Det finns människor som anser att det är en slump var "vi" föds. Men kan "jag" vara född var som helst? Här är ett försök till kortfattat resonemang:
"Jaget" skapas under en lång process. Ibland kan den vara livslång, men de grundläggande processerna sker under barndomen. Det verkligt grundläggande, förutom vår anatomi, finns redan när vi föds: sinnen, språkförmåga, förmåga till social kompetens/att fungera i grupp. Men generella egenskaper och möjligheter är inte det verkliga "jaget". Det byggs upp efter födseln, när aktiviteter och erfarenheter gör att språkförmågan gör att vi talar specifika språk, att vi verkligen lär oss fungera med andra människor och får någon slags kulturell bas för vårt tänkande. Det är där det verkliga "jaget" skapas, och det är ingen slump. Det är en följd av den konkreta miljö vi vistas i.
"Jaget" är i själva verket till stor del ett "vi", just bestående av språk och kulturella/sociala normer. Jag undrar om den konstiga idén om att det är en slump var "vi" föds kan vara en version av den lika konstiga neoklassiska lågbudgetvarianten av nationalekonomi där människor kan bytas hur som helst mot varandra, därför att alla i grunden antas vara lika? Likheten uppnås när utbuds- och efterfrågekurvorna korsar varandra. (Undrar om man kunde dra resonemanget vidare här genom att peka på tesen om "människors lika värde", men jag avstår.)
4 kommentarer:
Känslan av "jaget" kan helt upplösas på kemisk väg, tillfälligt.
Känslan av "vi" och "jag" innehåller en dialektiskt dimension. När jaget stärks avtar känslan av vi, tills det slutligen blir en abstrakt metastorhet. Kultur är om möjligt ännu abstraktare och håller på att tappa helt sin relevans, det är bara ett dåligt substitu för klasstillhörighet. Men när klassdiskussionen är döende, kan man förstå att man återgår till ett gammalt "vi". Kulturen är ju också i döende som ett fenomen av delad erfarenhet. Det är många döende fenomens sista strid som pågår just nu. Det enda som kan skapa den där känslan av "vi" och ge alla medborgare en delad upplevelse är hederliga institutionella saker, så som en statlig skola som är standardiserad, militärtjänst och dylika saker. Verkliga problem kräver handfasta åtgärder, det sista jag skulle vilja se institutionaliserat är dock kulturen. För det är vad man snackar om när man gör politik av det. Det är dessutom handfasta medel du antyder.
Idag har det dessutom skett ett teknologiskifte som bryter ned jaget snabbare än någonsin. Förr fanns det lite att intressera sig för som barn, nu nås man som barn av oändligt med olika saker att intressera sig för och har omedelbart möjlighet att få kontakt med den världen, så som jag gör nu. När jag sitter här och tänker på dessa saker, så utvecklas jaget hos mig utan att involvera min omedelbara närhet, jag divergerar från "vi" i min närhet. Det här sker med barnen, de divergerar från "vi" snabbare än någonsin. Men att institutionalisera mänsklig interaktion bortom det materiella är postmodernt nonsens.
Jag har för mig att Slavoj Zizek avhandlar jaget i sin bok Violence. Kommer inte åt den för jag köpte den som ebok, där fick man för att man var early adapter. Men han säger väl i princip att jaget, att se sig själv som separat från andra är det grundläggande våldet. När jag säger att "Jag är en individ, jag är separat från er." då gör jag det första separatistiska våldet. Vi och Dom är ju del av samma våld, jag sållar ut "dom" som separata från "oss", ett våld som numera görs på icke-materiella grunder.
En postmodernist skulle väl säga att jag separerar mig från kontext och att du söker skapa ett deterministiskt kontext, jaget, mitt separatistiska våld skall kväsas med kontextens våld, med institutionell socialkonstruktivism.
Nationalekonomer utropar utopin här och nu när de applicerar matematisk reduktionism inom exempelvis nationalekonomi. Man skapar en rational choice modell, där alla människor rent matematiskt klumpas ihop i en variabel. Det är inte en variabel för Martins plånbok och en annan variabel för Björns i dessa modeller. Enligt den neoklassiska nationalekonomin lever vi redan i det perfekt jämlika samhället, de utropar utopin rent matematiskt. Deras modeller kan därför inte ge någon användbar information om hur man tar sig till utopin. Det är ju ett känt grepp som sket sig för kommunister en gång, de utropade också utopin här och nu, det visade sig inte stämma riktigt och de fick problem att utvecklas från den utropade utopin till en verklig utopi. Det blev bara en sorts institutionell utopi av det hela. Det enda sättet som det liberala samhället kan utvecklas i dessa modeller är genom expansion, för omfördelning är verkningslöst i en utopi, det finns inte rent matematiskt.
