Ja, hallå, det är dax att vakna till därute i stugorna - imorgon den 24 (om bara fyra månader) är det doppareda'n! Jag har redan parerat för detta faktum genom att slå in ett antal julklappar som nu ligger i ett hörn i avvaktan på leverans. Därmed är större delen av årets julförberedelser avverkade.
- Och varför denna brådska? månne någon undrar. Då kan jag svara: - Sinnesfrid! Tänk vad skönt att kunna vegetera sig genom resten av hösten och vintern fram till jul utan att bry sig om den allt tidigare julskyltningen, att inte behöva ge sig ut i den hysteriska julhandeln. Man kan lugnt invänta ett litet trevligt julbord med diverse godsaker, och kanske då och då titta ut mot julnatten och möjligen nedfallande flingor.
I övrigt ägnar jag en del tid åt att spela över de gamla vinylplattorna (och faktiskt några 78-or också) till datorn. Min första platta köpte jag lite före mitten av 60-talet. Antagligen var det en Spotnicks-LP men jag är inte säker på vilken. Jag har för mig jag har skrivit tidigare att det inte är så konstigt att vinylplattorna har trängts undan av nyare media. Skrap och hack och klick och elände. CD:n har ju både fördelar och nackdelar, pluttigt format tycker en del, men den blir inte sliten på samma sätt som en vinylare (man får undvika att tumma för mycket på spelytan naturligtvis). Samtidigt är CD:n kanske på utgående, och jag tycker det är bättre att lägga överspelningarna direkt på hårddisken.
Jag minns inte när jag slutade köpa LP och gick över till CD, men det bör väl ha varit i mitten av 80-talet ungefär. Och när man sitter och spelar över samlingen finns det anledning att fundera över skivval och musikaffärer. Det fanns ju flera stora ställen nere i centrala Stockholm. Ett av de intressantare kanske var Nordiska Musikförlaget. I dess lokaler är det numera skoaffär - den ligger alldeles ovanför trapporna från Drottninggatan ner till "Plattan" på Sergels torg. Där köpte jag såväl klassisk som annan musik. Det var hos Nordiska Musikförlaget som jag hittade utgåvor från det grönländska skivbolaget ULO. Det verkar fortfarande finnas kvar och är specialiserat på inuitisk musik. "Ulo" är en kvinnokniv har jag lärt mig. Där fanns hela registret från rock (ofta melodisk) till gammeldans och trumdans.
En annan som jag fyndade där var Henry Purcell, ytterligare en var The Clash. Frans Berwalds musik köpte jag i en stor box med fyra LP, liksom ett par kompletta operor av Händel. Det är trevligt med ställen där man kan göra oväntade upptäckter. En fördel med att stoppa in en opera i datorn är att det som tidigare fanns på exempelvis sex skivsidor nu kan läggas ihop till en lång fil. Man kan sitta och njuta utan att behöva rusa upp och mixtra med grammofonen stup i kvarten. Det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar