En liten vit ... förlåt ... grå kanin

Så här kan trädgårdens marodörer se ut: en kanin, som dock vid avbildningstillfället råkade befinna sig i närheten av Rålambshovsparkens lilla friluftsteater.

Fast bilden är delvis fejkad. Jag tog originalet och laddade ner i ett gammalt bildbehandlingsprogram (det är nog minst åtta år gammalt, stenålder vid det här laget) och tryckte på måfå på några knappar. Och det visade sig att det gick utmärkt att ändra bakgrunden så att kaninen blev tydligare. Hur den ursprungliga bilden ser ut framgår nedan:

Tranströmer populär

Jag hade knappast räknat med någon flod av besökare till min "sido-blogg" med noteringar om böcker jag tycker är intressanta av någon anledning. Men det finns lite statistik för sidan som visar: 1. det är verkligen ingen flod av besökare men 2. de som tagit sig dit har sökt på Tomas Tranströmer. Hans popularitet håller i sig tydligen.

Idag lade jag in en föga poetisk post om ett dramatiskt historiskt skede, nämligen morden på "stikkerer" (angivare) under Andra världskriget i Danmark. Nu var ju Danmarks insats under kriget inte mycket att hänga i julgran jämfört med vad som hände på andra håll - sanningen att säga var antalet motståndsmän inte särskilt stort förrän tyskarna kapitulerade - men den danska dramatiken inträffade ju i Danmark, och det är ett grannlands historia som är värt att veta mer om. Och man kan fundera på om svenskarna skött sig bättre i motsvarande situation. Jag tror nog det, vi hade nog åtminstone varit lika bra som norrmännen.

Årstabäckens brus

Min begäran till regnguden i föregående inlägg att hålla sig lugn blev inte helt bönhörd, men återinvigningen av Årstabäcken i förmiddags kunde i alla fall genomföras utan att något vatten föll från himlen. Däremot småstrilade det trevligt i den gamla bäckfåran. Möjligen blev den som väntat sig något i stil med "Avestaforsens brus" besviken, men man kan ju inte få allt här i världen. Till min förvåning var det rätt mycket folk ute för att beskåda begivenheten, men det är ju bara roligt.

Må regnguden hålla sig lugn

Det här är Tlaloc, den gamle mexikanske regnguden. Nog ser han blåfrusen ut. Jaja, bara han håller sig lugn när jag går ut om en stund. Jag tror att vi fått regn så vi klarar oss några dagar nu!

Svenskan som nytt världsspråk!

Det är ett jäkla rötmånadsfenomen som dyker upp vart och vartannat år: något snille som deklarerar att Sverige skall skrota svenskan och gå över till engelska. I dagens DN är det knäppisen (nationalekonomen) Marian Radetzki (polack) som kör repris på detta utslitna tema.

Vilket är nu svenskans världsspråk? - Tyskan! Från tidig medeltid och fram till 1600-talet var det nordtyska dialekter som influerade det svenska språket.

Sedan kom franskan starkt under 1700-talet och en stor del av 1800-talet, för att åter ersättas av det vetenskapliga och kulturella världsspråket tyska. Detta förhållande gällde fram till mitten av 1900-talet.

Varför inte kräva att tyskspråkiga går över till att prata engelska? Ur världsspråkssynpunkt vore det effektivare, eftersom de är åtminstone tio gånger så många som vi.

Men jag ställer det definitiva motförslaget: svenskan blir världsspråk. Efter förhandlingar med gnälliga utlänningar kan lämpligen en kompromiss uppnås: vi fortsätter som tidigare.

Allvarligt talat: det finns språk som japanska, mandarin och hindi där den svenska kompetensen förmodligen bör höjas. De är stora, och deras betydelse ökar.

Latin fungerade som ett internationellt språk i västra Europa under medeltiden och även senare, grekiska var gångbart över stora delar av Medelhavsområdet i det romerska imperiet, men inte fasen slutade folk prata sina lokala språk för det.

Modern teknik (som ju blir modernare för var dag) dödar alla knasiga försök att byta språk för hela befolkningar (vilket i sig är på gränsen till folkmord). Kan man lägga in ett språk i datorn, och fixa radio- och TV-sändningar, kan även små språk leva vidare. Kanske till och med sydsamiskan. Inte nog med det: i datorn kan ett språk översättas till ett annat. Datorn behöver inte vara större än en liten mobiltelefon och fungera ungefär som en sådan, och därmed bär vi alla världens språk i vår ficka utan att ens behöva ta några språklektioner utom i det egna språket.

Minnesplatta för Nelly Sachs

Till slut struntade jag i det ihållande regnet och gick ut på promenad i alla fall. På Bergsunds strand fick jag syn på den här minnesplattan i en port. Här bodde en gång nobelpristagaren i litteratur, diktaren Nelly Sachs. Hon dog 1970. Då hade jag bott tio år i Högalid. Kanske såg jag henne någon gång på gatorna runt Hornstull.

Passa dig för hyponatremi!!!!!!!!!!!

Jag skrev nedan om vetenskap. Varför inte ta upp en kunskap som jag nyss fann i den trevliga vetenskapsbloggen vetenskapsnytt? Imponera på omgivningen genom att allvarligt varna för riskerna för hyponatremi ... som betyder:

vattenförgiftning (hyponatremi - för låg natriumkoncentration i blodet)...problemen uppstår när man dricker mer än vad njurarna klarar av att ta hand om (och utsöndra som urin)...

Det är en i värsta fall dödlig åkomma som exempelvis kan drabba maratonlöpare som hinkar i sig för mycket vatten. Detta verkar som ett gott argument för att avhålla sig från maraton och i stället fortsätta med långa avspännande promenader!

