Det finns författare vars alster vräks upp pallvis i varuhusen. Och så finns det de mer diskreta, som varken märks vad det gäller volymen pallar eller recensioner i tidningarna. Till den senare gruppen räknas utan tvekan Thomas Nydahl, skåning och skrivare. Han tillhör den gruppen som inte ger upp utan försöker ge ut på eget förlag och med läsarstöd. Eftersom han inte smickrar läsarna kan detta bli besvärligt, särskilt om en del folk får för sig att han är 'deras' man och sedan blir besvikna. Från förordet i hans nya bok:
I vanlig ordning skriver jag som en fri man och låter mig inte hindras av tidens politiska korrekthet och krav på självcensur och blundandet för det som kräver något av oss. Jag förvandlar ord som "utmaning" till vad det verkligen handlar om: stora och djupa problem och kriser i Sverige och västerlandet. Men jag skyr dogmer och slagord lika mycket som jag skyr lögner och eufemismer. Mitt språk är inte propagandistens. Mitt språk är det oroliga hjärtats. Mitt språk söker inga anhängare, det söker läsare med liknande oro och intressen.
Nydahls senaste bok syns med såväl fram- som baksida ovan. Notera det snygga fotoarbetet av Astrid Nydahl också. Bilden är hämtad från hans nuvarande blogg. Dit bör man vända sig om man vill ha ett exemplar. Denna blogg är under avslutning, så efter nyår blir adressen en annan, nämligen Nydahls kustvandringar. Han brukar kasta av sig den gamla rocken då och då och sätta på en ny - fast den nya kanske ändå inte är så olik den nya. Och det är ju faktiskt som så den nya bloggen presenteras:
Mina kustvandringar har egentligen inget annat syfte än att jag vill slippa undan det postmoderna helvetet. Vill ni följa mig på dessa nygamla vandringar är ni hjärtligt välkomna."Nygamla" alltså. - Att "slippa undan" kan ses som en nyckelfras. Att slippa undan den obehagliga massan med alla struphuvuden men inte så mycket huvud, dessutom motvilja/avsky för islam, kommunism, fascism, konsumism och folk som bär sig illa åt. (Min fundering: Om det är någon rörelse som kan vrida om näsan på islam, fascism, konsumism och odågor i största allmänhet torde det vara kommunismen, så jag förstår inte riktigt hur Nydahl tänker, om han tänker framåt. Misstänker att han bara tänker bakåt hela tiden, och då blir det ju obegripligt vad 2000-talets kommunism kan göra.)
När omvärlden utan hänsyn trampar på våra tår och plågar våra trumhinnor med skränande struphuvuden utan huvuden är det svårt att slippa undan. Bland en del kristna i USA talar man om "the Benedict option", det kanske kan översättas som 'det benediktinska alternativet'. Under ledning av Benediktus drog sig kristna tillbaka från den otrevliga stora världen och bildade sina egna samfund, kloster där man kunde bevara den egna identiteten. Benediktinerrörelsen startade år 529 i Italien och fick på sikt betydelse för den västerländska kulturens överlevnad och utveckling.
Några sådana djuplodande alternativ ritar inte Nydahl upp. Eller om det handlar om en sorts själslig exil där man är kvar i den stora världen men ändå försöker hålla den på avstånd och betraktar den utifrån. Han gör sina vandringar längs Hanöbuktens stränder när hälsan inte sätter stopp för det, gör längre turer inom och utom riket, alternativt reser i tanken genom att läsa gamla och nya författare från olika håll, observerar och skriver. Nu blir det drygt 170 sidor med ofta ganska korta texter. Nydahl frågar:
Vad är det som pågår i våra liv denna höst? En sådan fråga kan bara var och en av oss besvara individuellt. Jag försöker göra det personligt men allmängiltigt i denna bok. Det jag syftar på är det individuella. Men allt det vi delar av villkor och skeenden är kanske ännu viktigare, eftersom det blir bestämmande för oss. Ingen slipper undan omständigheterna!Blir man som läsare klokare? - Det beror kanske på om läsaren kan koppla sina tankar till Nydahls framställning, hitta ställen där man antingen hittar har en gemensam grund och glatt håller med, eller ställen där man vill protestera och argumentera. Gör man det kanske man är kvalificerad för en liten cell i Nydahls virtuella klosterorden. Eller inte.
11 kommentarer:
Intressant och stimulerande att läsa detta inlägg om Nydahls senaste skrift "Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden. Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten".
Jag vill här inte polemisera om Nydahls bok om behov eller nödvändighet att vända sig bort frân mycket eller det mesta i vâra modärna samhällen utan bara utvidga en aning det bloggen säger om benediktiner och nämna att Esther de Waal, en anglikansk författare och historieforskare, har gett ut en intressant bok med reflexioner över St Benediktus Regel med titeln "Att leva med motsägelser".
Där skriver hon om att vi alla lever under starkt tryck frân olika hâll som ofta motsäger varandra men att vi just i detta spänningsfält kan fâ vila, som de unika personer vi är, och hämta kraft att kunna gâ vidare dag för dag, utan att helt isolera oss.
Hennes bok gavs ut i svensk översättning 1995 och man kan ju undra om samhällsförändringarna nu är sâ drastiskt annorlunda att det inte längre finns nâgot att lära av hennes erfarenheter...?
