Foton för användning

Det här är huset där tidningen Dagen kommer till. Låg inte redaktionen på Surbrunnsgatan en gång i tiden? Nåväl, skulle man fråga mig skulle jag säga att "det här är ju gamla snickeriet på L M i Kransen". För det är just vad det är: L M Ericsson hade ett snickeri med riktiga snickare som kunde göra fina arbeten i trä, och de fanns i det här huset på 1970-talet. Jag var där någon eller några gånger när det var snickeri.

Jag antar att det var därifrån som jag kontaktades för användning av ett foto som jag lagt upp på bloggen. Och dagen därpå fanns det i Dagen!

Trodde att denna förfrågan var en engångsföreteelse, men häromdagen var det Piratpartiet som hörde av sig och undrade om det gick bra att använda en bild. Och det var OK för mig. De gillade tydligen ett av de foton jag tog under den historiska manifestationen på Medborgarplatsen 31 maj förra året.

Vad lär man sig av detta, generellt? - Ja, att om någon tidning eller organisation hör av sig för användning av mina foton är jag inte omöjlig med det om syftet verkar rimligt. När jag tänker efter, fanns inte en av mina bilder med i något flygblad från Vänsterpartiet också?

En sådan skulle du ha, Jinge!

Bloggkollegan Jinge brukar skriva om sin lilla katt som är uppe och hoppar på husse och påkallar uppmärksamhet på morgonen. Vad är väl det mot den här kissmissen, en jaguar som smygfotats i djungeln i Ecuador? Med en sådan vid sängkanten skulle du vara ute i köket för att öppna burken med kattmat innan den ens hunnit äta upp dina tår! Real cat power, så att säga!

Dyra druvor

Anslag hos Coop Forum. En druva som kostar 25.90 per styck - det låter ganska dyrt!

Armenier, lobbygrupper, historieskrivning och annat

Hitlers uttalande om utplånandet av armenierna

Jag skrev en gång om Hitlers tänkbara inspiration inför folkutrotningarna, nämligen massdödandet av armenier i det ottomanska riket under Första världskriget. Detta har sedan legat kvar som ett öppet sår genom hela det gångna århundradet och blöder fortfarande. Man får förmoda att det finns ytterst få personer kvar som har egna levande minnen av slakten. Så Hitler hade fel när han trodde att ingen längre pratade om armeniernas öde.

Sedan har det hänt konstiga saker under de senaste årtiondena. Som att parlamenten i olika länder tagit beslut om vad som får sägas/inte sägas om historiska händelser. Har man respekt för historieskrivning som vetenskap är man inte förtjust i officiellt fastslagna sanningar. Det är i en vetenskaplig process som rimliga beskrivningar av händelser skall utarbetas, inte genom att parlament utsätts för olika påtryckningar och beslutar om "sanningen".

Så kallade Förintelseförnekare är visserligen en pest, men man får inte stopp på dem genom att förbjuda dem att prata - det gör de i alla fall, men på ett dolt sätt så att det är svårt att få tag på och bemöta dem. Lika dumt är det att försöka hindra studier av Mein Kampf eller utgivandet av faksimil av nazityska tidningar. Samma sak gäller andra massmord. Tänk om engelsmännen skulle förbjuda allt tal om vad de gjorde i Kenya under 1950-talet exempelvis! Vore inte det lika upprörande?

Och så var det detta med armenierna. Franska parlamentet har tagit en lag som gör det till ett brott att förneka massmorden på armenier. Dumt. I Turkiet däremot är man fortfarande ovilligt att göra upp med sitt förflutna och erkänna vad som faktiskt hände - och det är också dumt. Dagens regeringen kunde ju helt enkelt be om ursäkt för övergreppen och påpeka att den turkiska republiken inte var ansvarig för vad man hade för sig i det ottomanska imperiet. Men det gör man inte. Dumt som sagt, men det är väl någon sorts "nationell ära" som spökar.

Jag läste en artikel som kommer in i den här frågan från en annan vinkel. Nu handlar det om triangeln Israel-Turkiet-USA. Det finns grupper även i USA som försöker få kongressen att ta ett beslut om det armeniska folkmordet, men hittills har man inte haft några framgångar. Ett skäl sägs vara att turkarna lobbar hårt mot en sådan resolution, och de har haft stöd av de mycket mäktigare israeliska lobbygrupperna. Israel och Turkiet har nämligen haft nära militärt samarbete.

Men som en följd av ödeläggelsen i Gaza har den turkiska regeringen (och folket) klart uttryckt sitt missnöje. Det tidigare goda samarbetet mellan de två staterna har försvunnit. I Turkiet var det jättedemonstrationer, premiärministern protesterade mot övervåldet och skällde personligen ut Israels president i Davos. Förbindelserna torde vara rejält frostiga vid det här laget.

För att backa litegrann i framställningen: israellobbyn i USA har alltså tidigare stött Turkiets försök att hindra en armenienresolution, ett uttalande om att det som skedde var folkmord. Det gjorde man för att underhålla de goda relationerna med en stat som förnekade händelser som vi är ganska säkra på har hänt (detaljer kan vara oklara men de större linjerna är det inte - det var massmord). Ett stöd till historieförfalskning alltså.

Under det skede av krigen på Balkan när det var massflykt och etnisk rensning av albaner i Kosovo väckte det viss uppmärksamhet att Israel inte deltog i "världens" fördömande av serberna. Någon påpekade att på sina håll på Balkan - bland annat i Serbien under Andra världskriget - fanns det motstånd mot tyskarnas "slutgiltiga lösning". Man kunde alltså peka på en gammal tacksamhetsskuld. Men någon sade också att serbernas rensning av Kosovo påminde en hel del om vad sionisterna gjorde mot palestinierna 1947-1948. Man skrämde bort massvis av människor genom att döda några stycken som demonstrationsobjekt, samma taktik på båda ställena förefaller det.

Det förefaller som om historisk rättvisa åt offer för olika övergrepp kan vara förhandlingsbar eller vägd mot andra intressen. Av politiska bekvämlighetsskäl tillåts historieförfalskning. - Men kan det ändå vara så att ärlighet varar längst, och det gångna fifflandet och mixtrandet slår tillbaka mot smartskallarna? Turkarna sprattlar emot men hängs ut för något som hände för nittio år sedan (och skall vi ta upp det där med kurderna också när vi är i farten ...?), Israel åker dit för mer än sextio års övergrepp i en eskalerande våldsvåg? Och detta trots allt lobbande och historieförfalskande!

Vilda strejker - rasism?

Någon kanske minns Vaxholmsmålet, eller andra fall där utländska arbetare kommit hit och förväntas utföra arbeten till betydligt lägre löner och sämre villkor än vad svenska arbetare skulle få? Känslorna var upprörda, och en del ville sätta stämpeln "främlingsfientlighet" på Byggnads aktioner i Vaxholm. Men hela strategin från det liberala etablissemanget är ju genomskinlig: genom att plocka bort olika typer av skydd på den svenska arbetsmarknaden fås normal marknadsekonomi att slå igenom. Med fri konkurrens om lönejobben kommer naturligtvis svenska löner att falla. Det är lagen om utbud och efterfrågan, helt enkelt. Man får anta att en del svenska företag går under också, de klarar inte konkurrensen.