Vettenskap är fascinerande

Inte för att jag begriper så mycket, men det är ofta fascinerande att läsa vetenskapliga artiklar och böcker. Vadå, "vetenskapliga" - vad betyder ordet egentligen? Läs en artikel av bloggaren Erik Berg här. Den är intressant. Jag kör bara ett mindre citat:

Vetenskapen är ... en uppsättning verktyg, som under århundradena har kompletterats och utvecklats. Från de antika grekernas formulerande av falsifierbara hypotithenai till den nutida vetenskapen har – inte utan bakslag – metoder som bibliotek, indexering, kontrollerade experiment, encyklopedier och universitet, placebo, blindtester med mera tillkommit. Verktygen och metoderna, har i varje tidsålder utgjort ramen för vilka upptäckter som varit möjliga att göra, vilka frågor som kunnat formuleras och hur.

Jag får det till att vetenskap är ett flöde av metodutveckling för kunskapssökande och praktisk tillämpning där vi (om vi sköter oss) kan få allt bättre kunskap om det universum vi lever i.

Ständigt dessa dystra nyheter

Jag prenumererar på nyhetssammanfattningar från IRIN, FN:s nyhetsbyrå som täcker delar av Afrika och Asien. Ofta handlar det om naturkatastrofer, svält och annat elände, men också rätt mycket elände som skapas av människor. Som den här. Vill man ha hela historien finns den här, men här följer IRIN:s sammanfattning:

ATIR (NEGEV DESERT), 26 June 2007 (IRIN) - At least 20 houses in two Bedouin-Arab villages were destroyed on 25 June by Israeli security forces, leaving over 150 people homeless. Some 1,500 police and special forces converged on the two small villages, which together have a population of about 1,000 people from the al-Qi'an family, and conducted the demolitions.

Beduinerna är israeliska medborgare, men de är andra eller tredje klassens medborgare ( = araber). Hur länge skall det här få fortsätta? Är man gammal nog är parallellerna med hur rasisterna i Sydafrika uppträdde rätt uppenbara. En del beduiner har samarbetat med Israel i det förflutna, men vad får de för tack?

Våldsamt i parken

Solbadarna i Rålambshovsparken i eftermiddags märkte nog inte det våldsamma dramat som utspelades under loppet av några sekunder. Mitt bland några fridsamt pickande gråsparvar ute på gräsmattan slår plötsligt en fågel med klar rödbrun rygg ner - en rovfågel - en tornfalk! ute efter kvällsmålet. Men den här gången gick det inte. Upp flyger sparvarna, efter följer falken, men de kommer undan vad jag kan se.

Det var faktiskt något i den här stilen som gjorde mig fågelintresserad för nästan trettio år sedan. Då var det ett uppträde utanför Stadshuset på Hantverkargatan: jag trodde att det var en duva och en sparv som tjafsade runt på trottoaren, men så högg duvan sparven i klorna och flög över gatan. Så småningom förstod jag att det antingen var en duv- eller en sparvhök.

Som sagt, det kan gå våldsamt till i stan om man har ögonen med sig. Ibland ser man sparvhökar flyga över Skinnarviken, och jag har sett ett gäng skator jaga en sparvhök över Ringvägen utanför Zinkens idrottsplats. Havsörnar seglar förbi ute över Riddarfjärden, koltrastar slåss i Münchensbacken etc etc.

"Svenske Jakob" - nej tack!

Nu dyker "svenske Jakob" upp i Aftonbladet igen. Svensken som tagit värvning i USA:s armé och befinner sig i Irak. Jag trodde att begreppet "inbäddad reporter" var tämligen diskrediterad vid det här laget, men Johanna Hildebrandt " ...befinner sig i Irak. Där står hon under de amerikanska soldaternas beskydd." Jösses, de där pajsarna kan knappt skydda sig själva ... !

Till att börja med: är det synd om den där killen? Han har ställt upp som avlönad knekt i ett krig vars anstiftare förmodligen skulle bli fällda som krigsförbrytare om de verkligen kunde ställas inför domstolen i Haag. Deltar man fullt medvetet i en handling som kan misstänkas vara brottslig bör man ha svårt att hävda att man inget vet, inget förstod, inte gjorde något olämpligt. Så vida han inte kan åberopa psykiska själ. Det är möjligt att USA:s armé tar in dårar, men då har de lägre krav än exempelvis tyska SS som skickade hem en svensk sökande som var uppenbarligen mentalt störd.

Vidare: Är det en slump att "svenske Jakob" och Hildebrandt poppar upp på samma ställe? En liten misstänksam undran: kan det möjligen vara så att USA:s propaganda har trollat fram en svensk just här för att Hildebrandt skall få någon slags "human touch" i sina rapporter? För guds skull, killen är ju svensk, då måste ni ju heja på honom, eller hur! - Nä, jag undanber mig. Om det är så att västerländska media har svårt/i praktiken knappast kan operera på egen hand i Irak är det lika bra att hålla sig borta och i stället satsa på folk som kan röra sig i området. Inte ränna runt som "inbäddade" reportrar på ockupationsmaktens nåder. Och sedan är det upp till de irakiska motståndsgrupperna att lösa problemet med "svenske Jakob" och alla andra utländska militärer och civilanställda busar i militärmundering som förstör deras land.

Vadå likt?

Skulle den där figuren från 900-talet, hittad i Uppåkra i Skåne, vara lik Musse Pigg? Det påstås i en upphetsad artikel i Aftonbladet (varifrån jag knyckte bilden som bevis). Nu gjorde man misstaget att lägga in den riktige Musse framför järnåldersfiguren - och som framgår här är likheten inte särskilt bedövande. Inte särskilt likt Mimi Pigg eller de skumma "brorsönerna" heller.

Figurens öron sitter mycket tätare, ögonen har annan form, näsan/nosen sitter högre, utseendet är klart surt. Huruvida man tycker att det är Walt Disney inc., en anonym konsthantverkare för 1100-år sedan, knäppa tidningsmurvlar eller någon annan som kan tänkas böra kasta sig i väggen låter jag vara en öppen fråga.