Nog finns det motsättningar som kan utnyttjas på olika sätt. Om jag förstår vad de Waal säger så kanske det handlar om att jag kan finna viss ro om andra slåss om inflytande och resurser så intensivt att de inte bryr sig om mig (eftersom jag inte har så mycket inflytande och resurser själv). I kinesiskt tänkande tror jag det kallas för att "sitta på berget och se tigrarna slåss". Alltså att låta andra slåss, i förhoppning om att de försvagar varandra så mycket så jag kan återkomma senare i en starkare position. I vissa situationer kan religiösa grupper utnyttja det, men det fordrar en miljö som faktiskt tolererar "avvikare" och folk som drar sig undan.
Tack för intressanta kommentarer.
Nja, de Waal föresprâkar väl inte helt tillbakadragande eller att sitta utanför och bara betrakta tigrar som slâss, annat än möjligvis temporärt, för att kunna samla sig, bättre se och förstâ sig själv och de resurser man har och sedan ocksâ kunna delta
mer aktivt ute i samhället.
Det är klart att de Waal lägger benediktinska perspektiv pâ det hela och ger bön en stor plats i det hon skriver men jag tror ändâ att man som ateist eller agnostiker kan ta till sig nâgot av det hon säger, även om boken skrevs för cirka 30 âr sedan.
Om nu inte samhällsförändringarna är sâ drastiskt annorlunda och att intoleransen mot "avvikare" blivit för stor och sâ försvârar alternativt agerande...?
Man kanske kan lite till att åtminstone skattemyndigheterna intresserar sig för din existens, även om du gömmer dig ute i skogen med några likasinnade? Om man inte slår sig ned i en pingvinkoloni på Antarktis är det nog svårt att undvika kontakter med den mänskliga omvärlden.
Skattemyndigheters eventuella intresse för min existens berör mig inte speciellt.
Dâ är nog snarare allt insamlande av information om oss alla via internet och annan telekommunikation o.dyl. mer oroande. Det hindrar mig dock inte att fortsätta konsultera denna björnbrummar-blogg ibland.
Du är välkommen att titta in när du känner för det!
Sagt o Gjort. Nu är det rapporteringen frân Ulf Modins CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN som drar till sig min uppmärksamhet men det finns mycket annnat intressant ocksâ, som t.ex. linken till vad grinchen Malcolm Kyeyune skriver om svensk stadsplanering och naiva önskedrömmar om att omvandla Sverige till ett land av inhägnade medelklassreservat.
Och int' 17 är det nu heller tider att drömma om att kunna dra iväg frân "mänsklig" omvärld mot ping-vins-land. Pingvinerna själva har det ju svârare än nâgonsin att leva-överleva i sin naturliga omgivning..
Tack vare Modin har jag inte behövt fundera så mycket på bloggen ett tag. Den har ju blivit full i alla fall. Men snart firar den elva årsdagen, och hur det blir efter det vet jag inte. Man kanske skulle skaffa sig frack, vit skjorta, och gå plattfotat och försöka smälta in i någon pingvinkoloni i alla fall? Kan ju bli lite jobbigt under den antarktiska vintern, men det är väl bara att bita ihop!
Bravo! Elva âr, det är inte smâsmulor, det ! Sorgligt att jag inte tittat in tidigare men hoppas pâ god fortsättning ändâ!
Att pingvina till sig i frack o.dyl. och plattfotat dra iväg till antarktisk vinter för att där bita ihop är väl inte vidare intressant, är det?
Bita ihop kan man ju dâ lika väl fortsätta göra där man är, även om det egentligen inte är vidare bra varken för vâra tänder eller oss själva i stort.
Förutom att blogga mindre ofta finns det väl en hel del andra vägar att ta. En möjlighet kan ju vara att via diktande pâ taoistiskt vis ta sig in i skogen via icke-tidigare-upplöjda vägar, som en amerikansk diktare pâ nätet skriver att en samtida halländsk poet gör, eller...?
Om du inte har något annat för dig kan du ju titta på mina andra små projekt - adresserna finns i högermarginalen. Åtminstonen bild-bloggen uppdateras var tredje dag, poesivarianten är mer oförutsägbar. Om jag nu inte lägger Björnbrum i malpåse kanske det kan bli glesare med inläggen fast kanske längre i stället. Jag vet inte.
Tack för tipset att se pâ dina andra projekt.
Det är redan gjort och jag kommer att fortsätta, dâ vad jag sett hittills varit intressant, och även om man tyvärr inte kan sitta för länge framför en dataskärm, inte ens i mörka vintertider. "Värkligheten" kräver ju en hel del närvaro ocksâ och ibland behövs det en gnutta kreativ & poetisk sâdan dessutom, men mer om det en annan gâng. Nu är det dags att lämna denna kommentarsida till dem som vill blogga vidare betr. eventuell kvalificering för en liten cell i Nydahls virtuella klosterorden. Eller inte.
Själv ska jag nu en stund göra som Ingrid Sjöstrand en gâng skrev: "Du som tycker / att dagarna gâr / och livet flyr / Ta dej samman / och gör nânting / onyttigt."
Och sedan i väntan pâ morron-var-dagen kanske ta till mig hyllningen till fotsulan, den nedâtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd i Aspenströms dikt om Ikaros och hans lantlige kusin, gossen Grâsten kvarlämnad pâ ängen, och systern Granbuske, som grönskar evigt men glanslöst.
Och nu tack för idag, slut för idag och lycka till med björnbrummar-bloggens fortsättning, vilken omfattning den nu än kommer att fâ
Skicka en kommentar