Ett tips för måndagskvällen: Foyle's War på ettan. Bra engelsk kriminalserie. En gång i tiden var nästan alla engelska serier som kom hit bra, men man har drabbats av massproduktionens förbannelse även i England. Och sådant är inte bra för kvaliteten. Den här är dock bra med en trovärdig (antar jag) bakgrund i England under Andra världskriget.
Bra serie, den kan du titta på med gott samvete. Man kan till och med ignorera att skådespelerskan till vänster heter Honeysuckle Weeks. Det är tydligen det riktiga namnet till råga på allt.
Alltså: kolla in Foyle's War ikväll hellre än USA-kriminalarna med sina ansträngda osannolika intriger på femman. Foyle behövde minsann inga jättelabb för att lösa problemen, han körde med de grå cellerna.
Och for God's sake, spola de där töntnissarna i Midsomer, om du nu inte nödvändigtvis måste ha väldigt ansträngda mordintriger att våndas över! Fanns det bra tidiga avsnitt i den serien så har man nu sjunkit så djupt i dyn att man undrar om inte nästa avsnitt skall utspelas i Kina.
OK, du kan titta på de här tomtarna och tycka att det är fantastiskt bra med alltihop. Då har du förmodligen en så positiv syn på livet att inte ens en spik i foten verkar vara något större problem!
9 kommentarer:
Haha, jodå Foyles War är en "trevlig" deckarserie som jag slagit mig ner framför TV:n för att se. Men jag måste ju erkänna att jag även gärna ser Midsomer Murders.
Jag gillar inte de där moderna hårdkokta deckar- och polisserierna som profiterar på verkligt elände. Morden i Midsomer är undantagslöst sådana där som praktiskt taget aldrig sker i verkligheten. Man har inte några sjaskiga sexmord och man har inte heller pedofilbrott/mord i serien, och det hedrar dem som gör serien. Jag blir alltid illa berörd när jag ser deckare som frossar i våld mot kvinnor eller mot barn, och även av frossande i tortyr och våld mot män. Alltså ser jag gärna på de där oförargliga, verklighetsfrämmande deckarsagorna, gammalmodiga och fullkomligt overkliga, a la Agatha Christie alltså.
Fast ikväll var storyn ovanligt skruvad, och man förstår ju numer inte hur det kan finnas några invånare kvar i Modsomer :-).
Nå, nu har Foyle sagt upp sig från polisen, så nu kan man undra hur det går med brottsbekämpningen i Hastings.
Varför roar man sig överhuvud taget med att läsa om/titta på när folk tar kål på varandra? Är man knäpp i roten på något sätt? Borde jag inte ta del av något själsligt uppbyggande i stället?
En sista reflexion: seriemördare är tjatiga. Hör du det, Mankell?
Bjrön:
En gång i tiden var ju deckarna alltid moraliskt uppbyggliga (det är de flesta fortfarande, men inte alla). De skyldiga åkte alltid fast till sist och sensmoralen var/är förstås att "det goda, hedervärda, segrar till slut, så låt bli att begå brott".
Men det svarar snarare på frågan om varför man producerar deckare (vid sidan av profiten förstås) och just låter gangstern förlora till slut.
Så varför vi tittar, varför kan man göra underhållning av mord och elände (och tjäna pengar på det)? Kanske för att detta också är en verklighetsflykt - till det goda samhället där mördare och banditer alltid åker fast till slut och det goda segrar. Så är det ju inte i verkligheten - precis.
Men, vi kan vidga frågan och undra hur det kan komma sig att i stort sett all litteratur, teater och film i grunden handlar om eländen av något slag, smärre eller större sådana, om så bara om kärlekstrassel, och hur det kan komma sig att det nog skulle vara är urtrist att se en film eller läsa en bok där allting bara är rosenrött, idylliskt och alla är otroligt lyckliga hela tiden.
Kanske för att vi alla lever med problem och någon grad av eländen, hela tiden eller då och då, och då blir de där historierna/sagorna för vuxna, en slags tröst, eller verklighetsflykt till ett sagoland där problemen oftast ordnar upp sig på slutet (det kanske även mina problem gör så småningom - en verklighetsflykt av samma slag som att köpa en lott och tro att man kan bli rik alltså). De flesta, tror jag att man konstaterat, inklusive jag själv, vill se lyckliga slut :-).
Dantes inferno var väl mer publikdragande än hans paradis. Och Strindbergs Inferno var det mer fart i än när han skulle försöka vara sockersöt (vilket i och för sig inte hände så ofta). Det är konflikter som är spännande, motsättningar mellan olika företeelser som inte passar ihop, och där man kan fundera "hur skall det gå?". I paradiset verkar det inte finnas några motsättningar och problem att grunna över. Ganska trist alltså. Undrar om detta problemfria paradis i själva verket kan vara ett rent helvete?
Vad det gäller deckare är koncentrationen på mord ganska trist. Det finns ju andra brott. Trolöshet mot huvudman exempelvis. Eller snatteri.
Björn skriver:
Vad det gäller deckare är koncentrationen på mord ganska trist. Det finns ju andra brott. Trolöshet mot huvudman exempelvis.
Den var bra! Kunde säkert bli rafflande historier även om detta.
Göran Hägg berör detta i sin "Författarskola" - det måste vara våldsamma effekter för att vi ska beröras känslomässigt. Gärna död, alltså, trolöshet mot huvudman låter lite mesigt - om inte resultatet blir förskräckligt förstås, då kan det gå att göra en roman av det.
Däremot undrar jag över dessa kriminalhistorier där morden står som spön i backen. Där misstänker jag att författaren har förväxlat kvantitet med kvalitet. Döden i sig är så starkt berörande att upprepning inte behövs för att konflikten ska bli tydlig.
För den som undrar vad som ska hända med Foyle kan jag upplysa att han kommer tillbaka. Det säger i alla fall engelska wikipedia.
Som Kerstin var inne på tidigare så är det trevligare med program som inte ser ut som en slaktbutik. Men jag antar att numera finns det väl en hel industri som framställer "lik" i mer eller mindre sönderhackad form för TV-bruk.
Inte trolöshet? Näha, då går det väl inte med ringa stöld (snatteri) heller? Folk är så kräsna.
Misstänkte nästan att det inte var slutet för den gode Foyle. En sådan god karamell kastar man inte bort utan vidare!
ett tips ar att lata tv:n sta pa aven nar du inte tittar. du kan stanga av ljudet och tacka over skarmen sa att du slipper bli stord av den. att stanga av dem for sallan ar atminstone ett sakert satt att paja datorer, enligt mina empiriska undersokningar.
(tack for en bra blogg, forresten - jag har aldrig fattat blogg-hajpen, men nu har jag antligen hittat en som jag orkar folja regelbundet.)
Tack för tipset. Haken är ju elräkningen som numera inte är så billig. Hade man kunnat driva TV:n med en solcell kanske det hade varit ett annat läge.
Angående bloggen - ja, jag gör väl ungefär så gott som jag kan och håller ett tonläge som känns rimligt anständigt. Tack för uppmuntran.
Skicka en kommentar