Hornboskap på väg i flott bil

Denna bild tog jag i hörnet av Hornsgatan/Ringvägen i förmiddags: bastubeblåsare från Frälsningsarméns kår lite längre ner på Hornsgatan på utryckning någonstans. En flådig sportkärra kan man säga. Kommer man snabbare till himlen i en sådan? Man kanske kommer först till nästa rödljus i alla fall. - Klicka på bilden så den kommer upp i storformat, då syns det ännu bättre hur det glänser i metallen!

Ny blogg

Jag har några längre texter av typ recension som är för stora för att ligga på den här bloggen. Vad göra? - Jag har skapat en ny blogg (om det nu heter blogg i det här sammanhanget) http://bluffo.wordpress.com/ . Den kommer inte att uppdateras lika flitigt som mina andra bloggar, men hittills har jag lagt in två poster, och det kanske blir några till innan jag tröttnar.

(Det där med bluffo ser lite fånigt ut, men jag missförstod något när jag skapade bloggen och trodde att det var ett hemligt lösen man skrev i en särskild ruta. Det får ligga kvar.

En vulkan? I Lappland?

Nej, det var länge sedan det var vulkanisk aktivitet i de här trakterna, men de där molnen på nordsidan av Torne träsk tornade upp sig så att man kunde tro att det var ett vulkanutbrott på gång! Bilden tagen 13 juni klockan 20.37.55 (så exakt kan man datera med dagens digitalkameror) och förutom de där stora molnen verkar det ha varit i stort sett blå himmel över Torne träsk och Abisko.

Landssvikare

Det är en händelse som ser ut som en tanke: jag lånade en bok häromdagen om morden ("likvideringarna") på misstänkta samarbetsmän i Danmark under Andra världskriget. Motståndsrörelserna i Europa tog ibland i hårt mot folk som, rätt eller fel, misstänktes samarbeta med de tyska ockupanterna. Vilket medförde vissa moraliska frågor om rätten att ta livet av människor, naturligtvis.

Hur som helst, nu sitter Danmark där i samma situation igen, men nu som ockupant. Danmark har deltagit i angreppskriget mot Irak (det var inte Irak som angrep Danmark, om nu någon tror det)och har en ockupationsstyrka därnere. Nu skall styrkan dras hem, men kvar finns ett antal irakiska tolkar. Frågan är: skall de tas med till Danmark? En har redan eliminerats av motståndet (med sedvanlig tortyr), men Danskt Folkparti håller emot och driver regeringen framför sig. Vill tolkarna ha asyl i Danmark får de bekosta resan själv - vilket de inte har råd med. Listigt. Eller skall vi säga: typiskt danskt?

Detta illustrerar det olämpliga i att sälja sig till Djävulen, som i detta fall heter Danmarks regering. Även om du ställer upp för Djävulen är det inte säkert att Djävulen ställer upp för dig, vilket några irakier nu tvingas inse.

Historien hade kunnat ta slut här, men ack nej, som ett förtidigt rötmånadsfenomen skrev en DN-figur igår att om inte Danmark tog över de där quislingarna kunde Sverige göra det! Hur är det med patriotismen i DN-skrapan i Marieberg?

Midsommarkrisen etc

En av de stora frågorna - stor i alla fall när det gäller seminarier i högskolornas historiekurser - är midsommarkrisen 1941. Studenterna får fundera på om Gustav V verkligen hotade att avgå om inte Sverige gick med på att den tyska Engelbrecht-divisionen fick åka genom Sverige till Finland. Svaret är givet: vi vet inte vad Gustav egentligen sa till Per-Albin Hansson, och därmed blir det hela till en fråga om P-A talade sanning eller inte.

I det stora sammanhanget var detta - en skitsak. De små mentala lidanden som orsakades i Sverige uppvägdes mer än väl av det verkliga lidande som det tyska angreppet mot Sovjet medförde. Därav bilden ovan som jag plockat ned från en bild-sajt på nätet. Den skall komma från Leningrads belägring, och ser ut att föreställa ett par civilpersoner som drar iväg med ett (barn-?)lik.

Den 22 juni 1941 anföll alltså Tyskland Sovjet, och under några månader såg det ut som om Tyskland hade vunnit i öster. Man hade redan segrat i väst. Tyskland framträdde som Andra världskrigets segrare ända till nyåret 1941/1942, när det visade sig att Sovjet kunde hålla emot. Dessutom hade omvärlden en oklar syn på Sovjets militära kapacitet. Man trodde att Röda armén var försvagad genom utrensningarna 1936-1938 och att svagheten bevisats i Finska vinterkriget. Att samma Röda armé strax före Andra världskrigets utbrott krossat det japanska försöket att invadera Mongoliet var snabbt glömt. Japanerna fick så mycket smörj att de avhöll sig från att hjälpa tyskarna. De ockuperade lättare byte, som Kina och de västerländska kolonierna i Östasien i stället.

Nåväl, den 22 juni 1941 startade operation Barbarossa, och den antisovjetiska borgerligheten kunde skåla för den snara segern. Att miljoner människor - de flesta civilpersoner - skulle förintas spelade mindre roll, att århundraden av kultur skulle förintas - so what? Fast de flesta tänkte nog inte på det sättet. De trodde nog att de olika folken i Sovjet skulle välkomna tyskarna som befriare från den stalinska regimen och dess kommissarier och förtryck (en feluppfattning som vi känner igen från annat håll i vårt årtusende). De flesta goda borgare skulle ha ryggat tillbaka om någon berättat för dem om förintandet av den judiska befolkningen i Baltikum och Sovjet. (1943 fick de chansen att rygga - då kom Arvid Fredborgs bok Bakom stålvallen som i förbigående nämnde folkutrotningen.)

