för mig att Lindenfors inte gillar den ap-forskning som bedrivs av Frans de Waal, och där man försöker upptäcka gemensamma sociala drag som apor och människor har ärvt från sina gemensamma föregångare för miljontals år sedan. Sociala drag som idag hos människor kan yttra sig som empati, förmåga att leva i grupp på någorlunda jämställda villkor, etc. Det finns mer eller mindre sociala (respektive asociala) egenskaper hos många djurgrupper, och förmodligen kan man lära sig mycket där.

Förutom att Lindenfors inte gillar ap-forskning (om jag nu minns rätt) så tror jag inte han uppskattar marxistiska tolkningar heller (om jag nu minns rätt att han är liberal). Men när han på slutet av artikeln tar upp en del förbättringar som skett i hur människor uppträder (nåja, hur vissa människor uppträder) mot varandra så kan man ju fråga om inte förbättringen skulle kunna tolkas som en långsam men stadig förskjutning iväg mot samhällen som på sätt och vis påminner om vad våra apliknande förfäder levde i - fast med datorer till hands i stället för enkla stenyxor. Marx skrev 1847 att handkvarnen skapade ett slavsamhälle, vattenkvarnen feodalism och ångkvarnen kapitalism. Kan man tänka sig att den datorstyrda totalautomatiska kvarnen står i ett kommunistiskt samhälle? Efter en lång period av "urkommunism" så har mänskligheten ägnat kanske tiotusen år åt hemska klass-samhällen. Tid att återgå till ordningen nu, innan det går rent åt h-e?

Ur arkivet: Gamla bra böcker i bokhyllan

Här är en bloggpost från 8 januari 2010 . Jodå, de här böckerna finns ännu kvar hos mig! (Det kliar i fingrarna att skriva om aktualiteter igen - som den skenande utvecklingen i Ukraina - men är bloggen under avveckling så är den!)

Städning av bokhyllorna pågår. En del böcker borde egentligen rensas bort, som det här sönderfallande exemplaret av Bertil "Bisse" Wahlins och Björn Gidstams fågelbok. Det var min första fälthandbok, och det syns att den varit med i fält, från Blekinge till Lappland. Nu är den illa åtgången och jag har en annan skrynklig bok i fickan när jag går ut, men jag har inte hjärta att slänga den. Man gör inte så mot gamla kompisar!

Här är uppslaget med sandlöpare och brushane. Klicka för att få större bild! Sandlöpare har jag bara sett en gång, under en fågelresa till Öland tror jag att det var. Den gjorde skäl för sitt namn genom att springa framför vågorna på en sandstrand. Första gången jag såg brushane var i Abisko, och det var med en rätt dålig kikare. På långt håll såg jag en fågel på en sandbank och den var ganska konstig. Jag tittade på fågeln, bläddrade i fågelboken, och nästa gång jag tittade såg den annorlunda ut! Det tog en god stund innan jag förstod att det var en brushane-hane, och att den ibland hade sina stora halsfjädrar utfällda och ibland infällda! Naturen behagar skoja med betraktaren ibland!

Här är en gammal skolbok från 1943 men i en upplaga från 1958. Den skulle lära pojkar och flickor bra saker att veta när man är ute i naturen. Hur man använder kompass, läser kartor, och annat nyttigt. Ett gott råd när man går ut är att se till att man kommer att "fastna" mot någonting om man går vilse, att man kan räkna med att komma fram till ett vattendrag eller en väg exempelvis. Jämför detta med en handbok i "överlevnad" som jag läste för en del år sedan. Dels hade den omslag i kamouflagefärg (så att den skulle vara svårare att hitta om man råkade tappa den?), dels var råden av den energikrävande naturen att det verkade vara mest energibesparande att inte använda dem.

Ur arkivet: Två svalor då?

Här är ett tidigt inlägg på bloggen, från 14 maj 2007. Intresset för fåglar, poesi och Strindberg (en jobbig jäkel ofta!) samlade i en bloggpost. Om du vill höra en riktig näktergal, och jämföra med strindberg-tolkningen nedan, så kan Sveriges radios fågelinspelningar vara till hjälp, näktergalningen kan höras här.

"En svala gör ingen sommar" säger ordspråket. Men igår såg jag åtminstone två ladusvalor vid Ågesta gård. Sedan var det några svalor som jagade över Magelungen. De fick nog jobba för sina insekter.

Den senaste veckan har en näktergal hållit konsert i Skinnarviksringen, en chokladbrun krabat som tittat fram några gånger men annars mest varit gömd i lövverket (exempelvis av härligt blommande häggar). Någon skönsångare är näktergalningen knappast, men kan vara hemlandstoner, exempelvis för tullförvaltaren i August Strindbergs Trefaldighetsnatten. Jag tycker att han fick till det bra, August!


TULLFÖRVALTARN
Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
För det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne.
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.

Näktergalens Sång.
Ih, ih, ih, ih, ih! Var de' vi? De' var vi!
Vi var de'! quoj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull _ Var de' vi?
Ihih! Titta! lullan! Den girar, arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull! Var de' di? Titta!
Sir'u, sir'u, sir'u, sir'u?
Dadda! _ Dadda! sjätt, sjätt, sjätt, sjätt _ sir'u, sir'u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Hvit, vit, vit, vit, vit, vit, sir'u lillan?
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat'n, sat'n, sat'n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, Sa', sa', sa' sa' nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu'hjälp, dadda aitsch!

Ur arkivet: Liberalism i teori och praktik i Marieberg

Dagens 'ur arkivet' blir en spark mot de hycklande liberalerna. Jag utdelade den under första året som bloggare, den 19 december 2007. De har inte bättrat sig sedan dess, snarare sjunkit ännu djupare i dyn.

Här är en stolt fanfar, citerad från Dagens Nyheters ledarsida på nätet:

Dagens Nyheter är oberoende liberal. Det betyder att ledarsidan verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom. DN står fri från partier och organisationer. Idéerna på ledarsidan är våra egna, men baseras på en noggrann faktakontroll.

Jag har kursiverat några nyckelfraser och -ord. För att illustrera detta skulle jag vilja kopiera in en ledarkommentar från Hanne Kjöller, men den verkar inte finnas i nätupplagan. Men jag skriver handgripligen ner andra hälften av kommentaren. Den börjar med en litania om att Fidel Castro suttit för länge och fortsätter så här:

För tio år sedan var Castro ensam. I dag står Venezuelas Hugo Chávez beredd att ta över stafettpinnen som demokratins motståndsman på kontinenten. Folket hade förtjänat ett bättre öde.

... demokratins motståndsman på kontinenten ... sug på det! Om en fjunig liten ungliberal häver ur sig något sådant är det en sak, men nu rör det sig om en skribent vars ledord skall vara upplysning, demokrati, social utveckling och faktakontroll. Förhållandet mellan demokratin och Venezuelas nuvarande regering och president är väl känd. Vad som händer med utveckling och mänskliga rättigheter för den fattigare delen av befolkningen i Venezuela, de som röstar på Chávez, om kuppmakare hemma och deras vänner i utlandet lyckas, det kan man undra. När vi för höra att demokratins motståndsman på kontinenten är i farten när folk faktiskt lyckas få liv i den demokratiska processen på det sättet den skall fungera - då luktar det ordentligt illa. För det ingår faktiskt i demokratin att ett flertal skall kunna rösta fram reformer som gynnar dem själva. Hör här, Kjöller & Co: det ingår inte i demokrati att överprövning görs i andra länder utifrån frågan om välmående minoriteter och storbolag gynnas eller inte. Ett litet gäng rikingar är inte folket!

Det stora problemet vid Karibiska sjön och Mexicanska viken är inte Cuba eller Venezuela, det är att det i området finns en stormakt som har dokumenterat svårt att acceptera demokratiska val. Det vet Kjöller och hennes kumpaner i tidningsskrapan i Marieberg. Ändå håller de på så här. Varför? - Hur vore det om de körde en grundkurs i demokrati därborta? Eller skall vi ta den här i och för sig lilla och obetydliga episoden som ytterligare ett tecken på att vissa grupper av liberaler är på väg bort från demokrati och på väg mot en världsuppfattning där pengar och våld styr?

Ur arkivet: Plågsamt och anti-plågor

Som omväxling till långa texter, här är en bloggpost från 29 december 2010 som mest innehåller 'roliga' bilder från nätet:

Plågsamt ...

Skamligt och plågsamt!

Det här är pinsamt ... varför gör man så här mot mej!? Ser ingen min plågade blick?

Det ser ut som jag skrattar, men vänta bara tills dom får se vad jag gjort i de här plågsamma brallorna!

Just det, oskyldiga djur skall icke plågas och förödmjukas på detta sätt, jag blir arg bara jag tänker på't!

De kan få tugga på en pinne om de känner för det ...

... eller rocka loss i en härlig solodans ...

... mysa hela familjen ute i snön ...

... eller ta sig ett långt härligt bad och bara njuuuuuuta, långt från alla bekymmer och plågor!

Ur arkivet: Segern vid Stalingrad

Det här är en sammanläggning av två inlägg med anknytning till en av världshistoriens största segrar, när den tyska armén krossades av Sovjets röda armé.  (Det här, och det här inlägget.) Den 2 februari 1943 kapitulerade de sista nazistiska styrkorna i Stalingrad.

För sjuttio år sedan, den 2 februari, kapitulerade de sista tyska trupperna i Stalingrad. Slaget var över efter en fruktansvärd slakt på människor och ödeläggande av en hel stad. Förhoppningarna i det borgerliga lägret om att Sovjet skulle krossas var fåfänga, det var lika bra att plocka ner hitlerporträtten från hedersplatsen i bokhyllan (i alla fall för borgare utanför Tyskland). 1939 hade de trott att Sovjet var militärt utarmat efter utrensningarna på 1930-talet. Man uppmärksammade inte att Röda armén krossade japanska framstötar i Mongoliet strax innan Andra världskriget började och trodde att det svaga agerandet mot Finland 1939 var typiskt för den sovjetiska nivån. Det visade sig inte stämma redan vintern 1941 när tyskarna stoppades utanför Leningrad och Moskva, och besannades än kraftfullare vintern 42-43 i Stalingrad.

För den som eventuellt ändå trodde att tyskarna skulle kunna hålla emot kom en ny läxa i juli 1943: pansarslaget vid Kursk. Röda armén trängde obevekligt mot väster och söder. Jag tror nog att luften blev lättare att andas då för många människor. Man började ana att kriget skulle ta slut på ett sätt som angriparna inte tänkt sig. Men i Europa rullade fortfarande tågen mot utrotnings- och koncentrationsläger, vilket är en av historiens gåtor. Varför lades resurser på folkutrotning när de logiskt i stället behövdes för att stärka fronten?

Titta, där flyter en flaska vid Liljeholmskajen i Stockholm. En vodkaflaska. Märket tycks vara 'Jelzin'. Hm, är det ett spritmärke uppkallat efter Fyll-Boris Jeltsin? - Ser faktiskt ut som det!

Kommer du ihåg Boris Jeltsin, rysk president? Fyllerist och fäderneslandets förstörare, under hans regim föll medellivslängden för män i Ryssland ned under den indiska nivån. Det måste ju vara en prestation under fredstid! Och allt annat som ödelades ... men mannen äääääälskades av "väst". Han var ju deras man, han lät förstörelse och utplundring fortgå utan att sätta stopp. Och detta trots att han i andra situationer (Tjetjenien) var en klart våldsbenägen fyllo.

Men låt oss gå tillbaka i tiden, till fjärde februari 1931. Den första femårsplanen pågår i Sovjetunionen. Josef Stalin håller tal ("Om driftsledarnas uppgifter") på "första unionskonferensen av den socialistiska industrins funktionärer". Bland annat säger han detta, på tal om att industrialiseringen måste hetsas fram, att man inte kan vänta:

Att sakta tempot - betyder att bli efter. Och de efterblivna blir slagna. Men vi vill inte bli slagna. Nej, det vill vi inte! Det gamla Rysslands historia bestod bland annat däri, att man oupphörligt slog det för dess efterblivenhets skull. De mongoliska khanerna slog det. De turkiska bekerna slog det. De svenska feodalerna slog det. De polsk-litauiska panerna slog det. De engelsk-franska kapitalisterna slog det. De japanska baronerna slog det. Alla slog det - för efterblivenhetens skull. För den militära efterblivenheten, för den kulturella efterblivenheten, för den statliga efterblivenheten, för den industriella efterblivenheten, för efterblivenheten på lantbrukets område. Man slog därför att det var vinstbringande och kunde ske ostraffat. Minns ni den förrevolutionära diktarens ord: »Du är fattig och du är rik, du är mäktig och du är maktlös, moder Ryssland». Dessa herrar hade grundligt lärt sig den gamla diktarens ord. De slog och sade: »du är rik» - alltså kan man berika sig på din bekostnad. De slog och sade: »du är fattig och maktlös» - alltså kan man ostraffat slå och plundra dig. Sådan är utsugarnas lag - att slå de efterblivna och svaga. Det är kapitalismens rovdjurslag. Du har blivit efter, du är svag - alltså har du orätt, alltså kan man slå och förslava dig. Du är mäktig - alltså har du rätt, alltså måste man vara på sin vakt mot dig.

