Man ser ner över gröna björkskogar mot Abiskojåkks delta, Torne träsk, och fjällen på nordsidan av sjön. Deltat har varit känt som bra fågelskådningsställe under många år, men jag tycker det har försämrats. Det är inte alls samma vimmel just där av änder och vadare och annat som tidigare. Men det finns andra bra ställen för fågelskådare i området. Har man tur kan man se pilgrimsfalk - det gjorde jag inte i år dock.
Matsalen ja, och maten - Abisko turiststation har haft ned- och uppgångsperioder, men maten har man aldrig behövt klaga på. Alltid första klass.
Så här, enligt bilden nedan, såg utsikten från mitt fönster ut i torsdags. Vädret var tidvis ganska excentriskt denna vecka (som det i själva verket ofta är i fjällen) och bakom turiststationens röda tegelbyggnad från 1950-talet höjer sig fjället Njullá som på onsdagskvällen hade pudrats av ett kraftigt snöfall. Även vid turiststationen föll snön tät ett tag, men den smälte undan på nolltid.
Vad gör då den ambitiöse turisten i Abisko? Det finns rätt mycket, men vi kan väl säga att den sorten som föredrar att kröka skallen av sig under semestern eller få solsting och malign melandrom på en het badstrand knappast kommer hit. (En not: det finns faktiskt ett ställe vid Torne träsk som kallas "badstranden" - varma somrar lär vattnet kunna bli hela tolv grader varmt! Men går man till småsjöar längre in kan de bli så varma att även vi badkrukor kan tänka oss att ta ett dopp.) Nix, här gäller Natur och Kultur. På sommaren startar många sin vandring längs Kungsleden från Abisko. Det är inte min stil dock, jag tar kortare dagsturer och tittar på naturen i närområdet. Jag har nämnt fåglar, och hela det här området är populärt bland fågelskådare. Det ganska milda klimatet drar till sig fåglar som kanske annars inte skulle ge sig in i fjällen, samtidigt som arktiska fåglar drar förbi här. Över sjöarna jagar silvertärnor som flugit hit ända från Södra ishavet söder om Sydafrika.
På bilden nedan syns den trevlige sångare ute i björksnåren som Linné gav det latinska namnet Luscinia svecica. "Den svenska näktergalen" alltså. Faktum är att blåhaken låter mycket bättre som sångare än vad den vanliga näktergalen gör. Dessutom har den en elegantare fjäderdräkt.
Den här bilden tog jag för ett par år sedan när jag stötte på ett par tjeckiska fågelforskare vid den naturvetenskapliga forskningsstationen som ligger en halvtimmes promenad från turiststationen. De gjorde någon sorts jämförande forskning mellan nordiska och kontinentala blåhakar. I år råkade jag på en engelsman som forskade i vad som händer med de jordtäckta kullarna med iskärnor (palsar kallas de) som finns i permafrostens land nu när temperaturerna ökar. Samtidigt kom en engelska som utförde någon sorts forskning på orkidéer och de berättade helt oprovocerat om vad de höll på med. Det verkar som en del forskare faktiskt tycker det är kul. På senare år har Jordens klimatförändringar gjort att forskningsmöjligheterna i Abisko har blivit eftertraktade. Här och där ute i terrängen kan man hitta forskarnas experimentstationer.
Botanisterna gillar också Abisko och området vid Torne träsk. Skydd för sällsynta blommor var en av motiven för att upprätta Abisko nationalpark. Det gäller bara att se till att inte alltför entusiastiska botanister försöker knycka fridlysta blommor för att förgylla det privata herbariet - sådant händer tyvärr.
Det är trevligt att gå över myrarna och se den lapska alprosen blomma, eller kanske titta på vårt minsta träd nätvide som bara är några centimeter högt. Här växer fjällsippan Dryas som gav namn åt en istid, och tranbär som man kan göra likör av. - "När man talar om trollen..." - här är ett gäng fjällsippor!
Konstnärer är en annan grupp som kanske inte är så framträdande just nu men som har gjort mycket för att få Abisko känt. Så fort järnvägen mellan Kiruna och Narvik blev klar började de komma hit och måla fjällmotiv (ett av de populäraste motiven är nog Lapporten) och förutom proffsen har många amatörer suttit här och plitat med färg och penslar - jag också. Men på senare år har det blivit mer foto än måleri. Här är ett försök med pastellkrita som skall beskriva kraften i Abiskojåkks forsar under vårfloden, när vattnet med våldsam kraft drar fram över klipporna.
Men den störste konstnären är nog dock Naturen själv, som i denna fantastiska koloristiska skapelse:
Konstigt nog har poeterna vad jag vet inte gjort så mycket trots att det här är ett land fullt av poetisk stämning! Kan det bero av att naturpoesi väl numera är en subkultur inom poesin som också är en subkultur? Men här är ett färskt bidrag:
Nu dansar fjällvråk-paret balett
nedom Lapportens höga profil.
Landet är målat med färgrik palett
och vråkarna vinner på stil.
Fjällvråken landar
vindarna blandar
östan med västan och nordan med syd
Solstrålar bränner
vråkarna känner:
Nu är det dags för årets etyd!
Jag tror det finns insektsforskare som gillar området också. Så fort man slår sig ner kommer det konstiga små saker och vill sätta sig på en, och humlor och fjärilar flyger över hedarna, så det finns nog en del att titta på och forska om!
Jag kanske återkommer med fler foton från Sveriges översida vad det lider.
4 kommentarer:
Tack för turistinformationen och ett fint reportage. Och jodå, rysningarna finns där åter...
Tack. Kanske kör ut lite mer bilder med dramatiska moln över snötäckta fjäll, så att sandstrandsdiggarna definitivt aldrig vågar sig dit! Vi får se.
Finns det ännu Herbarier och människor som använder dem och samlar blommor etc-fantastiskt!Tack för fina bilders kavalkad-längtar till fjällen!MVH Gladiatan
Man kan bläddra i ett herbarium utanför matsalen i Abisko. Fast själv tycker jag nästan synd om de stackars torra blomstren. Fast i själva nationalparken får man inte plocka blomster om man inte har tillstånd, så botanisterna får hålla fingrarna i styr. Dessvärre är det väl en och annan som inte gör det när det gäller sällsyntheter som växer däruppe.
Skicka en kommentar