Det väldiga Sovjet klarade med nöd av anstormningen från Tyskland och dess allierade. Skulle Sverige ha tagit risken att dra på sig ett tyskt angrepp för att försöka stoppa transiteringen av den tyska division Engelbrecht (ungefär 10.000 man)? Stolliga personer kan tycka det, men låt oss försöka räkna ut transiteringens betydelse. Grundförutsättning är att de här tyskarna fanns som ockupanter i Norge:

• Norrmännen hade förmodligen inget emot att bli av med några tyskar
• England fruktade ännu en tysk invasion och såg gärna att tyskar drogs bort från sitt närområde
• Ur Sovjets synpunkt (över en miljon fiender angrep) spelade några tusen mer eller mindre inte så stor militär roll
• Division Engelbrecht hamnade i norra Finland och fastnade där (i trakten av Salla, tror jag) utan att kunna uträtta så mycket under hela kriget. När Finland slöt separatfred med Sovjet drogs den tillbaka till Norge och försvann till slut i slutstriderna i norra Tyskland 1945

Sammanfattningsvis: det här var en svensk politisk kris (som nog är större idag än när det begav sig) och i de stora sammanhangen spelade den en obetydlig roll. Det finns ingen anledning att som svensk klä sig i säck och aska för just den här sakens skull. (Det finns annat ...)

Varför är folk arga?

Från Afghanistan kommer rapporter: folk är arga. När civila dödas i strider mellan NATO-trupper och andra utländska förband å ena sidan och exempelvis talibaner å den andra så skyller folk de civila dödsoffren på utlänningarna, inte på talibanerna. Det verkar som om USAmerikanska läror om "collateral damages" - "oavsiktliga skador" - inte köps av lokalbefolkningen. Kanske folk helt enkelt tänker: utan de där utlänningarna skulle vi slippa åtminstone en del av striderna. Skolbarn, bröllopsfester, skrotsamlare etc. sprängs i luften just därför att utlänningarna är så våldsamma och hänsynslösa. (Samma sak har rapporterats från Irak, för övrigt.)

Afghanistan blev självständigt på 1740-talet och är alltså en av världens äldsta existerande stater (äldre än USA - de flesta medlemmar i FN bildades från 1960 och framåt). Samtidigt är det ett land som alltid bestått av stammar och klaner som försvarat sin frihet med vapen i hand. Av det kan man dra slutsatsen att de här grupperna ändå lärt sig hantera våld och konflikter så att situationen inte fullständigt gått överstyr - hade den gjort det hade kolonialmakterna kunnat ta över på 1800-talet. England försökte, men misslyckades gruvligen.

Nu stövlar utländska knektar in och skall förinta sina motståndare. Den afghanska modellen verkar vara att integrera olika grupper så att de kan prata med varandra, och har man den inställningen är det klart att USA:s förintelsekrig inte är acceptabelt.

Och det är för att uttrycka saken milt, förbaskat dumt av Sverige att blanda sig i det här blodbadet. För vad än politiker, militärer och ledarskribenter i Sverige tror sitter det politiker och ledare i Afghanistan som har sina egna agendor som inte nödvändigtvis stämmer överens med vad Washington och Pentagon säger. Det pågår rörelser i det afghanska parlamentet för att släppa in exempelvis talibanerna i den politiska processen via en allmän amnesti. Det är den afghanska modellen för konfliktlösning, och förmodligen vettigare än förintelsekrig även om talibanerna inte är så kul (men det är inte krigsherrarna som USA allierat sig med heller).

Gla' midsommar

Jaha, vad det nu än påstås så är det idag den verkliga midsommaren knallar förbi: dag och natt lika långa. Sedan bär det utför, och vi får deppa över det tråkiga faktum att det blir mörkare ett halvår framåt. Men efter det ... ! Och så vidare, år in och år ut.

Får jag förevisa en vacker blomma kanske? Den är så överdådig att den behöver mänskligt stöd för att inte stå med kronbladen i jorden.

Knäckepil, men inte knäckt

En pil ligger kullvräkt vid Norrmälarstrand, delvis nere i vattnet. Men själva trädet står grönt och fint, och otaliga nya röda rottrådar skjuter ut från de delar som går ner i vattnet. Det här är växtkraft som heter duga. Här kommer nya träd att växa ur den där röda rotsörjan.

Om inte en del träd blåste omkull ibland, och om det inte rensades längs stränderna, skulle vi kanske inte se Mälaren bakom djungelridåer av snabbt växande pilar. - Inte undra på att just pilträd är så populära i energiskogar, de fullkomligt pilar upp ur marken.

Forskning & Framsteg

I dagens högkvalitativa post ingick såväl Forskning och Framsteg som Vår Fågelvärld.

I F&F kan man glädja sig åt rubriker som "Stressad hönshjärna går i arv", eller nyheten att man hittat protein i gamla dinosaurieben. Rubriken "En andra jord upptäckt" verkar väl lite väl mycket - hur den där planeten 20 ljusår bort ser ut vet man ju inte. Den kan ju vara lika beboelig för människor som Mars eller Venus! Angående ärftlig stress innebär det i viss mån en bekräftelse av den ökände sovjetiske forskaren Lysenkos idé att förvärvade egenskaper kan gå i arv. Men Lysenko hade den sovjetiska ovanan att överdriva, och sådant straffar sig.

I ett av mina första bloggposter, om den mänskliga naturen, skrev jag lite om apforskaren Frans de Waal. Han figurerar även i F&F, vilket nog inte är så konstigt. När vi försöker komma på vad människan egentligen är för kuf hjälper det nog till att studera hur våra närmaste släktingar uppträder. Är civilisationen bara en tunn fernissa, under vilken de mest själviska och grymma mänskliga avarter döljer sig? de Waal anser inte det, och kommer därmed på kant med de extrema marknadsanhängarna och deras kniven-på-strupenkonkurrensmentalitet. Vi kan vara som mer fridsamma bonobo-apor också, vilket inte stämmer med de teorier om mänskligt beteende som fortfarande förekommer i grundkurserna i nationalekonomi. Där är det en evig kamp där alla bara trampar ner varandra.