Det är inte bara i Sverige sådant händer. I England har det utbrutit en rad vilda strejker som riktas mot utländska entreprenörer som kommer med utländska arbetare. Även där har det viftats med rasistflaggan mot de inhemska arbetarna (vilket är lite egendomligt eftersom engelsmännen och de inresta italienarna och portugiserna torde vara vitingar nästan allihop).

Det som gör situationen i England lite annorlunda mot den svenska är att premiärminister Gordon Brown gått ut och pratat om "British jobs for British workers", vilket naturligtvis arbetarna tagit fasta på. Många som förväntat sig anläggningsjobb har fått se sig förbigångna av utlänningar, och då har situationen naturligtvis blivit spänd.

Skulle man kunna tänka sig att Reinfeldt skulle gå ut och kräva "svenska jobb till svenska arbetare"? Eller att Sahlin skulle göra't? Och faktiskt göra det med en rasistisk underton? - Knappast. Undrar om inte andra partier däremot skulle vara mer villiga att ta upp den parollen. Gissa vem!

Om det är riktigt att arbetare som går över gränserna skall ha de lokala villkoren vore det väl rimligt att svenskar som jobbade i något låglöneland fick låg lön också, men det tror jag ingen som skall leva på lönen har lust med. För att ta upp ett uttryck som många tror är urmodigt och helt ute: det här handlar om klasskamp. De som för fram den typen av krav räknar inte med att själva drabbas av följderna, däremot att profitera på dem. Naturligtvis under parollen: alla kommer att tjäna på detta eftersom någon teoretisk nationalekonomisk modell säger så.

-----

Tillägg: det finns ett par inlägg på Richard Seymours hårdvänsterblogg om de brittiska strejkerna. Det första tillbakavisade rasism-argumentet, men sedan kom han tillbaka och ändrade sig efter att mer hade hänt. Här och här. Frågan är om de brittiska arbetarna glömmer bort vilka deras verkliga motståndare är när de kräver "brittiska jobb åt brittiska arbetare" och vänder detta mot de utländska arbetarna.

Barn eller banker går (under) först?

Viktigast ...?

Jag har för mig att bara för några år sedan utvecklade nyliberalerna den mest fantastiska sifferexercis för att bevisa att allt i världen blir bättre, att fattigdomen minskar etc. Här är andra melodier, från Joachim von Braun, chef för livsmedelsinstitutet IFPRI i Washington:

Världsmatkrisen håller i sig, fler människor går hungriga i dag än de senaste 15 åren och det är en anledning till oro, säger Joachim von Braun.

Hungriga och fattiga har ingen röst, säger Joachim von Braun, det är en av förklaringarna till varför ett av de stora ämnena för ett år sedan, matkrisen, nu har kommit i skymundan trots att antalet hungriga människor ökar, enligt FN:s senaste siffror.

Och så kommer han med en avslutning som är intressant med tanke på det ekonomiska toppmötet i Davos, där man numera igen vänder sig mot staterna för räddning:

Ett krispaket med finansiering för världens småbrukare skulle behövas, vi kan inte bara bry oss om att rädda världens storbanker

... eller viktigast?

Intressant nog är Carl Bildt inne på samma tema idag:

Var femte sekund dör ett barn någonstans i världen av hunger.

...

I kväll diskuterade vi speciellt betydelsen av att ge barn den mat som gör att de orkar gå till skolan och orkar lära sig. Inte minst gäller det unga flickor i många länder.

För dem innebär en kopp välling om dagen en revolution som ger dem hopp om en möjlighet till en framtid.

...

Det är inte de humanitära utmaningarna som får de största rubrikerna från Davos. Uppmärksamheten ligger mer på att rädda banker än på att rädda barn.

...

Vi borde inte behöva leva i en värld där det dör ett barn var femte sekund av brist på en kopp välling.

Och vem kan protestera mot det? Hunger och utveckling går dåligt ihop. Folk som svälter har svårt att göra så mycket annat.

Vad det gäller massorna av fattiga bönder i Tredje världen har ekonomen Samir Amin för åratal sedan uttalat sin oro vad som händer om de trängs ut av "agro-business". (Nämns i förbigående i hans bok om "det liberala viruset" som jag skrivit om här - ganska läsvärt tycker jag själv.) Miljarder människor kommer att bli "obehövliga". Kommer de att acceptera detta? Det finns misstankar (från bland annat mig) om att det israeliska angreppet mot Gaza även handlar om att testa nya vapen att användas i framtidens megastäder när de här människorna reser sig mot misären.

Behandling av undernäring i Etiopien (foto från IRIN)

von Braun tog upp de många upploppen mot höga matpriser förra året som exempel på att regeringarna måste ta hänsyn till folks svårigheter och agera. Någonstans läste jag en skiljande åsikt, nämligen att kravallerna avtog när folk förstod att regeringarna inte längre som tidigare har kontroll över vad maten kostar i afrikanska stater.

Tidigare har ju afrikanska regeringar kunnat gynna stadsborna (men skada det egna jordbruket) genom att med konstgjorda medel hålla priserna nere. När "globaliseringen" tagit kommando har regimerna inte det medlet längre. Inhemskt jordbruk är utslaget, man är beroende av import och därmed av världsmarknadspriser som bestäms långt borta. I den västra hemisfären är väl Haiti det värsta exemplet på hur en sådan kris fungerar.

Jag vet inte vilken synpunkt som ligger närmast verkligheten. Men det är uppenbart att det sprider sig en insikt över hela det politiska fältet att enbart räddningsaktioner för svinrika bankirer inte är medicinen som botar all världens krämpor. Rätt inriktad protektionism kommer att göra en hel del för att lätta upp situationen också. En hotfull attityd från de som svälter eller hotas av svält kan också skynda på lämpliga reformer. Annars kanske både barn och banker kommer att gå under - frågan är vem som går först!

Mördande reklam?

"Allting går att sälja med mördande reklam/ kom och köp konserverad gröt" skaldade Ulf Peder Olrog i en gammal skojig melodi. På femtiotalet, väl?

Men går allt att sälja med smart reklam? Våldsanvändning i oerhörd skala exempelvis? På Klas Sandbergs blogg finns ett intressant inlägg om det propagandakrig som har gått väldigt illa för Israel. Här är bara ett litet utdrag - läs allt på Sandbergs blogg:

Det är något som erfarna reklammän ofta understryker: man kan inte göra bra reklam för en dålig produkt. Det är en ren myt. Effektiv marknadsföring bidrar till att döda den ännu snabbare. Fler människor uppmärksammar den. Missnöjet sprider sig som en skogsbrand ....

Det finns en bestående läxa här. Ingen marknadsföring, oavsett hur sofistikerad, kan förvandla natt till dag, inte i det långa loppet. Inte heller går det göra en illasmakande läsk till storsäljare eller få ett anfallskrig populärt.

Det är inte bara så att Israels våldsanvändning fått dess propaganda att köra fast, det är förekomsten av nya möjligheter att snabbt få ut bilder, filmer och röster från Gaza som gjorde den israeliska positionen omöjlig. Idag är det ju möjligt för en människa i Gaza att via länk hålla tal till en demonstration i Stockholm.