Men det är inte sannolikt att man göra så klantiga institutionella misstag med kulturen, eller?
Dialektiken är i spelet hela tiden. "Motsättningarnas enhet och kamp." Jaget och viet kan inte existera utan varandra, samtidigt som de stöter samman med olika krav som skapar konflikter.
Vad jag inte tog upp i den korta funderingen var det här världsomspännande elektroniska nervsystemet som McLuhan skrev om. En del av vårt jag flyttar ut och blir delvis oberoende, och det är en ibland plågsam process. Reaktionerna kan komma plötsligt, i nästan samma sekund som jaget släpper ut en signal på nätet, och det behöver inte vara ett positivt gensvar.
Kanske den västerländska liberalismen, med sin uttalade individuella inriktning, är en parentes i en världshistoria där människor i allmänhet har varit beroende av kollektiv för att överhuvud taget kunna överleva. Nu vacklar de liberala staterna och blir allt mindre liberala ... vi får se.
Björn,
jag vet inte på vilket sätt de blir mindre liberala. Till och med "nationalister" är liberala, iaf i allting av materiell betydelse, det transnationella kapitalet blir orört av alla nationella rörelser i väst. Jag har varit på flera ledande representanter för exempelvis SD och ifrågasatt deras "nationalism", menat att deras nation enbart är upprättande av ett arbetsläger åt transnationellt kapital. De liberala ledarna kan tillgodose dem på den punkten för att få fortsätta sitt globala projekt.
Riktig nationalism ser ut så här:
http://www.vedomosti.ru/economics/articles/2015/09/29/610602-tsentrobank-byudzhetu
Det skrämmer västerländska liberaler mer än något annat, för att slippa det har man inga problem att bygga murar och slå ned folk på gränser. Tillgodose flera önskemål hos de "nationella". Bara inte verklig nationalism uppstår. De är sannolikt villiga att tillgodose alla krav utan materiell betydelse vad gäller kultur och sådant.
Individualismens samhälle har hållit på i drygt 30 år. Nu börjar det få problem, det fallerar vetenskapligt, ekonomiskt, filosofiskt och kulturellt. Det är slutet av repet för monoistisk liberal filosofi och ett paradigmskifte är nära förestående eller iaf nödvändigt. Men mycket energi kommer satsas på att bevara kärnan i den liberala filosofin, att de nationella rörelserna redan är köpta och får de icke-materialistiska kraven tillmötesgångna visar väl detta. Så vi har en bit kvar till paradigmskiftet, en turbulent tid, men det slutliga skiftet lär inte vara nostalgiskt.
Den 11:te November skrev jag följande om "individen". Jag knyter det till grundläggande filosofiska brister som genomsyrar hela samhället.
--
Idén om individen är falsk. Människan kan inte förstås som individer och detta kan visas tämligen enkelt.
När vi försöker förstå något så använder vi ”den vetenskapliga metoden”, numera betyder det nästan alltid matematik och matematisk reduktionism. Hur beskrivs då samhället eller sociala fenomen matematiskt om vi accepterar antagandet att människor är individer? Matematiskt och reduktionistiskt beskrivs då människan i samhället eller andra sociala fenomen som en enda person. Det är som allmänna gaslagen, den tar inte hänsyn till varje atoms olika förutsättningar, den betraktar alla atomer som lika. Det är en grå soppa som trycker ut emot en omgivning, så blir då samhället beskrivet med vetenskap. Antagandet om att människan kan förstås som individen medför ett antagande om samhället när vi gör ”vetenskap” på det, när vi behandlar flera individer matematiskt, antar vi ett fullständigt jämlikt samhälle, där alla individer matematiskt betraktas som en och samma. Det är antagandet att vi lever i en utopi där alla människor är exakt jämlika och jämställda.
Det säger sig självt att antagandet om individen inte kan förstå samhället som det ser ut, för vi lever inte i en utopi. Antagandet om individen gör också att vi inte kan utveckla samhället till en utopi, eftersom alla människor vetenskapligt betraktas som exakt jämlika redan, alla teorier baserade på det grundantagandet kan därför inte utveckla samhället alls.
Du har här två val, antingen erkänner du att vi lever i en utopi eller så betraktar du idén om individen som falsifierad. Om individen är falsifierad så blir alla vetenskapsgrenar som baseras på en idé om individen, pseudovetenskap.
Suck on that Popper!
Skicka en kommentar