OECD-området befinner sig nu i en markant konjunkturnedgång. Den statistik och de indikatorer som kommit in om euroområdet de senaste månaderna har varit svagare än väntat. USA befinner sig redan i en lågkonjunktur och den fördjupas i år och första halvåret 2009. Tillväxten utanför OECD fortsätter att vara hög. Därför är den globala tillväxten betydligt starkare jämfört med den förra konjunkturnedgången 2001-2002.
Man drar slutsatsen att "I år och nästa år utvecklas BNP-tillväxten svagt och svensk ekonomi går in i en lågkonjunktur."
Och så tror KI att det blir bättre tider igen 2010. Det vet de/vi ingenting om. Vad vi vet är att det aldrig sker några exakta upprepningar av historiska händelser. Att länder som Kina och Indien och en del stater i Latinamerika fortsätter att utvecklas starkt är en ny företeelse som gör konjunktursvängningarna mildare globalt sett. Å andra sidan finns det klimat- och resursfrågorna som blir alltmer pressande och som kan förstöra alla prognoser, liksom nya politiska kriser.
Och om lågkonjunkturen i USA och Västeuropa fortsätter och förvärras kommer det att slå mot exportörerna i de nya industriländerna, i den mån de senare inte kan styra om produktionen mot hemmamarknaderna. Immuna mot våra dåliga tider är de nog inte.
Utsikterna verkar alltså ganska glåmiga, och på ledarsidorna i DN märks det verkligen tydligt idag. (Men vore det inte på tiden att de lärde sig att det var georgierna som utlöste det senaste kriget i Kaukasus?). Ledaren ojar sig över befolkningsutvecklingen i Europa:
Under 2000-talet kommer européerna att börja dö ut. Enligt EU:s statistikbyrås prognoser kommer antalet dödsfall att överstiga antalet födslar i Europa redan år 2015.
Invandring kommer dock att säkra en befolkningstillväxt fram till 2035, då den samlade folkmängden i EU beräknas vara 521 miljoner i jämförelse med dagens 495 miljoner. Men därefter räcker inte nettomigrationen till för att kompensera de sjunkande födelsetalen. Den europeiska befolkningen kommer att börja minska och vara nere på 506 miljoner år 2060.
... I mitten av 2000-talet kommer Cyperns, Irlands och Luxemburgs befolkningar att ha ökat med omkring 50 procent. Storbritannien, de nordiska länderna (utom Finland) samt Frankrike, Spanien och Belgien beräknas också växa, om än något mer blygsamt. Antalet svenskar förutsägs bli omkring 11 miljoner ... .
I Östeuropa, Baltikum samt Tyskland kommer befolkningstappet att bli dramatiskt. Italien, Grekland och Holland hamnar på omkring plus minus noll.
Tja, vi får väl ta upp den gamla schlagern: "Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans/ ju mer vi är tillsammans/ ju gladare vi bli!" Vilka är då ledarskribentens förslag till lösning av problemet (om det nu är ett problem att överbefolkningen minskar):
Den demografiska krisen måste angripas på tre fronter: ökad sysselsättning, ökad jämställdhet och ökad arbetskraftsinvandring.
Men varför inte "ökad jämlikhet", med andra ord att angripa de växande klyftorna i samhället? Folk är ju inte särskilt nöjda med att de rikare blir rikare (i alla fall inte den majoritet som inte är rik). Och dessutom borde man väl ta upp "ökad produktivitet, ny teknik, kortare arbetstid, mindre förbrukning av ändliga resurser"?
Vänder man på bladet hamnar man hos Ragnar Roos som snudd på målar upp Ragnarök (borde inte den killen skaffa sig en kam förresten?): En otäck sommar, är rubriken på hans epos.
Den ekonomiska liberalism som dominerat scenen sedan början av 1980-talet, drivit globaliseringen och parats med en snabb framväxt av nya demokratier kan vara på tillbakagång. Staten flyttar fram sina positioner: mer av reglering och statlig inblandning, mer av finanspolitisk aktivism à la Keynes. Misstron mot marknaden ökar. Vi har sett det förr. Och vi bör minnas att försök att hindra nya kriser med omfattande statliga ingrepp i längden föder stagnation.
Eländes elände. Om man nu tar Roosen på allvar, är det ändå säkert att stagnation ändå i alla lägen är sämre än kriser med enormt nedbrytande verkan? Om valet står mellan ingrepp som "i längden föder stagnation" och en kris där botten går ur USA:s ekonomi och hundra miljoner människor blir bindgalna och desperata, vilket alternativ tror vi att Ben Bernanke väljer? "Stagnation" kan ju i själva verket betyda "stabilitet". Vi får ju ibland höra att "marknaden inte tycker om osäkerhet", men varför skulle folk i allmänhet vara mer intresserade av osäkerhet då? Det är nog mindre marknaden och mer giriga kapitalister som gör att misstroendet ökar, och det är ju helt rimligt. - Nu är Kina verkligen förankrad igen som världsmakt och:
Parallellt kommer ett USA som ser sin relativa ekonomiska styrka avta tvingas acceptera att positionen som enda supermakt går förlorad. Det kan bli en traumatisk uppgörelse med den egna självbilden.
De får väl helt enkelt betrakta sig med realistiska ögon och sluta med sin vansinniga självförhävdelse! En stormakt på nedgång kan bli farlig när den slår vilt omkring sig - får Bush för sig att en attack på Iran skall vara hans avskedspresent till världen blir det inte bara nya högar med lik utan förmodligen en rejäl ekonomisk skräll som kan demolera alla KI:s prognoser. Men Roosen ger inte upp hoppet även om läget ser dystert ut:
En värld med minskad ekonomisk frihet, delad i olika stormaktssfärer, där diktaturer och auktoritära regimer vinner terräng är inget scenario att längta efter. Hoppet står till ett ökat internationellt samarbete där USA och Europa tillsammans kan integrera andra växande stormakter i en universell värdegemenskap byggd på frihet och demokrati. Sensommaren 2008 tycks inte chanserna särskilt stora att något sådant ska bli verklighet. Men med en ny amerikansk president som förstår vad historien kräver kan läget ljusna.
Annorlunda uttryckt: Indien, Kina, Ryssland, Brasilien, Venezuela m.fl. lär inte vara så intresserade av att dansa efter den västerländska taktpinnen längre. Det är väl det som menas med "integrerade" men de vill inte vara integrerade springpojkar längre. Och inte lär det bli så mycket ändring även om Obama blir president. Han vill ju fortsätta det förlorade kriget i Afghanistan, och det är ju ingen bra början efter som det eventuellt håller på att yngla av sig i ett förlorat krig i Pakistan också. Och så har vi det där med Iran också ... . Världen är otäck, och Ragnar Roos och hans kompisar gör den knappast mindre motbjudande.
4 kommentarer:
Ack ja - om vi inte passar oss blir det lika jävligt som på 40-50-60-talen då vi hade en stark statlig styrning av ekonomin.
Under den tiden handlade det om att lyfta över folk från jordbruk och lågproduktiva näringar, över till högproduktiv industri. Egentligen fungerade det rätt bra fram till början av 70-talet med "den svenska modellen". Sedan fanns det ju korporativa drag i "modellen" som hade potentiellt otrevliga sidor.
Idag är världen en annan och även om man har statlig styrning kan den knappast se ut som för femtio år sedan.
Förstås inte, det är en fråga om vad som ska styras och vart. Det varierar mellan århundradena.
Exempelvis bort från de fossila bränslena och det extrema energiberoendet i allmänhet tycker jag är en bra styrning som passar idag. Och bort från bilsamhället.
Kontroll över kapitalströmmarna är ett medel som skulle vara lika bra idag som då, däremot.
Datorkraft är en del av svaret på planeringens gåta. Förmågan att hantera myriader små transaktioner på nolltid och därmed kunna ta snabba beslut på högre nivå om vad som skall göras. Den möjligheten fanns inte när planeringen skedde med papper och penna och mekaniska räkneapparater. Tekniken finns och den utvecklas snabbt - det är "bara" att se till att den utnyttjas till mänsklighetens fromma.
Skicka en kommentar