Israel har inte kunnat kontrollera nyhetsflödet helt, och vartefter tiden gått har sprickorna i försöken till nyhetsblockad blivit allt större. Att man dessutom blir att grövre och taffligare i sina metoder (som trakasserier och hot mot utländska diplomater - vad tror egentligen israeliska soldater att de har för befogenheter?) gör att hela reklambygget faller ihop.

Nu har Israel sålt en version, den gick bra ett tag men kollapsar nu i rasande fart därför att det är uppenbart att den inte stämmer med verkligheten. För ett par veckor sedan kunde man på olika bloggar läsa israeliska handböcker för hur bloggarvärlden skulle bedriva sin del av kriget. Eftersom handböckerna omedelbart läckte ut får man räkna med att en del av mottagarna inte var särskilt trakterade - det var väl någon som tänkte "jag lägger ut skiten på nätet så folk får läsa vad de håller på med". Och de personer som försökt uppträda som Israels försvarare på nätet förefaller ibland ha varit av en kategori som är värre att ha som vän än fiende.

Nå, är det möjligt att sälja krig som man säljer margarin? - Tyvärr är det kanske så ännu, men möjligheterna krymper raskt. Israel förlorar förmodligen propagandakriget i Gaza (men hämnas genom att försöka svälta ut befolkningen) och det kanske är ett krig mot Iran som fortfarande går att sälja. Men om ett eller två år kanske inte de möjligheterna finns. I "den globala byn" vet vi faktiskt en hel del om det verkliga läget hos grannarna, även om några tvivelaktiga figurer på gatan försöker slå i oss någon bluffhistoria. Det är dags att göra en ny sekulär stat av hela det gamla Palestinamandatets område och se till att grupper med teokratiska idéer inte får fortsätta att härja.

Konstnär och/eller dåre?

Det här stället känner jag till, det är fasaden till L M Ericssons gamla fastigheter vid Telefonplan som numera tagits över av Konstfack. Det är "lågkroppen" som ligger där till vänster, den innehöll verkstäder och kontor av olika sorter. Kartotek till exempel. Jag kommer ihåg när kartoteken sköttes helt pappersmässigt, utan någon fiffig datahjälp. Och det där trapphuset med spiraltrappan är en arkitektonisk skönhet som jag gått i många gånger.

Det fanns nog förr en och annan där i korridorerna och verkstadsgolvet som var "lite konstig i huvudet", och kanske till och med hade konstnärliga färdigheter och idéer. Jag drar mig några sådana till minnes. Men nu är det "riktiga" konstnärer därute, och ungdomar som tänker sig bli konstnärer. En gjorde en insats nyligen genom att spela psyksjuk så det dånade om det, och har startat en debatt: är detta konst?

Överläkaren på Sankt Görans psykakut skriver att konstfackaren borde klippa sig och skaffa ett jobb. (Det framgår av en bild av överläkaren själv inte har så mycket hår att klippa.)

Konstrecensenten Ingela Lind på DN skriver:

Konstnärens gamla 1800-talsroll som outsider och rebell har slukats av marknaden och underhållningsindustrin. Samtidigt har konstens funktion som moralisk och estetisk uppfostrare solkats av 1900-talets totalitära regimer. I stället arbetar konstnärerna ofta med samma målsättning som journalister eller kritiker: att avslöja hyckleri och dubbelmoral i samhället. Då måste de trampa på nya tabun, och det har Anna Odell gjort.

Jag undrar hur många konstnärer på 1800-talet som verkligen var utanförstående rebeller. En stor del av dem var väl mer åt hantverkshållet och gjorde saker som de fick i uppdrag att göra, exempelvis måla porträtt av storpampar. Det var väl också en roll, men inte så gloriös.

Sedan fanns det ju en del avvikande figurer inom olika konstarter som gjorde avvikande saker också, men kanske inte i moraliskt eller estetiskt uppfostrande riktning alla gånger. Alla kan ju inte vara en Delacroix som målar Friheten på barrikaderna så att man känner hur det revolutionära folket stormar fram mot reaktionen. Ändå är det kanske den sortens konstverk som behövs. Som inte verkar psyksjuka utan snarare väldigt friska och frigörande.

Eugène Delacroix: Friheten på barikaderna. På franska heter den La liberté guidant le peuple, Friheten ledande folket. Resultatet blir detsamma, folket stormar och reaktionen gormar.

Att spela vansinnig är en idé som tillämpas då och då för att avslöja något, eller för att kunna toka till det utan att behöva ansvara för följderna. Inom den grekortodoxa kyrkan i gamla Ryssland kunde man som "from dåre" göra en del saker som inte var tillåtna för folk vid sunda vätskor. Jag undrar om det är en en vettig linje att följa i Sverige idag - tvivlar på det. Barn kan vara barnsliga, men vuxna som är barnsliga kan bli obehagliga.

Jag tittade lite på några nätdebatter om det här fallet, och det mesta är väl förutsägbart. Men här är en intressant synpunkt långt nere bland kommentarerna till vad konstnärer skall göra/inte göra:

Det vore lugnast om alla konstnärer ägnade sig åt landskapsmålning så folk kan se vad det föreställer. Så de slipper tänka och begrunda och eventuellt bli provocerade om de inte skulle förstå och misstänka att det finns ett konstnärligt snobberi inblandat eller ännu värre att det skulle tala till deras inre, det förträngda och förborgade.

Adolf Hitler skulle nog ha fördömt denna handling av Odell som sjuk och samhällsfientlig och hade det funnits ett fysiskt konstverk i ämnet så hade det förstörts. Många "sjuka" konstverk förstördes i Tyskland under 30-talet och många konstnärer fick fly hals över huvud eller råka riktigt illa ut. Adolf sa att konsten skulle vara sund, folklig och tillgänglig för alla. Av reaktioner och kommentarer jag läst så verkar många svenskar år 2009 ställa upp på det också.

Började det inte det hela med att Anna Odell hotade med att hoppa från en bro? En intressant sidoobservation är att folk försökte hjälpa henne i stället för att ställa sig och skrika "hoppa, hoppa!" (jag tror sådant har hänt). Folk är i allmänhet ganska snälla tror jag.

Så småningom skall denna konstnärliga inbrytning på psykakuten komma ut i form av en elevutställning. Undrar vad kritikerna kommer att säga då? Odell kanske kan sälja några verk för att betala eventuella böter?

(När jag målar själv blir det faktiskt ofta landskap, men det beror inte av att jag ansluter mig till herr Hitlers konstsyn. Däremot gillar jag konstnärer som kan måla, som kan hantverket, och där har jag klara brister.) (Förresten - hur hade "der schöne Adolf" det med sitt psyke själv?) (Sista frågan: kan man bryta några tabun som landskapsmålare? Genom att måla riktigt fula landskap kanske?)