På tal om nationalekonomi och mänskligt beteende: i en notis ("Mjuka värden ger exportframgång") hävdas att företag där folk är delaktiga i att styra sin verksamhet är framgångsrika exportörer. Omvänt kan man säga att där folk bara sparkas av och an utan att kunna påverka sin situation är framgångarna mindre. Detta strider mot de teorier i nationalekonomi som påstår att perfekt konkurrens - där ingen antas ha inflytande över någonting - skulle vara den optimala ekonomiska modellen. Frånsett att ett sådant ekonomiskt system inte skulle vara möjligt bör det ju vara klart för alla att det är lättare att jobba när man har i balans i tillvaron än när man hela tiden måste försöka parera oförutsedda stötar från olika håll.

Lustiga att se?

Om de här små gynnarna är lustiga att se är väl en smaksak, men de är grodor i alla fall. Öron och svansar have de ej heller.

Åkergrodor, antar jag, även om deras underlag just här är ganska plastigt jämfört med en normalgeggig åker.

Med tanke på att groddjuren lär ha minskat i världen de senaste åren får man väl vara glad för varje liten groda som vill skutta fram.

En timme före midnatt

Jag publicerade ett midnattssolsfoto tidigare. Det fåniga med midnattssolen är ju att det egentligen inte är något konstigt med den: det är bara det att solen aldrig försvinner under horisonten någon gång under dygnet. Att fotografera solen klockan tolv på natten kan med andra ord vara lika ohälsosamt för kameran som att göra samma sak klockan tolv på dagen ... såvida det inte är lite moln i vägen som mildrar det skarpa ljuset.

Bilden ovan är inte från tolv på natten, den är tagen 22.52.31 enligt kamerans förträffliga lilla dataminne. Jag tycker att den här bilden blev rätt lyckad, faktiskt med lite drag av kinesisk tuschmålning på siden. Mellan videkvistarna syns nordvästra änden av Torne träsk, den svenska landremsan närmast och med de norska fjällen i bakgrunden.

Medusa!

Skylten "Reklam nej tack" och det minskande postflödet i största allmänhet gör att kvaliten på det som verkligen ramlar ner i brevlådan har höjts några snäpp de senare åren. En riktig höjdare ploppade ner på hallmattan för en stund sedan, nämligen nr 2/2007 Medusa, den fina lilla tidskriften som förser oss med gamla nyheter från antikens värld. Fru Medusa själv, en dam inte bara med skinn på näsan utan också ormar i håret, kan ses här till vänster. (Jag har knyckt bilden från hemsidan www.tidskriftenmedusa.se - tror inte att redaktionen tar illa upp!)

Varför skall nätuppkopplade nutidsmänniskor vara intresserade av antiken, av Rom och Grekland och äldre kulturer i Medelhavsområdet? Kanske därför att en stor del av vår kultur och kulturföremål kommer därifrån. Tag ett glas vin och skåla för demokratin! I den meningen finns två ord som är grekiska, nämligen vin och demokrati. Och inte kan du undkomma genom att prata engelska - det språket är packat med ord som tagits över från latinet! Hade romare och inte nutida svenska byggbolag fått smälla upp kåkarna i Södra Hammarbyhamnen hade det blivit byggen som stått sig i århundraden (minst), inte hus där man byggt in mögel och förfall redan från början. (Hur i h-e kan någon ha kommit på idén att sätta in gipsplattor i väggarna till våtutrymmen!?!)

Nå, för att återgå till den lilla tidskriften med det stora innehållet och den vördnadsbjudande (eller skräckinjagande) beskyddarinnan. Här kommer artiklar om många årtusenden och om olika områden som nog inte bara borde intressera den som tycker om antik historia och arkeologi. Den första artikeln exempelvis handlar om det första jordbruket i Grekland 7000-8000 år f.Kr (det står inte i artikeln, men det där var flera tusen år innan de "klassiska" grekerna dök upp i området). Jag antar att även ekonomer/ekonomhistoriker, folk som sysslar med klimatfrågor och ekonomisk geografi har en del att hämta här.

Homeros och hans kända epos är ett evigt ämne för diskussion - exempelvis om mannen i fråga existerat och hur mycket historisk sanning man kan få fram ur Odysseen och Iliaden. Det behandlas i en artikel som vi får anta inte avslutar debatten. Men där finns ideer som inte låter orimliga.

Vad som kan hända om vulkaner behagar bråka är en fråga som är aktuell i vår tid också. Det var väl för några årtionden sedan som vinterhimlarna här i Stockholm, och förmodligen Jorden runt, lyste upp i de mest fantastiska färger när solen stod lågt på morgonen och kvällen. Det berodde på vulkanstoft i atmosfären, från några ungefär samtidiga utbrott. Medusa har två artiklar om detta: dels Thera i den grekiska övärlden som verkligen exploderade, dels Vesuvius som kanske snart "will blow the top" och ödelägga Neapelområdet. Då kanske Pompejis utgrävningar försvinner under vulkanaska igen? Theras explosion orsakade en tsunami, men intressant nog tror forskarna inte längre att det var just den som ödelade den minoiska kulturen på Kreta.

Den sista stora artikeln handlar om Themistokles, den store grekiske härföraren och politikern, och hans värsting-ungdomstid. Och sedan finns det recensioner av några böcker jag gärna skulle vilja läsa.