Det är därför vi inte längre får bli efter.

Tidigare hade vi inte och kunde vi inte ha något fosterland. Men nu då vi störtat kapitalismen och vi, folket har makten- nu har vi ett fosterland, och vi kommer att försvara dess oavhängighet. Vill ni att vårt socialistiska fosterland skall bli slaget och förlora sin oavhängighet?

Vad lär vi oss av detta? - Kanske att det finns en ihållande och kanske berättigad känsla i Ryssland av att man av utlandet ses som någon som kan plundras, och verkligen plundras så länge inte ryssarna slår tillbaka. Vi kan också se att utlandet äääälskar ledare som Jeltsin som tillät plundring, men som med hat och avsky betraktar ledare som hävdar ryska intressen, vare sig dessa ledare heter Stalin eller Putin. Och det innebär att den här typen av konflikt är ganska oberoende av om Ryssland leds av tsarer, kapitalister eller kommunister, deras popularitet i väst beror av i vilken grad de försvarar eller säljer ut det egna landet. Politiken är konsekvent över tiden. - Man kan diskutera paradoxen att Ryssland samtidigt varit jättelikt men också svagt och maktlöst mot utländska plundrare, men det kan lämnas åt sidan tills vidare. Det väsentliga just nu är att Putin verkar sätta ner foten, och det utlöser väldigt upprörda reaktioner.

På tal om Stalin och kampen mot angripare: det finns på YouTube en nära tre timmar lång film från 1949 om slaget om Stalingrad. Där behandlas såväl striderna på fältet och i staden som politiken på högsta nivå. Att det skulle gå illa för tyskarna förstår man av hur Hitler uppträdde: en galning som skrek och rullade med ögonen och slet sönder teleprinterremsor. Stalin vandrade lugnt och värdigt i Kremls salar däremot, utstrålande lugn och beslutsamhet. Detta trots att Churchill och Roosevelt inte kunde upprätta den utlovade fronten i väster, den som skulle lätta trycket mot Sovjet. Stalin drog slutsatsen att det här blev något som Sovjet själv fick klara av, och det gjorde man. Möjligen kan man säga att det verkade lite ensamt och ödsligt runt Stalin där i Kreml. Bara en gång kändes lite mer värme, när en gammal kamrat från inbördeskrigets dagar kom på besök och de hade en pratstund och skålade. - Nå, det är ensamt på toppen.

Ur arkivet: Oskarshamn, Köpmangatan, någon gång

Den 17 december 2012 hade jag hittat ett vykort med motiv från Oskarshamn, scannat, och skrev följande inlägg. Det visade sig, om man tittar på kommentarerna till den ursprungliga bloggposten, att en insatt läsare hade mer att berätta.

Detta vykort borde intressera alla mina läsare i Oskarshamn (har jag några?) extra mycket. Hittade det just dolt i en liten ask i en byrålåda. Något tryckår finns inte, men utgivare är AB Axel Melchiors Bokhandel i Oskarshamn. Motivet är Köpmangatan. Ovanför K-et i Köpman ligger en cykel slarvigt slängd mot kantstenen. Kanske någon som hade väldigt bråttom in på Järnbolaget JB för att få tag på en speciell skruv?

Två personer, av vilka den ena ser ut som en vuxen kvinna, är på väg runt gathörnet. Går de över gatan hamnar de framför något som jag antar är en biograf eftersom det är en neonskylt där som säger 'Saga'. På den här sidan gatan står två kvinnspersoner som möjligen tittar mot fotografen. Bakom stupröret till höger finns en rund skylt för 'Ericssons Elektriska Byrå. Radio.' Vad det står på skyltarna bakom de två kvinnspersonerna går inte att se.

Var detta Oskarshamns affärskvarter? Namnet på gatan tyder ju på det. Notera hur gatan slingrar sig fram. Det antyder att den följer en byggplan från den tiden när det inte fanns några byggplaner, utan gator och hus fick komma som det passade bäst utan att någon först hade dragit raka linjer på ett papper.

Fotografiet verkar vara taget en mulen dag. Det syns inga skuggor efter solsken vad jag kan se. Det finns ingen uppgift om tid när bilden togs, men jag gissar på senast tidigt 1960-tal.