"Oro för social explosion" i Frankrike

Hundratusen på gatorna i Marseille där den här bilden kommer ifrån. Den största strejkaktionen i Frankrike på tjugo år säger någon i Le Monde. 18.000 på gatorna i Orleans skriver Libération. Stora strejker i Frankrike, ett land där man har svårt att sälja alla aspekter av den marknadsliberala modellen. En miljon offentliganställda har gått ut. På banderollen står det att lönearbetarna skall enas och inte betala för krisen och att sociala skyddsnät och offentliga tjänster skall skyddas.

President Sarkozy och finansminister Lagarde har anledning att se oroade ut. En rubrik hos Radio France Internationale talar om "oron för en social explosion".

Den "officiella" vänstern är så bortgjord (av sig själv mest) att den inte deltar i de stora manifestationerna, den får stå vid sidan av fackens och de strejkandes demonstrationer och vinka. Socialistpartiet och kommunistpartiet verkar inte fungera som något annat än samlingar av inbördes trätande fraktioner, inte som någon sorts kamporganisationer. Trotskisterna hoppas att NPA, det Nya Antikapitalistiska Partiet, skall kunna fungera som en ledande kraft. Man får väl se. "Varje steg är praktisk rörelse är viktigare än hundra program" som Marx skrev. Att vara "anti" är lätt, att vara "för" i praktisk mening verkar vara svårare.

Hörde på radion nyss. Sveriges Radio har för tillfället ingen korrespondent i Frankrike, så man fick prata med en gammal journalist som råkade vara i Paris. Och hon fattade ju att det som händer i Frankrike har betydelse långt över landets gränser. En social explosion i ett stort europeiskt land har betydelse! Man saknar gamle Knut Ståhlbergs rapporter från Paris.

Islands regering faller, det är demonstrationer i Grekland, Lettland och Litauen. Och nu generalstrejk i Frankrike - vad kommer sedan? För det kommer inte att lugna ner sig, medan den traditionella vänstern visar sig i stort sett vara ett tomt skal. Eller om man kallar den en papperspåse runt en pappskalle?

Humörkurva

Nu har jag varit framme med den elektroniska saxen igen och klippt en bit ur Konjunkturinstitutets senaste rapport. Just det här diagrammet visar hur företag och hushåll ser på det ekonomiska läget: tror man att det ljusnar, mörknar, eller är oförändrat? En humörkurva, med andra ord. Och nu är mungiporna långt nere.

Man kan notera en höjning av stämningsläget mellan december 08 och januari 09, men om media fortsätter berätta om "global härdsmälta" och massarbetslöshet är det fråga om ökningen fortsätter. Diagrammet är alltså en sammanfattning av vad folk känner och tror, inte av det verkliga läget. I början av kurvan syns den galna perioden när "dot.com"-euforin ersattes av ruelse och eftertanke. Nu ser vi ruelsen inför kreditekonomins sammanbrott. För femton år sedan, när den här kurvan inte fanns, hade det varit ruelsen efter fastighetskraschen. Och så vidare.

Krisen är både verklig och mental. Utan verklig ekonomisk kris är det svårt att tänka sig allmän depression bland företag och hushåll, men när väl de svåra tiderna kommer kan stämningsläget påverka hur svåra de blir. Det är bland annat alltför djupt ekonomiskt svårmod som de ymnigt förekommande "räddningspaketen" skall råda bot mot. Ett svårmod som bland annat yttrar sig i att ingen vågar göra något eftersom tilliten inom samhället har skadats. Samhället stannar av, kvarnarna mal långsammare eller slutar mala (och är det uteslutande något negativt?) och det behövs någon medicin som får folk att känna sig bättre och börjar agera som om det faktiskt håller på att bli bättre. En medicin som gör tilliten växer igen och kurvan rakar iväg uppåt.

Men är det en bra medicin, någon meningslös kvacksalvarsoppa, eller kanske till och med en så kallad Döbelns-medicin (en kur som först gör att patienten känner sig bättre men sedan blir sämre). Jag är kanske inte den ende som misstänker stora doser av Döbelnsmedicinering i alla dessa krispaket. Nu vräks friska pengar in för att täppa till hål som spekulation, dåliga lån och stagnerande industrier orsakat. Men hur ser det ut om några år? Kommer det att bli en uppryckning, ungefär som när man ger arsenik till en gammal spattig häst, men sedan ett ännu värre förfall? Och vad händer då med humörkurvan kan man undra! - Kanske bättre om folk struntar i humöret och ser samhället som det verkligen är - och gör något åt det!

Återhämtning för facket i USA

Här är Change to Win, en av de fackliga organisationerna i USA. Klicka på banderollen så kommer du till deras hemsida

En sak som verkar ingå i "Obamarevolutionen" i USA är att den fackliga nedgången har brutits. I själva verket har fackföreningar aldrig varit så omfattande i USA som i Europa (för att inte tala om Norden och Sverige). När organisationsgraden var som störst i USA på 1950-talet var omkring 35 procent av arbetarna organiserade enligt den här artikeln. Sedan har det bara gått utför. Förra året, när antalet fackligt anslutna började öka igen, var 12,4 procent anslutna. Men i privatföretag är det nedåt 7 procent, den stora mängden finns i offentliga sektorn.

Som påpekas här började återhämtningen eventuellt redan 2007, fast den då inte var statistiskt säkerställd. Nya vindar började alltså blåsa redan innan Obamas kampanj kommit igång på allvar, men från facklig sida väntar man sig en fackföreningsvänligare linje från hans administration. Republikanerna var ju direkt fientliga men nu kanske facken kan få lättare att organisera folk. Det skulle kunna bli en upprepning av trettiotalets New Deal som också gav arbetare utsträckta rättigheter. Detta kan behövas i ett USA som sannerligen inte mår bra nu, och där de som mår sämst på botten behöver ordentlig kraft och sammanhållning för att slå tillbaka mot bossarna. Men då måste man förmodligen bli bredare än bara snäva fackliga organisationer, det har nog varit ett problem tidigare med inskränkthet, byråkrati och korruption. En revolution kan rensa luften här. Å andra sidan kan ju en förvärrad kris slå sönder i stort sett hela samhället, och då krävs det ännu mer för fackföreningarna för att överleva.

Tjur ut, björn in

Jag filosoferade lite över Islands statsvapen i ett tidigare inlägg. Förhoppningsvis är islänningarna för upptagna för att observera detta vanhelgande av statsvapnet, genom att högkonjunkturens tjur har fått försvinna bakom en ganska moloken isbjörn.

Skadeglädje ...

... är också glädje. En som gläds idag är Göran Greider i DN. Sedan i höstas har han ...:

... gått genom den ekonomiska krisen med ett svårdolt leende på läpparna. I tv-studion, i debatter, ja på gatan har jag ju då och då mött de där människorna som i tjugo års tid slängt det nedsättande ordet ”traditionalist” i ansiktet på mig.

Jag vill inte påstå att de ser skuldmedvetna ut alla dessa doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter, men nog märks det att deras världsbild gungat till: De tittar ner i marken. De verkar osäkra. För vad ska de ta sig till med exempelvis en amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket?

Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomiskpolitiska världsbild som växer fram faktiskt är
vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana
insikter.

Som jag ser det är det mest en pinsamhet och exempel på politisk efterblivenhet att V:s försynta vänsterpolitik ändå sticker ut som i någon mening radikal. Den lilla radikalism som finns kommer förmodligen också att bli kalhuggen i samrådsgrupperna med socialdemokraterna och miljöpartiet. Men vad det gäller den skakade nyliberala världsbilden är det lättare att hålla med. Jag antar att sårade liberaler tycker att Greiders småleende är ett upprörande exempel på okänslighet inför de lidanden som krisen orsakat. Han slutar med en förhoppning:

Men den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm.

NÄR STATEN FÅR EN MER AKTIV ROLL ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det. Därför ler jag mitt i finanskrisen: av skadeglädje, men också av renhjärtat hopp.

Eventuellt är den nya regimen i USA inne på den vägen, men det är tveksamt hur långt man kan komma. Och den politik som staterna för idag syftar mer till att rädda bankrutterande storföretag(sledningar) än småfolk med ekonomiska problem. Det är inte en framtidspolitik och jag har funderat på vad som kan göras tidigare. Kanske Greiders "gröna omställningar" är en del av den framtiden.


Samma skadeglädje återfinns hos bloggarna Kildén & Åsman angående World Economic Forum i Davos i Schweiz:

Årets World Economic Forum går också till historien som det första mötet i alporten där inte staten, den offentliga sektorn och allt annat kollektivt hängs ut som det stora problemet av de hippa herrarna, ja det finns nästan bara herrar i församlingen. Som deltagare alltså. Däremot är de som serverar nästan bara unga damer.

Men som sagt - staten lynchas inte i år. Tvärtom, det näst mest besökta seminariet handlar just om hur det offentliga kanske kan rädda kapitalismen. Det är underliga tider mina vänner. De verkliga hjältarna på årets forum är inte bankirerna utan politikerna, dubbelt så många statscehefer på plats jämfört med i fjol.

Kanske dags för de proletära hjältarna att kliva in på scenen snart? Jag antar att den nypåfunna hjältedyrkan hos företagarna mest handlar om hur man skall plundra statskassorna på så mycket pengar som möjligt, inte att bygga några nya gröna folkhem.

Island - björnmarknad?

Det här är Islands statsvapen. Ett inlägg på herrar Kildén & Åsmans blogg inspirerade till följande funderingar: Tjuren som så energiskt tittar ut på vänstra sidan kan symbolisera "the bull market". Är det "tjurmarknad" (enligt USAmerikansk terminologi) är investerarna och spekulanterna verkligen på hugget. The Sky is the Limit! Aktievärdena kan stiga hur högt som helst, det gäller att vara med på tåget! Köp, köp! På bilden längst ned syns den berömda Wall Street-tjuren, en symbol för kraft och framåtanda. För inte så länge sedan strömmade muskulösa isländska finanstjurar ut över Europa och slog kontinenten med häpnad - innan det gick som det brukar gå med sådana eskapader ...

Med tanke på Islands nuvarande betryckta läge borde man kanske ändra till en björn för att få symbol och verklighet att stämma bättre överens? "Björnmarknad" innebär att aktieindex faller och missmodet sprider sig bland de nyss så optimistiska spekulanterna. Om börsen sjunker ihop till nästan ingenting på några veckor kan man ju verkligen snacka om "bear market", och det är ju i det läget Island är. Fast det kanske bör vara något annat än en isbjörn, för de stackars isbjörnar som tar sig i land på den stora ön riskerar att bli skjutna.



(Är det inte väldigt mycket av "bullshit market numera?)

Skarpsynt observation

Jag är nog oenig med excellensen Carl Bildt i det mesta, men håll med om att han har en skarp observationsförmåga:

Även denna långa dag nådde så småningom fram till sitt slut. Det brukar som bekant bli så.

"Äh, vaddå, det där låter ju fånigt" kanske mången inbiten vänstermänniska säger. Nja, säger jag, just sådana här fraser verkar vara ett gott bevis på att Bildt faktiskt skriver sina saker själv (hur 17 han har tid med det!) och att det inte är spökskrivare i farten. Är man lite känslig för litterära nyanser så "hör" man ju faktiskt Bildts lite torra röst och hallandsmål i överklasstappning bakom orden. Och lite intellektuell är ju killen också. Det slår igenom.

Jag fick samma intryck en gång när jag läste en bok av gamle statsministern Ingvar Carlsson - bakom orden jag läste hördes den där gälla, lite hackiga torgmötesstämman. Jag har faktiskt hört någon som uppgav sig höra min röst bakom saker jag skrivit också. Och generellt när man läser saker & ting i bloggosfären - nog "hör" man från de skrivna orden vilka som är lugna och eftertänksamma, förvirrade och frågande, eller gallskrikande galningar och ohängda lymlar!

På annan plats tycker Bildt återigen att Sverige borde gå med i EMU. För tillfället är en intressant fråga om något land som redan är medlem (Grekland ligger nära till hands) kommer att bli tvunget att kasta in handduken, så där får man allt vara försiktig. EMU är ett politiskt projekt mer än ett ekonomiskt, och den ojämna ekonomiska utvecklingen talar emot att använda samma valuta över stora delar av Europa. Euron vilar mer på lösan sand än på hälleberget, om vi skall prata bibliskt.

Oxens år - här smälls det in

Som du kanske lärde dig redan i förra inlägget är det nu Oxens år enligt den kinesiska kalendern. Kineserna har firat nyår, och en del bilder (inklusive den ovan) finns här. Kineser är mycket för det där med fyrverkerier och smällare. Kan det bero av att krutet är ett av deras bidrag till världens utveckling (och avveckling i vissa fall)? Här verkar det smälla rätt bra i alla fall, när det nya året firas i Beijing. Låt oss hoppas att Oxens år blir gott för oss alla, fast utsikterna inte verkar alltför ljusa. Just nu undrar nog de kinesiska ledarna över hur de bäst skall tampas med den allt värre ekonomiska krisen.

Oxens år

Nu inleds enligt den kinesiska kalendern "Oxens år". För oss som enligt samma kalender är född under oxens märke är det naturligtvis extra intressant. På bilden ovan tibetanska jakar som nog mest påminner om den oxe som de gamla kineserna tänkte på. Kolla in de fina hakkorsen på halsbanden också, det torde i det här sammanhanget vara buddhistiska symboler för lycka eller rikedom. På bilden nedan lite mer normala europeiska dragoxar. Så sent som i slutet av förra årtusendet fanns det ännu någon gubbe i Småland som använde oxar i jordbruket.



Jag har en bok om kinesisk vidskepelse (astrologi alltså) som jag fick för många år sedan. Där meddelas för oxar i oxens år att det är "an ideal time for slow and steady accumulation, and safe investments". Kan någon meddela vilka dessa investeringar är så jag kan fixa det?

Förresten, boken säger inget om finanskris - snarare tvärtom - så det verkar lite skumt det där!

Bolivia säger "Sí"

Jo, som jag redan skrev igår så är jag inget vidare på spanska, men kan gissa i alla fall vad det här betyder:

El presidente Evo Morales celebró la noche de este domingo el triunfo del Sí en el referendo constitucional que se registró en el país y a la vez anunció la refundación inmediata del Estado boliviano.