Samma gamla deprimerande konflikter mal på

En vecka var jag borta utan att i stort sett bry mig om nyheter. Hörde ingen radio, tittade inte på TV (vill man veta vad som verkligen händer bör man i allmänhet undvika TV förresten) bläddrade bara vid ett tillfälle i en tidning. Och hur ser det ut när jag på lördagen åter kliver in i nyhetsflödet? - Ja, det är samma gamla deprimerande konflikter i Väst- och Centralasien som rullar på till förbannelse. I Afghanistan höll okända krafter på att klippa en svensk kolonn i Mazar-i-Sharif, nästa gång kanske man lyckas bättre! Ödeläggandet av Irak fortsätter. Det som en gång var det brittiska Palestinamandatet (man kan väl säga: det brittiska brottet mot det palestinska folket) dras allt djupare ner i en destruktiv spiralen av våld och ännu mer våld.

Problemet med våld som konfliktlösning är att det ofta bara drar med sig ännu mer våld. Men vad gör en aktör som inte har mycket mer än våld kvar i sin politiska repertoar? Det gick inte att jaga bort alla palestinier från Palestina 1948, flera miljoner finns kvar idag, och de kommer inte att flytta vilka våldsåtgärder israelerna än tillgriper. En gång gick det att skrämma palestinier genom att ta till lite våld. Nu hjälper inte ens mycket våld mot människor som inte har så mycket mer än sina liv att förlora. Skall det vara så svårt för politiker och generaler i Jerusalem att förstå? De har sina arméer och bombplan, atombomber och dollarcheckar från USA - ändå vinner de aldrig den "slutgiltiga segern" (vad det nu skulle innebära). Borde inte det tvinga fram en ny politik?

Kanske en lösning vore att öppna en "nödutgång": en evakueringsplan som medgav att alla israeler som ville lämna Israel och i stället bosätta sig inom Europa kunde göra det inom en viss stipulerad tid. Kvar vore extremisterna, men då hade de inga vettiga människor att gömma sig bakom. Och så småningom skulle nog Israel upplösas och ersättas av ett förhoppningsvis demokratiskt och sekulärt Palestina. Samtidigt kunde det åldrande Europa få en viss påfyllning av kunnigt folk inom olika områden. Ledande för den här planen skulle vara de stater som en gång gjorde misstaget att rösta i FN för att Israel skulle upprättas, för de har verkligen en skuld att betala.

Ibland har jag funderat över de kristna här i Europa och USA: det finns mängder av palestinska kristna som inte behandlas bättre än sina muslimska landsmän av israelerna, men vilken solidaritet har dessa människor fått från sina trosbröder i västvärlden? Tja, de har sina egna tankemönster, de där religiösa kufarna. Kanske de tror att det finns en gudomlig plan som skall uppfyllas genom massdöd och några atomsmällar i eller omkring "det förlovade landet"?

Om du råkar möta en älg ...

Ovanstående anslag med nyttig information fotograferade jag i Naturum i Abisko för ett par dagar sedan. Älgen på fotot är nr. 81, en älgko som märkts för något projekt som studerar hur älgar rör sig. Därav det vita halsbandet. Just här råkar hon spatsera förbi entrén till Abisko turiststation. Klicka på bilden för större format!

För den som läser serien Hälge är även älgkon Gullan, som Hälge utan större framgång jagar, bekant. Gullan kan vid behov utdela rejäla snytingar, och när jag förhörde mig om 81:an på Naturum fick jag veta att hon ansågs "ilsken". Bra att veta. Tidigare i veckan hade jag sett hur Gullan klev fram ur skogen i Abiskojokkens delta, ägnade sig åt att äta björklöv ett tag, varpå hon vände och började glo på mig. Jag kände mig något obehaglig till mods, även om avståndet var långt, och drog mig från platsen.

Även om det är gott om älg däruppe är det mesta man ser av dem älgspillning som ligger i drivor på alla stigar. Så risken att stå öga mot öga med en sån där flerahundrakilos klump är för det mesta ganska liten.

Hur många intryck som helst - skönhet och tragedi

Så många intryck man kan fånga upp under anspråkslösa vandringar i trakten av Abisko! Överst något som ser ut som ett infall av icke-föreställande konst. I själva verket är det en väl slipad klipphäll i Abiskojokk, Naturen själv är konstnären. Om man skall tala om konst vad det gäller den nedre bilden är tveksammare. En död och uräten ren som jag fann nära Nissunjokk - i räknas den också som konst?

Hur många intryck som helst - midnattssol

Nyss återkommen från den arktiska sommaren vid Torne träsk vill jag förmedla ett nattligt intryck. Bilden tog jag klockan 24.00 från mitt fönster i Abisko turiststation. Solen syns nätt och jämt bakom ett av fjällen i norr. Torne träsk ligger (nästan) blankt som en spegel. Bara några dagar tidigare hade det fallit nysnö på en del bergstoppar, och strax innan jag for hem kom det lite hagel. Men det har också varit härligt varma dagar (vilket gjorde att myggen kom fram lite snabbare än vanligt). Så kan det vara norr om polcirkeln när det drar mot midsommar!

På väg att stänga butiken för ett tag

I stället för att stänga "mellan hägg och syrén" (det var ju en rasande kort tid mellan dessa begivenheter för några veckor sedan) kommer jag, om ingen katastrof inträffar, att befinna mig på det tåg som skall gå mot övre Norrland klockan 22.12 torsdag kväll. Jag förväntar mig att under en vecka kunna sitta och mysa vid den vidunderliga utsikten över Torne träsk, höra blåhakarnas fantastiska sång i björkskogen, vandra över fjällhedar och invid brusande jokkar ... ! Kanske man får se en väldig regnbåge över sjön, som på fjolårsbilden ovan.

Med andra ord blir det ingen uppdatering här förrän tidigast nästa lördag, men allmänheten lär inte ta någon skada av det.

Växtrikets skönheter

Hur nedslående än mycket är i vår värld kan man ändå i denna tid glädja sig åt diverse skönheter i växtriket. Här är en som bestämt sig för att se ut som en exploderande fyrverkeripjäs. Eller, för att göra en ännu häftigare jämförelse, som en klotformad stjärnhop. Färgklickar formligen sprutar i alla riktningar, och man får bara vara glad så länge det varar!

