”Vänsterns fall” – vänsterns?

En intressant artikel i DN idag (som ännu inte finns i nätupplagan vad jag kan se) har just titeln ”Vänsterns fall”. Det är en sociolog Wojtek Kalinowski som skriver om detta. Men när man går ner i texten blir det mer problematiskt, för den ”vänster” det handlar om är den västeuropeiska socialdemokratin och den är ju knappast vänster om man har något krav på att ordet skall ha ett reellt innehåll. Här i Sverige har ju socialdemokratin tidvis verkat ganska radikal och faktiskt ”vänster”, men de kontinentala partierna ... korrupta, kolonialister, byråkrater ... inte mycket att hänga i julgran. Och vad händer då med denna ”vänster” enligt Kalinowski:

OCH VART MAN ÄN SKÅDAR i dag ser man socialdemokrater på reträtt. Där finns interna kriser, förlorade val, sjunkande medlemsantal, svårigheter att mobilisera kärnväljarna, mördande konkurrens från populististiska rörelser, opportunism och vacklande i invandrings- och integrationsdebatten. Samt en viss maktlöshet inför en höger som gärna utropar sig till ”det nya arbetarpartiet” utan att förlora sina kärnväljares intressen ur sikte.

Man kan lika gärna se det som en omformulering bland borgerligheten, dit ledarskapen för partierna hör. Det skulle vara intressant om Kalinowski eller någon anna sociolog kunde meddela uppgifter om varifrån ledarna för de socialdemokratiska partierna i Europa rekryteras – jag har en känsla av att det proletära inslaget är ganska litet! Kanske ännu mer intressant är att få veta hur stor del av partiernas anställda funktionärer som inte gjort annat under sitt liv än just varit anställda funktionärer, samt slutligen hur många som är beroende av olika politiska uppdrag för sitt uppehälle. Det är den sortens partier som nu sjunker, som det motbjudande Labour i England med skurkaktiga ledare som Tony Blair och Gordon Brown – två figurer misstänkta för krigsbrott i spetsen för ett arbetarparti, det ser verkligen inte snyggt ut.

Spelar det någon roll att en del partier som seglar under falsk flagg sjunker till botten? Egentligen är det väl bara bra? - Man kan väl säga ”bra”, men inte ”bara bra”, för det finns ju rejäla problem också. För även när partierna går bakåt fortsätter de att sprida illusioner: ”rösta bara på oss så kommer allt att bli bra ... fast det är bara för oss själva det kommer att bli bra men det talar vi tyst om, den nyliberala politiken kommer vi att fortsätta med för vi känner inte till något annat”. Det mesta socialdemokraterna idag kan uppnå är att utså förvirring och splittring som leder till passivitet. Den nuvarande allianspolitiken (och dess motsvarigheter ute i Europa) har udden mot partiets väljare, men hur reagerar man på det? Kan man reagera – man förde ju ungefär samma politik tidigare själva! Och i den förvirring och politiska trötthet som socialdemokraterna skapar tränger höger och populister fram och skapar sig utrymme.

En sak som diskuterats är om Vänsterpartiet i Sverige skall samarbeta med denna ruttna ”vänster” i form av Socialdemokraterna. Stämmer den bild av socialdemokratin som Kalinowski ger oss borde det vara en varningssignal att hålla sig borta från det sjunkande skeppet och i stället formulera en egen politik. Bloggaren Svensson från Socialistiska Partiet har avrått från regeringssamarbete.

Helena Duroj som varit med om att skriva V:s partiprogram citerar Svensson och resonerar vidare:.

[Det behövs enligt Svensson]... en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”

Vilken katastrof är Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.

Frågan är om inte Vänsterpartiet kommer att sätta krokben för sig själv i strävandet att omfatta denna ”motsägelse”. Man kanske slutar som ett hbt-parti om man inte ser upp – i Prideparaden kan ju alla vara radikala utan att det kostar något!

Vår sociolog skriver om ett samhälle som förlorat sin form:

I ett samhälle som mister sin form känner sig alla förfördelade och tror att alla andra skor sig på just deras bekostnad. I den asociala demokratin blir intressekonlikterna diffusa, oorganiserade, blinda.

ATT HÖGERN DÅ FÅR ÖVERTAG verkar självklart – när tilliten brister är det mer lönande att individualisera kvaliteten beroende på köpkraften, till exempel genom att sänka skatten och hänvisa till marknadens tjänster inom vård, skola och omsorg. Och det blir lika lönande att vilja individualisera riskerna, till exempel genom att hänvisa till privata försäkringar.

Samtidigt tolkar en betydlig del av förlorarna sin utsatthet som ett blint och stumt ”nu får det vara nog” – med dem som inte sköter sig, med dem som åker snålskjuts och så vidare. Det är denna kombination av liberala och auktoritära budskap som förklarar Nicolas Sarkozys eller Silvio Berlusconis popularitet, och till viss del även Anders Fogh Rasmussens framgångar i Danmark.

Ur den synpunkten verkar den sanna vänsterns uppgift vara att vara med i den klasskamp som ju i själva verket flammar upp då och då på olika fronter. Man kanske kan se det som en kamp för återvinnande av demokratin. Kapitalismen ger idag intrycket av ett tåg på väg ut på ett stickspår som avslutas med en bergvägg. Det är inte bara en, utan flera globala kriser som blir allt värre, och där det borde vara den verkliga vänsterns uppgift att lägga om växeln och få ut tåget på ett fritt spår igen. Svensson tycker att det är en uppgift för ”extremvänstern” att enas och ordna det. Jag skulle nog inte använda uttrycket "extrem" om krafter som helt enkelt försöker ge världen en förnuftigare ordning. Det handlar om att visa att det finns något bättre än korrupta socialdemokrater, högerpartier i arbetarförklädnad, populister eller allmän apati. (Undrar om Svensson helt enkelt översatt det franska ”extreme gauche” utan att översätta så mycket – man kunde ju säga ”yttersta vänstern” också.)

***

Nå, vi får se hur det går. Det kan gå bra, men Marx varnade ju också för att klasskampen kan misslyckas och alla de inblandade klasserna kan gå under. Vi får ta det som ett reellt hot.