Jaha, presidenten firade under söndagsnatten segern i folkomröstningen och tillkännagav samtidigt en omedelbar nystart för den bolivianska staten. Mer uppgifter om siffror och fördelning över landet:

La nueva Constitución Política del Estado (CPE) fue aprobada este domingo con el 61,96 por ciento de los votantes en el referendo constitucional, según los resultados en boca de urna difundidos por Televisión Boliviana (TVB) canal 7.

En contraste a esa cifra, el No obtuvo el 36,52 por ciento. Entre blancos y nulos se registró 1,51 por ciento.

El Sí ganó en seis departamentos: La Paz, Cochabamba, Oruro, Potosí, Tarija y Pando.

En tanto el No venció en tres departamentos; Santa Cruz, Beni y Chuquisaca.

Nära 62 procent för, 36½ procent mot, 1½ procent blanka eller ogiltiga. Ännu en jordskredsseger. Samtidigt finns en kvardröjande oroande splittring: "nej" vann i tre departement, och frågan är om de tänker ställa till bråk för den sakens skull. Att göra utbrytningsförsök exempelvis. Ett skäl för dem att inte göra det är att de är omgivna av makter som inte önskar en balkanisering av Bolivia.

För den som ser demokratin som ett verktyg som folket har för att förbättra sina villkor är det här en positiv utveckling och man får hoppas att den fortsätter. Bolivia är fattigt men har nog goda möjligheter till utveckling som gynnar alla medborgare - nu när även den indianska befolkningen har medborgerliga rättigheter. Det är verkligen en revolution som rullar på därnere!

Snö vid Persiska viken

Det här är snö, en inte obekant syn för oss nordbor. Och även långt söderut kan det komma bra med snö på vintern, som i Balkans och Turkiets berg, och långt in i Asien. Men nere vid Persiska viken? Det vita på marken är alltså snö (en hel bildserie finns här) och den vita figuren i bakgrunden är inte en snögubbe utan en invånare i Ras Al Khaimah som ingår i De Förenade Arabemiraten. Enligt en annan rapport är detta det andra snöfallet som någonsin rapporterats här, och lokalbefolkningen har svårt att prata om saken eftersom man saknar ett ord för snö. Hagel har man ett ord för (man säger kallt helt enkelt) men snö ligger utanför begreppsramarna.

Det händer ibland att det snöar även på lägre områden i exempelvis Palestina eller Jordanien, och kalla nätter i ökenområdena lär hjälpa till att frysa eventuell nederbörd, men frågan är om större klimatförändringar också spelar in. Är detta bara ett tillfälligt väderfenomen eller en del av ett nytt klimat? Det vore ju ett öde om Antarktiska isen smälter och rinner ut i havet medan snön faller över palmer och öknar i Arabien!

En bit bort i nyhetsskuggan - Venezuela och Colombia

Här lägger Bolivias president Evo Morales sin röst

Jag skrev lite om Bolivia och dess folkomröstning om ny konstitution i föregående inlägg. Ibland brukar jag klaga över bristande kunskaper i spanska, men ett och annat går att lista ut i alla fall. Det finns en boliviansk nyhetsbyrå Agencia Boliviana de Información - Dirección Nacional de Comunicación Social. Där kunde man se att president Morales röstade fem över nio i morse, och var det hände.

I Venezuela har man den bolivarianska revolutionen som också har en nyhetsbyrå: Agencia Bolivariana de Noticias. Där skriver man givetvis också om folkomröstningen i broderstaten Bolivia, men jag upptäckte något annat intressant: Venezuelas och Colombias presidenter har mötts och förutser att handeln mellan de två staterna skall öka med 43 procent under 2009. Detta tänker man sig trots pågående finanskris. Dessutom tycks det finnas planer på en gemensam valuta för varuutbytet.

Chávez från Venezuela, Úribe från Colombia - det var inte länge sedan de här verkade på gång att börja skjuta på varandra. Men nu kan de samsas på samma podium, även om de får ha varsin talarstol för husfridens skull!

Det där kan man ju kalla händelser i nyhetsskuggan, men kanske inte oviktiga ändå. Det var inte länge sedan man kunde undra om det inte var krig på gång mellan Colombia, Venezuela och Ecuador, men under politikens gapigare nivåer händer tydligen andra saker.

Den som har haft jobbigast på hemmaplan är nog Úribe från Colombia. Visserligen har en del framgångar noterats i kampen mot gerillagrupperna, men samtidigt har det politiska och militära etablissemanget, inklusive rätt många parlamentsledamöter, blivit insyltade i diverse skandaler, och det har nog skadat presidentens politiska bas en del. Vissa framgångar mot gerillan har armén fixat genom att plocka upp killar från slummen, lura dem till en annan del av landet, och så ... pang ... en dödad gerillasoldat att visa upp. Men det sprack så småningom.

Colombia var/är USA:s viktigaste bundsförvant i Sydamerika, men för inte så länge sedan var Colombia med i den enhälliga grupp av sydamerikanska stater som krävde att USA:s blockad mot Cuba skall upphöra. Och nu ökar samarbetet mellan Colombia och den stat som näst efter Cuba är mest avskydd av USA.

Frågan är om detta enbart ses som negativt i Washington? De mer klartänkta elementen där torde ha förstått att den gamla latinamerikapolitiken som USA började med redan tidigt under 1800-talet nu är död. Det interna samarbetet ökar därnere och det går inte bara att slå dem i skallen med Teddy Roosevelts "stora påk" längre - de kommer att slå tillbaka. Och så ökar de internhandeln, bygger sina regionala samarbetsorgan, och blir mindre och mindre beroende av vad dumma gringos tycker. Det kommer nog att krisa till sig då och då, men färdriktningen verkar vara klar.

Utvecklingen skall bli intressant att följa - bara jag var bättre på spanska ... !

Författningsomröstning i Bolivia

Bolivia må vara ett fattigt land mitt i Sydamerika, men ett pampigt statsvapen har man! En kondor, ett berg och en palm samt ett lamadjur som står framför ... är det en svamp? En jättelik sydamerikansk smörsopp? Samt kanonrör, farliga vapen och en röd frygisk frihetsmössa på en stång.

I år kan Bolivia fira sitt tvåhundraårsjubileum, och i dag är det folkomröstning om ny författning därnere. Omröstningar av den sorten kan vara ett progressivt vapen om man får ut väljarna i stor skala. Jag hittade en märkligt positiv artikel om den omvälvning som president Evo Morales står i spetsen för i Svenska Dagbladet. Det handlade mycket om hur kvinnornas situation håller på att förbättras. Och när de mest nedtryckta folklagren börjar röra på sig, för Bolivias del indianer och kvinnor, kan man räkna med att rörelserna fortplantar sig genom hela samhället. En stor befrielserörelse alltså.

