Tisdagsfunderingar

Några funderingar, så här en förmiddag i början av mars när ett oönskat snöfall smyger runt knutarna:

Om sverigedemokraterna är nationalister (och vi antar att sajten Avpixlat är ett språkrör för sagda parti) så är det märkligt att de är så intresserade av vad utlandet - ja, valda delar av utlandet - har att säga om Sverige. En sann nationalist säger väl på klingande nysvenska "fuck you" åt töntiga utlänningars kritik och gnäll. Vi behöver inga pekpinnar. Vi struntar i vad någon liten skit-TV-kanal i USA eller England säger. Extra märkligt är det när utlänningarna är israeler av högertyp. Israel borde väl, om någon hyfsad logik finns hos sd-arna, vara det ultimata skrämmande exemplet på vad våldsbenägna massinvandrare kan ställa till med.

Det har skrivits en del om 'fusk' på sista tiden. Oärliga människor har på bedrägliga grunder kapat åt sig assistentersättningar från Försäkringskassan. Rätt stora belopp också. Men varför används ordet fusk - varför inte bedrägeri? Utan att vara särskilt juridiskt insatt så antar jag att inom det här fältet så är bedrägeri vad skurkarna kan dömas för. Fusk kan ju vara vad som helst, det tyder på oärligt uppsåt men torde ofta inte vara straffbart. Bedrägeri låter mer som oärlighet i straffbar mening. - Dessutom kan man hävda att systemet med assistentersättningar, liksom premiepensionssystemet, privata skolor och vårdinrättningar och kanske annat som jag inte kommer på just nu, mer eller mindre är riggat för att underlätta oärligt beteende. Men de stora skurkarna har råd att hålla sig med jurister som fixar så att plundringen sker inom lagens ramar. Det är småskurkarna som (ibland) åker fast.

Undrar om fusk-snacket uppstod på allvar i samband med krisen i början på nittiotalet? Det var då statsfinanserna hängde på gärsgårn, och något snille fick för sig att det berodde på 'bidragsfusk'. Folk fuskade med a-kassa och sjukersättning så det inte var klokt, och kunde man komma åt det genom att samköra datasystem så skulle fuskarna avslöjas och finanserna rätas upp igen. Det hela slutade med platt fall - det ramlade inte ut så mycket försnillade pengar på grund av att det antagligen inte var något superenormt 'fuskande'. - Eller mer exakt uttryckt: bedrägerierna mot a-kassan och försäkringskassan var inte särskilt omfattande. Men man drog väl bort uppmärksamheten från de stora plundrarna av folkhemmet, och det kanske var gott nog för de som larmade.

Vad var det mer jag tänkte skriva? - Det har jag glömt. Jag hör av mig om det dyker fram igen. - Jo- här är det: jag såg en anmärkning i en recension i SvD om att mobiltelefoner är märkligt frånvarande i moderna svenska romaner. Kan inte detta bero av att de flesta romaner handlar om människor? Mobilen är inte en människa, den är en förlängning av människans röst, hörsel och syn, en apparat som fyller mellanrummet mellan människor. På samma sätt förlänger bil, tåg, cykel, båt människans ben, liksom hammaren förlänger och förstärker armen. (Jag lutar mig här mot salig McLuhans analys i Media.) Hammare eller cyklar är väl inte föremål för romaner särskilt ofta? Så varför mobilen? Allrahelst som mobilens verkningsfält är betydligt vidare än hammarens. Den senare har du inom synhåll, den andra har global räckvidd och verkar ibland vara försedd med en egen vilja. Den är en del av ditt centrala nervsystem som delvis är autonomt i förhållande till dig. Skall man skriva en roman om en sådan företeelse så är det väl bättre att slänga ihop en skräckhistoria om personlighetsklyving: Doktor Jekyll och Mr. Cellphone. - Var detta klargörande? Nej, tänkte väl det.