"... ett stelare samhälle"

Det finns en ledarkommentar av Barbro Hedvall i Dagens Nyheter idag som bland annat handlar om rekryteringen till Utrikesdepartementet, men som på slutet breder ut sig i ett generellare resonemang som mest verkar vettigt men också innehåller en konstighet. Eftersom detta i skrivande stund inte finns med i nätupplagan tar jag mig friheten av stoppa in ett längre citat från pdf-upplagan i stället. Mina noteringar finns med inom hakparenteser [].

Det visar sig då att rekryteringen [till UD] smalnat, inte breddats – numera kommer de nyantagna nästan uteslutande från högre medelklass i offentlig tjänst. Grupper som jordbrukare och näringsidkare i stor eller liten skala samt så kallade fria yrken som var företrädda bland fäderna till de blivande diplomaterna i de första årgångarna finns inte längre med.

Kanske ser vi här samma sektorisering som gör att journalistyrket fylls av barn till journalister, läkare blir barn till läkare, och att den vars mor arbetat i vården blir undersköterska. Sverige har under 1900-talets sista årtionden blivit ett stelare samhälle. [Märkligt - det var under samma tid som den nyliberala frihetsrevolutionen bröt igenom, mer eller mindre påhejad från alla partier i Riksdagen.] Den sociala rörlighet som gav så mycket utvecklingskraft [och som hade sin bas under guldåren ungefär 1945-1970] tycks ha avstannat, allt medan jämlikhetstänkandet och dito reformer haft högsta prioritet. [Ursäkta, men borde man inte snarare tala om "ojämlikhetsreformer" som i första hand gynnar de som redan har det bättre ställt? Hur populärt var det att tala om "jämlikhet" på nittiotalet? Knappast lika poppis som under början av sjuttiotalet, om jag inte minns fel!]

ATT DEN SOCIALA rörligheten avtagit sammanfaller med att formella krav – betyg,
examina – togs bort inte bara i skolan utan också för en rad tjänster. Därmed kommer informella faktorer som kontakter, föräldrars yrkesställning, möjligheten till praktikant- eller vikarietjänst att spela större roll. Det syns också i UD. Under 1970-talet sökte man på olika sätt riva gränser mellan personalkategorier och bredda intagningen. Ändå är dagens deltagare i diplomatprogrammet mer socialt ensartade än deras föregångare i början av 1900-talet. [Man måste se var man ändrar krav på meriter, och varför. Att kunna ta in folk till högskoleutbildning bland annat på yrkesmeriter är inte fel som princip. Att däremot låta folks släktskapsband utgöra merit för utbildning eller yrke är en annan sak.]

Hur som helst: att den sociala rörligheten avtagit under den tid när den enligt den liberala färdplanen borde ha ökat bör ge anledning till en del besvärande frågor. Så långt kommer inte Hedvall.