Här är några punkter i författningsförslaget:

1. Bolivias 36 indian-folk erkänns i lagen och får politiskt och juridiskt inflytande på alla nivåer. Domare ska väljas i direkta val.
2. Lokalt självbestämmande erkänns på fyra nivåer.
3. Ett tak ska bestämmas (femtusen eller tiotusen hektar) för hur mycket jord någon ska få äga.
4. I nära 100 artiklar fastställs vilka sociala och ekonomiska rättigheter olika grupper har.
5. Bolivia ska ha en blandekonomi med privat, kollektivt, kooperativt och statligt ägande.
6. Naturresurserna tillhör alla medborgare. Olja, naturgas och vatten kan inte privatiseras.
7. Religionen skiljs från staten, katolska kyrkan förlorar sin officiella ställning.
8. Presidenten kan bli omvald en enda gång.
9. Kokabusken – som indianfolken använt sedan urminnes tider – erkänns i lagen, liksom förädlingen av kokaprodukter.
Bolivia har rätt att återfå en land-korridor till Stilla havet.

Intressanta punkter är att man vill sätta stopp för privatisering av viktiga naturtillgångar. Folk har slagits på gatorna för att hindra att privata bolag tar över vattenförsörjningen, armén har skickats in på oljefälten, här kommer kvittot på dessa strider. Bolivia kommer att minska möjligheten för de internationella storbolagen att ta över landets viktigaste resurser och smita iväg med dem för ett billigt pris - om det här förslaget går igenom. Med tanke på ett inlägg jag skrev om Bolivia och litiumtillgångarna antar jag att även den typen av tillgångar bör vara inkluderade i förslaget.

Att erkänna kokaodlandet är lite kufiskt, men det är inte Bolivias fel att det finns en massa kokainsniffare på norra halvklotet. Men jag undrar om det hör hemma i en konstitution. Samma med kravet på att återfå det området man förlorade till Chile under Stillahavskriget på 1870-talet. Skriver man in territoriella krav i en författning kan det vara ett sätt att inbjuda till bråk.

Mannen som gav namn åt landet - Simon Bolivár - och som även hyllas i Venezuela och gett namn åt dess bolivarianska revolution

Stockholm, Palestinademonstration 24 jan 2009

Den här filmen är lång, över fyra minuter, men jag tror jag fick med hela demonstrationen för Gaza igår när den lämnade Sergels torg. På slutet var det väl lite svårt att se vilka som var demonstranter och vilka som var vanliga lördagsflanörer på Drottninggatan. Men mycket folk var det!

Mediekritik - använd al Jazeera!

Igår kastades skor mot BBC och i en debattartikel i Aftonlövet fortsätter skorna bildligt att fortsätta vina genom luften.

Hoppas de träffar ordentligt, för det handlar om en av demokratins grundpelare: möjligheten att ta del att korrekt information för att kunna skapa en bild av vad som händer inom olika områden,

Alla håller inte med om den inställningen, de som har något att dölja exempelvis. Men sedan finns det ju stora grupper utanför. Den här nätenkäten som jag saxade för en stund sedan är ganska märklig. Om folk begriper hur de svarat så säger ju 28 procent att de faktiskt accepterar att ett av världens ledande nyhetsföretag tystas för att behaga israelerna. (Att tiga ihjäl är detsamma som att tysta.) Eller är felet att al Jazeera är arabisk? I så fall skulle väl i konsekvensens namn USA:s media vara diskvalificerade när det gäller rapportering om händelser där USA är inblandat, och TT vad det gäller svenska angelägenheter!




Journalisten Olle Andersson skriver:

Al-Jazeera är den enda internationella tv-station som är på plats i Gaza och har sänt oavbrutet de senaste månaderna och sedan julbombningarna dygnet runt.

Medan skocken av mediejättar, BBC, CNN, Sky och lilla SVT, vankat runt sysslolösa på den israeliska sidan gränsen fortsätter al-Jazeera English att ösa ut bilder, reportage och debatter. … Desto egendomligare då att det är så knäpptyst i svenska medier om den arabiska kanalens unika rapportering om vad som sker därinne i Gaza.

Och vad i hela friden har SVT för sig?

Här finns Al-Jazeeras hela material tillgängligt för SVT på Youtube. Helt gratis. Det är bara att kavla upp ärmarna på Rapport och Aktuellt och köra igång, och visa att SVT menar allvar med redovisningsskyldigheten.

Man kan ju tro att SVT ädelmodigt inte vill ta del av gratismaterial, men det tror jag inte är förklaringen. Förklaringen ligger nog fördelad på feghet, slöhet, inkompetens och "besparingar". Det sista handlar i sin tur om kommersialiseringen av nyhetsbranschen. Det har nog aldrig förmedlats så mycket "nyheter" som nu, men kvalitet och bakgrundskontroller är en annan sak - till det krävs folk med dyra kunskaper som ibland måste arbeta länge för att få fram fakta. Hur klarar sig sådana i en tid när tidningar och andra media skär ner redaktionerna och räknar med att köpa in färdigtuggat material utifrån?

Ja, i fallet Gaza finns ju det färdigtuggade materialet till och med gratis får vi veta, men då är det andra mekanismer som träder in, bland annat "opartiskhet" som i själva verket blir synnerligen partisk. Partisk och feg. Till och med onödigt feg. Idag är Israel så skakat opinionsmässigt att det är svårt att förstå varför nyhetsföretag skulle vara tveksamma att gå i öppen närkamp med israeliska försök att styra vad som rapporteras. Kan man köra drev vad det gäller andra frågor kan man väl göra det vad det gäller krigsbrotten också? Trollen spricker när de kommer ut i solljuset, och det börjar komma rätt mycket solljus på den israeliska verksamheten nu! Varför då hjälpa dem att försöka smita in i skuggorna igen? Låt dem prata, låt dem prata mycket till och med, men var sedan journalister och plocka sönder vad de säger!

Det håller inte längre för SVT att fegt huka sig för påtryckargrupper och granskningsnämnd och ta beteckning bakom publicistiska honnörsord. Till slut kvävs public service av ängsliga sidoblickar och passivitet. I stället får vi hålla tillgodo med alla dessa ”reportage” där en bildsekvens på söndersprängda palestinska barn automatiskt åtföljs av en exakt lika lång bild på ett hål i marken från en palestinsk raket. Millimeterrättvisa, visst. Journalistik? Knappast.

Nervösa nyhetschefer i TV-huset bör vänja sig vid tanken att bedöma Al-Jazeera efter samma måttstock som gäller all annan journalistisk verksamhet: Balans, opartiskhet och saklighet. Detta i synnerhet som SVT:s traditionella husgud BBC får allt skarpare kritik i Storbritannien för anorektiska sändningar och bristande källredovisning.

Det är utomordentligt märkligt att SVT-tittarna ska behöva tåla skakiga ”direktrapporter” från journalistikens ingenmansland kilometer från händelsernas centrum.

Det håller inte att som Rapport gnälla över israelisk nyhetscensur. Eller, som Ekot påstod häromdagen, att det inte ens finns någon internationell TV-station i Gaza. Det gör det visst.

Bra. Låt skorna vina genom luften tills mediebossarna lär sig veta hut! Erkänn gärna att det finns kompetentarer journalister hos al-Jazeera än i radiohuset på Gärdet också!

Shoe-in i London

Jag nämnde tidigare att det demonstreras för Palestina på flera håll i världen idag. Här är en rapport från London. Den innehåller ovanstående, nedanstående samt ytterligare en del bilder. Tydligen inte så jättestor demo där heller, men man ägnade sig bland annat åt en shoe-in. Av bilden att döma handlar det om att kasta skodon åt något lämpligt håll. BBC anses ha uppträtt olämpligt (undfallande för Israel) och det är kanske så att frågan om solidaritet med Gaza ohjälpligt blandas ihop med lokala frågor i olika länder.

