Den pressade medelklassen

Betrakta det här som ett utkast till en större artikel jag skulle kunna skriva någon gång.

Här ser vi den stackars medelklassfamiljen: räkningarna regnar ner och huset börjar spricka!

Nu hotas det med 'sämre tider' igen. Detta inträffar normalt när de bättre ställda i samhället plötsligt upptäcker arbetslöshet, krascher och annat otrevligt. Att ganska stora grupper kan leva i permanent lågkonjunktur brukar inte räknas, de har ju inte samma tillgång till media som den tjattrande delen av den så kallade medelklassen. Och därmed är vi inne på ämnet för den här ganska osorterade artikeln, nämligen just medelklassen.

***

Den 16 april i år refererade SvD en undersökning från OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) som berättar om den så kallade medelklassens minskning de senaste åren, bland annat i Sverige. Rubriken på OECD-rapporten är dramatisk: Under Pressure: The Squeezed Middle Class. Dess elände framgår av bilden ovan.

Först måste vi då veta vad OECD definierar som medelklass:

OECD definierar hushåll som medelklass om de tjänar mellan 75 och 200 procent av landets medianinkomst. 

Noteras bör att OECD endast tycks se på inkomsten när man gör denna sociologiska bestämning. Det förenklar definitionen men gör den kanske inte helt klargörande. Om man exempelvis räknar med även inflytande över sin arbetssituation (som sociologen Eric Olin Wright gjorde) borde det ändra bilden en del. Jag återkommer dock till det lite senare.

Vad är medianinkomst? Enligt svenska Statistiska Centralbyrån, SCB:

Medianlönen är den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.

Fördelen med att räkna på detta sätt, i stället för att summera lönerna och dividera med antalet lönearbetare och därmed få fram ett medelvärde, är att väldigt extrema värden inte tillåts slå igenom. Exempel: antag att vi har en by med tre fattiga torpare som var och en tjänar en krona om dagen, samt rike bonden som tjänar nio kronor per dag. Totalinkomsten för gruppen är 1+1+1+9=12, och delar man detta på de fyra så blir medelvärdet 12/4 = 3. Men medianvärdet för gruppen är 1, vilket ju är mer rättvisande!

Om vi tittar på SCB:s uppgifter just om medianlön för 2018 så finner vi att den för alla i Sverige 2018 var 30.900 kronor. Alltså skulle medelklassen enligt OECD:s definition utgöras av människor som förra året tjänade minst 23.975 och högst 61.800 kronor i bruttolön, alltså före skatt (de där siffrorna skiljer sig åt med några tusenlappar om man tittar på kvinnor och män separat).

Jag brukar kalla medelklassen för "bättre betalda knegare". Men en del är knappast välbetalda, och har inte alltid så tjusiga jobb även om de har god utbildning. En stor del är vanliga arbetare eller lägre tjänstemän.

Från mitten av 1980-talet till nu har Sveriges medelklass enligt OECD minskat från 72,6 till 65,2 procent av befolkningen. Och detta är en internationell tendens. Det är de rika, som väl i konsekvensens namn borde kallas överklassen, som blivit rikare. Varför sker detta? Jag tror man får se på flera tendenser som verkar till somliga arbetandes nackdel.

• Kapitalet har stärkts på arbetets bekostnad. Kapitalet drar in allt större del av produktionsresultatet.
  
• Tekniska förändringar och plattare organisationer urholkar tidigare kvalificerade arbeten
  

Jag nämnde sociologen Olin Wright tidigare. Han hade en intressant utveckling av Marx' klassteori genom den egna idén om 'motsägelsefulla klasspositioner'. Detta innebär att en person kan både vara lönearbetare och ha ett stort inflytande över sitt arbete. Det finns en glidande skala, från arbetande som inte har något inflytande alls över hur arbetet skall utföras och ända till personer som ligger nära kapitalistklassen.

Om 'medelklassen' minskar torde det innebära att flera av dess medlemmar glider ner mot skikten med inget eller litet inflytande, medan de som kan ta klivet över till kapitalistklassen torde vara väldigt litet. Man kan ju se hur persondatorns införande möjliggjort kraftiga rationaliseringar i administrativt arbete, där såväl mellanchefer som ekonomibiträden har kunnat plockas bort.

Jag tycker det är värt att påpeka detta eftersom 'rationalisering' nog oftast förbinds med vad som händer i fabriker, verkstäder och andra ställen med blåställsgubbar. Dock, tillverkningsrationalisering började tidigare än på kontoren, och den verkar aldrig ta slut. Låt oss se vad som händer verkstads-medelklassarna, enligt en SvD-artikel 22/9 2019:

Begreppet Industri 4.0 myntades i Tyskland i början på 2010-talet och beskriver ett globalt teknikskifte: produktionen kommer att bli mer automatiserad, och i fabrikerna kommer smarta maskiner och system att kopplas samman och kommunicera med varandra. En automatiserad fabrik kräver färre anställda.

Det här känns ju inte så nytt om man har lite industri-bakgrund. Och sammankopplingen går redan långt över att maskiner kan samarbeta. Hela processen från offert fram till sista fakturan (och däremellan produktion, ekonomi, logistik, tullar med mera) kan länkas samman utan att dokument behöver skrivas om manuellt. Leverantörens datorer kan kopplas samman med beställarens. EDI kallades det när jag stötte på det för över 20 år sedan. En massa människor i de olika delprocesserna blir överflödiga. Förmodligen tillhör dessa människor den krympande medelklassen.

Summan av det hela blir en kraftigare polarisering av samhället och möjligen en tydligare motsättning mellan arbete och kapital.

I början av 1900-talet, när 'medelklass' främst avsåg tjänstemän (och den gruppen ännu var ganska liten) fanns det en självbild av tjänstemännen som en balanserande kraft mellan de oansvariga och själviska arbetarna och kapitalisterna. Tjänstemännen/medelklassen stod för ansvar och förnuft. Men vad händer om stora grupper börjar uppfatta att de inte är mer än vanliga lönearbetare som blir alltmer pressade av ett allt aggressivare och girigare storkapital, av tekniska förändringar och andra problem? En missnöjd 'medelklass' (som alltså till stora delar består av arbetare, och helt av lönearbetare) kan bli politiskt instabil och ofarlig. Den tror sig jobba sig uppåt, eller åtminstone ha en hyfsad standard – men så händer något! En eller flera kriser bryter ut!

Här finns en bloggpost från 2017 där jag försökte resonera om olika typer av kriser. Ju fler som inträffar samtidigt, desto större är möjligheten för en systemkrasch. En hel del intressanta (tycker jag själv) artiklar på den här bloggen hittar man genom att trycka på tabben 'medelklass'. Medan jag håller på med reklam för mig själv kan jag också peka på en magisteruppsats i historia som jag skrev om tjänstemännen och deras eventuella förvandling till en egen klass. Grafiken är usel, men i övrigt tycker jag att den ännu är läsbar.

Kriserna kommer att orsaka reaktioner, men vi vet inte vilka. Överklassen kommer att försöka lasta över problemen på underklassen/medelklassen/proletariatet. 'De där nere' kommer att svara på något sätt. Men hur? Uppror bland de lönearbetande kan gå åt höger eller åt vänster? För närvarande verkar 'vänstern' arbeta för att få folk att gå åt höger. Det är ju tråkigt, just när vi står inför en ansamling av kriser som kräver lösning och inte bara plåster över såren och en liberaldemokratisk diktatur.