Historiska gatukravaller i Stockholm

Tisdagens kvava eftermiddag hade ersatts av en tidig kväll med ansatser till sval uppfriskande brist när jag gick ut på stadsvandring i historiens tecken. Håkan Blomqvist, historiker från Södertörns högskola, berättade om dramatiska scener ur Stockholms historia. Jag funderade på hur det skulle fungera i bullret nere i stan, men som modern gatuföreläsare var han givetvis försedd med mikrofon och en högtalare (som bars av killen till höger på bilden).

En hel del folk hade samlats på Gustav Adolfs Torg utanför Operan, och sedan bar det av i tid och rum. Vi befann oss på platsen för "Stora Daldansen", där dalkarlarnas uppror mot den gravt inkompetenta hatt-regimen krossades 1743, men också samma ställe där polis och militär brakade samman med många tusen demonstranter under det omstörtande året 1917. Bullret trängde ända in i Riksdagshuset. Kanske man oroligt tittade ut bakom gardinerna i slottsfönstren också? De militära förbanden var inte att lite på, en del marscherade i samlad tropp till socialistmöten.

Det där är rätt kända händelser (för mig i alla fall), liksom när Axel von Fersen manglades till färs av en folkmassa 1810. Men 1848 var också ett revolutionsår, även i ett utkantsland som Sverige. Fransmännen visade åter var det revolutionära skåpet skulle stå och resten av Europa följde efter. Den reaktionära "Heliga Allians" som furstarna slutit efter Napoleonkrigens slut rasade ihop när folken började röra på sig, och Stockholm var inget undantag. Medan personer i det högre borgerskapet nöjde sig med att önska smärre reformer kom det till större och våldsammare rörelser bland stadens arbetande befolkning.

Delvis var den där rörelsen konservativ: medan liberalerna sopade bort det gamla skråsystemet som ändå hade en del trygghetsskapande drag (olika sorters stöd för medlemmarna) ville naturligtvis många drabbade ha kvar det gamla. Det är inget konstigt med det. Vi ser liknande konflikter idag när nyliberalerna försöker välta folkhemmet över ände.

Att det kom till ordentliga sammanstötningar, bland annat i Storkyrkobrinken, har jag vetat sedan tidigare, men inte att det var så våldsamt som Håkan berättade. Efter en del inledande fönsterkrossningar och förhandlingar - där till och med kungen var ute och pratade med folk - brakade det bokstavligen loss i rejäla gatustrider. Militären sköt ner mängder av människor, och folkmassorna angrep med stenar och möjligen enstaka skjutvapen.

En liten detalj som jag funderade på: på den tiden hade man svartkrut som skapade en förskräcklig massa rök. Kunde man över huvud taget se någonting i gränderna nerom Slottet efter några gevärssalvor? Eller var det bara krutdimma mellan husen?

En annan intressant fråga är i vilken utsträckning 1848 års upplopp organiserades, och av vem. Det låter nästan komiskt med agitatorer med svärtade ansikten, lösnäsor och slokhattar som sprang omkring och uppviglade folk, men tydligen fanns det sådana. Och i Stockholm fanns det en hemlig kommunistisk grupp. Jag tror inte Håkan nämnde det, men så vitt jag vet var Stockholmskommunisterna gesäller som kommit i kontakt med läran när de gjorde sina lärdomsvandringar nere på Kontinenten.

Boktryckaren Per Götrek gav ut en svensk upplaga av Kommunistiska Manifestet 1848, men den kommunism han tillhörde var av den utopiska varianten som Marx och Engels tog avstånd från. Götreks grupp blev först misstänkt för att ha organiserat upploppen, men kom sedan att anses harmlös. En intressant teori som Håkan framförde är att den relativt milda repression som följde upploppen berodde av att myndigheterna letade efter en stor konspiration som de aldrig hittade, därför att de letade på fel ställe: de trodde inte att gesäller och annat fattigfolk skulle ha kapacitet att själva organisera så här omfattande politisk kamp.

Så gick det några årtionden, och det kom nya tiders agitatorer: men August Palm hade inte lösnäsa när han började predika den moderna socialismen i Sverige!

Nyspråk

Apropå vad jag skrev igår om hur språket förvrids: ser i Dagens Nyheter i morse att under en konferens i Geneve har man börjat kalla flyktingarna från kriget i Irak "migranter". Varför? Är det möjligen så att det är störande för påhejarna av kriget mot Irak att miljontals människor försöker ta sig därifrån?

Detta är inget annat än nyspråk, för att använda Orwells term. Det är ynkligt att sådan där språkvändningar tillåts ta sig igenom och förgifta det som ibland högtidligt kallas "det offentliga samtalet". Då försvinner samtalet, och kvar finns bara "den offentliga lögnen".

Växtkraft

I en sträng av tämligen nylagd småsten nedanför kajkanten i Marievik har växtkraften redan börjat visa sin styrka, trots att det inte var länge sedan stenarna kom dit. Det här ser ut som en salix-variant (sälgsläkting alltså). Kan det vara jolster?

Språkövningar

Råkade lyssna till ett musikstycke med poesirecitation alldeles nyss på P2. Musik av Sven-Erik Bäck och därmed ”knepig”, orden av Östen Sjöstrand, Vid havets yttersta gräns. Plötsligt är det en rad som fångar mig:

ett folk som förlorat sitt språk går vilse i stumheten

Men stumheten kan vara ett tomrum som ändå kommer att fyllas av något. Då tänker jag den här raden:

ett folk har alltid ett språk – sitt eget eller någon annans

Det är en ändring av vad Mao (och före honom Machiavelli) uttryckte: ett folk har alltid en armé, sin egen eller någon annans. Fiendens krafter kan invadera oss, och det behöver inte vara med väpnade styrkor. De kan försöka ta våra rena ord och ersätta dem med något annat. Säger du ”privatskola” eller ”friskola”? Säger du ”frihetskämpe” eller ”terrorist”? Säger du ”Venezuelas folkvalde president” eller ”Venezuelas kontroversielle president”? Säger du ”halvtokig massmördare” eller ”George W Bush”?

