Men att de så totalt ger vika inför nyliberala marknadsekonomer och inte ens tror att förändring är möjlig gör att jag börjar tvivla på att vänstern har förmåga att återta rollen som samhällsförändrare.
Vi kan ta det generellt, och vi kan också dra in Miljöpartiet och de mer visionära delarna av socialdemokratin i resonemanget. Det verkar som om man har tappat viljan och förmågan att förespråka alternativ till dagens samhälle - eller är det modet som sviker? Kan man förklara det som ett sociologiskt fenomen, nämligen att partiledningarna och många partifunktionärer tillhör medelskikten i samhället och de är faktiskt inte särskilt intresserade av förändringar? Och har de ens kunskaperna för att förstå att förändringar är möjliga? Jag undrar hur många vänsterpartister som vet att det finns en mycket intressant samhällsfilosofisk modell, till och med en användbar sådan, som ursprunglig grund för partiets politik?
Samma anklagelse kan riktas mot delar av miljörörelsen - perspektivet försvinner, man anpassar sig till någon sorts "realism" trots att världen blir allt skakigare och formligen skriker efter framtidsvisioner som inte är "realistiska" utan realistiska. Man låter sig hunsas av folk som bara borde ha en spark i baken. Man säger inte ifrån. Man låter motståndarna bestämma vad man skall säga. Sådant väcker inte respekt.
Det är inte smågrupper av marknadsfundamentalister som skall övertygas om att det finns fläckar i deras resonemang. Man kan lika gärna ignorera dem, för i längden är det inte smågrupper som gör historien utan mycket stora grupper som kommer i rörelse för att de vill uppnå något. Potentiellt finns den rörelsen, det gäller att förse den med argumenten och med modet att gå till handling.
Om vänstern tappar förmågan att återta rollen som samhällsförändrare kommer andra krafter att träda fram. De kan vara positiva eller negativa, men de kommer fram, för det kommer inte att uppstå något politiskt tomrum bara för att gårdagens visionärer tappat glöden och tror att framtiden ligger i en ynklig kompromiss med sådana som Mona Sahlin.
6 kommentarer:
På Lotta Gröning låter det som att 6 timmars arbetsdag är det mest visionära man kan tänka sig, och att man förlorar sin själ därför att man inte driver den visionen? Jag inser iof att i den här nyliberala världen vi lever i är just sådana relativt små och medmänskliga reformer oerhört radikala, men jag vet inte om jag tycker att 6 timmars arbetsdag räcker som en vision för ett parti.
Jag kan instämma i det mesta du skriver, samtidigt uppstår en massa funderingar. När var vänstern visionär, utom för de redan övertygade så att säga? Alltså när var vi tillräckligt visionära för att väljarna/folket/medelklassen?/arbetarna skulle rösta/stödja vänstern? En vision är ju något man ska få ut till folk antar jag, likt en Jesus, så har vi egentligen suttit och sugit på en vision i över 150 år och inte lyckats få ut den? Varför kom aldrig revolutionen, är det det som snarare är frågan? Även om man med revolution menar att alla insåg vänsterprojektets förträfflighet och fredligt började bygga ett socialistiskt samhälle. Varför fattade/fattar inte folk, informationen finns ju där tillgänglig för alla? Jag har ju en krass teori och det är att politik är ett intresse som vilket som helst, man kan lika gärna ägna sig åt frimärksamling eller dylikt. Politik är ett yrke/intresse och blir inte mer än så och för att få med (opolitiskt)folk krävs bara enkla slagord, typ "change" förändring!? Eller hur gör folk för att få ut sina visioner? Inte sitter de och högläser för folk ur Kapitalet iaf. Jag kan ju säga att vi ska ändra hela samhället på några få enkla meningar, men vem tror egentligen på det? Alltså..urk..jag blir mer och mer skeptisk till visioner, det är det jag vill ha sagt, kanske!:P
Och en sak till när jag ändå är innne på det, varför har vi i år valt Barak Obamas kampanjslagord och smetat in en liten blå klick i nån sorts kongresslogga? Jag måste säga att när jag såg den blå klicken blev jag något förvånad/oroad över ett sådant tilltag. Är den nya visionen även för vänsterpartiet lite rödblå?
Kolla nu är vi visionära igen, till skillnad från partiledningen!:P
Nyss hemkommen ser jag att kongressen gav partistyrelsen bakläxa i arbetstidsfrågan och ytterligare någon fråga.
Frånsett det - du har givetvis rätt i att visioner är ännu större än bara en fråga om arbetstid. Vision låter som något dimmigt, men den verkliga dynamiken uppstår när visionen är förankrad i den verklighet vi har omkring oss. "En annan vär ÄR MÖJLIG!" Vi har en galopperande teknisk och vetenskaplig revolution som leder till kulturella och politiska förändringar. Det var möjligheter som Marx och Engels såg redan på 1840-talet men de hade inte medlen. Medlen fanns knappast för femtio år sedan heller, men nu finns de. Visionern kan byggas på hälleberget nu, inte bara lösan sand. Fast jag börjar tröttna på att tjata om det. Kanske miljökrisen utvecklas så att det blir fart på latmaskarna?
Tja, ledamöterna kanske är lite mer visionära än proffspolitikerna i ledningen?
Om miljökrisen leder till ett socialistiskt samhälle, eller ett samhälle där en mer planerad ekonomi tar över, då kommer det ju vara krisen som tvingade oss in på planekonomin och inte visionen. En annan värld måste ju vara möjlig även utan kris och teknik anser jag.
Det känns lite som en efterhandskonstruktion att Marx och Engels såg möjligheterna men inte hade medlen och de medlen skulle ha dykt upp först nu? Är det då 150 års spilld tid till ingen nytta i väntan på teknik? Vem har glädje av sådana teknikberoende visioner?
Mijö- och resurskriser krånglar till en del saker samtidigt som gränserna för vad som är möjligt blir tydligare än tidigare. Krisen är det negativa medan de tekniska möjligheterna (datorrevolutionen) är det positiva. Insikten i vad som är nödvändigt och möjligt borde kunna ge socialister en del att prata om.
Skicka en kommentar