Vem bestämmer vad vi säger?

Sommaren och Taube

Här sitter han, "mannen som skapade den svenska sommaren", Evert Taube, som gjuten i brons på Riddarholmskajen. Under en i sanning sommarblå himmel, med svenska flaggan och ett fartyg i bakgrunden. Dock närmast en båt för färder på Mälaren och i skärgården, inget att ånga iväg till Pampas i.

Taskig sångröst, yviga gester - poet, målare, författare, kompositör. En konstnär med genomslag i de breda folklagren, ungefär som Nils Ferlin. Därför tillhör han en av de personligheter som aldrig riktigt accepterades av den finaste kulturparnassen. Astrid Lindgren och Tage Danielsson kan vi inordna i samma grupp. De som kunde vara folkliga utan att det behövde betyda platthet och brist på innehåll eller principlös popularitetsjakt.

Trollkarlens lärling

Jag skrev tidigare litegrann om tröskeleffekter. Alltså när en process drivs så långt att det sker ett omslag och den kommer att se helt annorlunda ut. Omslaget kan ske ganska lugnt och odramatiskt, men det kan också hända att processen "skenar". Tänk på en buffelhjord som går på savannen och betar fredligt. Plötsligt blir den skrämd och rusar iväg i vansinnig fart och trampar ner allt och alla som råkar vara i vägen.

Det är just skenande processer som är det verkligt oroande med klimatförändringarna. Om världens temperatur ökar i jämn och inte alltför snabb takt torde problemen vara visserligen svåra men ändå möjliga att parera. Skulle däremot vi nå fram till en brytpunkt, en tröskel, som vi kliver över och orsakar att krafter släpps lösa som vi inte kan handskas med därför att det som varit tidigare väderextremer blir normalt ...

Minns den gamla historien om "Trollkarlens lärling". Lärlingen började mixtra med trollformler som han inte riktigt behärskade. I den tecknade versionen ( Musse Pigg i rollen som lärling) kommer trollkarlen tillbaka och räddar situationen. Men det verkliga livet är ingen tecknad film. I det verkliga livet kan vi inte backa tillbaka över tröskeln om vi väl har passerat den. Jag undrar vad dagens "klimatförnekare" säger om de finns kvar då? - Förmodligen kniper de käft för att inte råka illa ut.

Vem kan segla förutan vind ... ?

Jag har skrivit ett tänkvärt (tycker jag själv) inlägg om konspiration i bloggen NyttKlimat.

Grundbetydelsen av konspiration är att andas tillsammans, för att andas behövs luft, och rör luften på sig blir det blåst. Vind i seglen behövde alla de segelfartyg som förr fyllde redden mellan Skeppsbron och Skeppsholmen. Men den här tremastaren som jag plåtade från Katarinavägen i förmiddags kom tuffande för maskin utan att ha den minsta trasa uppe i masterna. Är det af Chapman som skall tillbaka till Skeppsholmen?

Rödblommig hästkastanj (tror jag)

Alltid lär man sig något nytt. Jag gick förbi det här trädet med vackra röda blommor i eftermiddags. Trodde först att det var en odlad hagtornsvariant - det finns ju sådana med röda små blommor som man ser här och där just nu. Men vid närmare betraktande såg det snarare ut som kastanjeblommor. Väl hemma konsulterade jag en bok om träd i Nordeuropa, och se: det finns en kastanjehybrid med röda blommor. Så var det problemet löst och lite ny kunskap införskaffad!

Nu börjar sommarens nöjen

Jag tog den här bilden igår kväll. En överraskning (för mig i alla fall): det finns en dansbana i funktion i Årsta.

Det berättades för mig att folk kommer dit från hela regionen för att svinga sina lurviga. Igår var det typiskt dansbaneväder: småkallt och småregnigt (se tanten med paraplyet) men god stämning och livligt musicerande gammeldansorkester.

Tröskeleffekter

Jag har läst en del filosofi. Det kan vara intressant att tillämpa filosofiska begrepp och metoder på dagliga händelser. Ta det där som brukar kallas "tröskeleffekter", vilket betyder att en utveckling gått så långt att den inte går att backa. Inom dialektisk filosofi skulle man tala om kvantitativa och kvalitativa förändringar. Man kan säga att dropparna som faller ner i glaset var och en är en kvantitativ förändring. Till slut kommer dock "droppen som får bägaren att rinna över", och där har vi en kvalitativ förändring.

När Sovjetunionen försvagades under 1970-1980-talet var det först svårt att urskilja att något var på gång. Till slut kom det dock fram till en brytpunkt där vi kunde notera tröskeleffekten omkring 1990: processen gick inte att backa, trots det slutliga kuppförsöket, utan Sovjetunionen föll samman och blev till femton nya stater.

Idag kanske vi noterar en historisk tröskeleffekt i Latinamerika. USA:s grepp över sin "bakgård" har blivit skakigt. Frågan är om detta gått så lång att Washington inte längre kan bestämma vilken politik som skall föras av de lokala regeringarna. 2002 misslyckades man att avsätta Venezuelas folkvalde president, och Chavéz är inte politiskt svagare idag. Snarare tvärtom. I flera andra stater i området finns regeringar som definitivt inte uppskattas av USA:s ledare. Om de sköter sig bra kommer tröskeln att bli allt högre för eventuella kontrarevolutionära försök, till slut alldeles för hög för att kunna passeras. Håll tummarna för det.