För Sveriges del hittar man ju de flesta politiker med låt oss säga märkliga uppfattningar om rätt och fel i Palestina inom Allianspartierna (och i den rödgröna alliansens högerflygel, fast de jyckarna ligger rätt lågt just nu misstänker jag). Allianspolitiker som exempelvis vill "spara" i vården tycker säkert att man kan spara in på palestinier också. Allt hänger ihop i denna värld, på det ena eller andra sättet. Men jag tycker fortfarande av utrikesexcellensen Bildt inte är helt fel ute vad det gäller synpunkter om Palestina. Det räcker gott att skälla när han har helfel, när han åtminstone har halvrätt kan man lämpligen ta det lugnare.

I stället för att bråka om eventuell "smuggling" i tunnlar in i Gaza kan det nu vara läge att granska de handlare som "smugglar" ut israeliska varor under andra landsbeteckningar. Det är ju att göra det globala lokalt och vice versa. När apartheidregimen härskade i Sydafrika spelade faktiskt konsumentbojkotter av varor därifrån en viss roll vad det gällde att väcka opinion mot skurkväldet och skada dess ekonomi. Samma kan gälla Israel. Det vet nog de israeliska ledarna, och därmed blir de hyperkänsliga för all sorts kritik.



Undrar vad som hände med skorna sedan? Försökte någon pussla ihop dem till par igen, för återanvändning?

Bolivia och litium - en utvecklingshistoria?

Jag läste en artikel om Bolivia och litium. Det är ju så att USA och resten av världen måste bort från bensinmotorns terrorvälde, och elbilar är ett alternativ. Batterierna innehåller litium, och intressant nog finns hälften av Jordens litiumtillgångar i Bolivia. Och här kommer en liten detalj som visar att president Evo Morales tänker rätt: när bilfabrikanterna kommer kutande för att köpa upp litium säger han stopp! Stopp och belägg, vi skall tillverka de där batterierna här i Bolivia!

Nu verkar detta inte falla artikelförfattaren på läppen - här skall USA blir fritt från oljeberoende och elaka oljeleverantörer men hamnar i klorna på en elak litiumleverantör i stället - men det kan vi ta lätt på. Det är smart för Bolivia att gå upp några steg i produktionskedjan och inte bara vara råvaruleverantör. Det är faktiskt en sak som vårt svenska snille Christoffer Polhem påtalade redan i början av 1700-talet, nämligen att det är ekonomiskt dumt att exportera råvaror billigt och sedan köpa tillbaka färdigprodukter dyrt. Vill man vara fattig skall man hålla på på det sättet, vill man bli mindre fattig skall man bryta sig ur beroendet av råvaruförsäljning.

Det är bara att hoppas att Bolivia kan få in teknik och tekniskt kunnande för att sätta igång.

Homo floresiensis - vår äldre släkting?

Här sitter forskaren dr Baab och knackar en modern människa på skallen. Vågar nästan satsa en femma på att lådorna i bakgrunden är fulla med gamla ben de också.

Kommer du ihåg den lilla människoliknande knatten vars benrester hittades på ön Flores i Indonesien år 2003? Det utbröt en milt sagt livlig vetenskaplig diskussion: var det en ny art på det mänskliga släktträdet som upptäckts, eller handlade det om vanliga men småväxta människor, eventuellt med sjukliga defekter som gjorde att skallarna blev väldigt små? Jag tror en del forskare hann bli ordentligt sura på varandra under de följande åren.

En sak som gör den här frågan extra spännande är att Homo floresiensis (vetenskapliga namnet) fanns under ganska sen tid. Arten är dokumenterad från 95.000 till 17.000 år före vår tid enligt den här artikeln. Vad forskare nu kommit fram till genom att mäta en Flores-skalle är att den påminner inte om hur våra moderna kranier ser ut, utan mer om släktingar till oss som levde för 1½ miljon år sedan.

Här har vi en äkta knatte från Flores, med en del av vetenskaparnas mätningar inlagda.

Det kanske inte är möjligt att få ett definitivt svar, men i dagens läge verkar de som anser att Homo floresiensis är en egen art av för-människa har överläge. Och i så fall fanns det en nära släkting till oss levande på denna jord när neanderthalarna hade dött ut. Fascinerande.

Palestina igen

Så var det en samling människor på Sergels torg igen, lördag eftermiddag, gråkulet väder och mycket ilska mot hur palestinierna behandlas. Fortfarande rätt mycket folk som ställer upp, men jag undrar om det inte är dags att sätta punkt för lördagsmanifestationerna nu tills något nytt allvarligt händer. Det behöver ju inte betyda nedlagd kamp, däremot att den förs på andra plan. Exempelvis bojkottaktioner som riktas mot den israeliska staten och mot företag som på något sätt stödjer ockupationspolitiken. Att aktivt agitera för att Israel skall dras inför domstol och svara för fosforbomber, bombningar av civila mål och liknande är också lämpligt - de politiska partierna och deras företrädare kan ställas mot väggen. Svaren kommer att noteras.

Gråkulet väder som sagt, det gällde att bylta på sig rätt bra idag.

Torget kanske var fullt till en tredjedel, en rejäl skillnad mot för två veckor sedan när det var smockfullt. Men jag tycker det ändå är bra att det gick att få ihop så här många. Här talar Lars Ohly. Även en talare från Gaza var med via länk.

En del israelförespråkare lär vara upprörda över jämförelser mellan Gaza idag och Warszawa 1943. Är det inte bättre att vara upprörd över de faktiska handlingarna?

Islams gröna flaggor ser närmast ut att vara olivfärgade. Har detta någon betydelse?

Tzipi Livni är en av tre i den högsta israeliska ledningen. Av någon anledning är det hon som blivit mest avskydd tror jag. Varför? För att hon är utrikesminister och syns mest i omvärlden, eller för att man förväntar sig att en kvinna inte skall ställa upp på bombningar av skolor och sjukhus, på att begå krigsbrott?

Demonstrationstäten ger sig av från Sergels torg, upp på Drottninggatan.

Sista bilden - på väg mot Norrmalmstorg, sedan Strandvägen och Israels ambassad. Undrar om inte just det här röda gänget tillhör Rättvisepartiet Socialisterna, en gruppering av trotskistisk typ som anklagats för att låta insamlade pengar till Gaza i stället hamna hos en systerorganisation i Israel?

Håller på att försöka ladda upp en ganska lång film från avtåget från Sergels torg - ifall det går bra återkommer jag med den.

Poesi och humor hos excellensen Bidlt

Carl Bildt har sinne såväl för det poetiska som humor, vilket bevisas av följande:

Gråskalan har tagit över

Lördag morgon med sämsta tänkbara väder. Småregnar ute. Allt är slask. Gråskalan har tagit över.

Planerna på en rejäl skogspromenad eller en skridskofärd på blanka sjöar får nog dessvärre skrinläggas för ögonblicket. Heroismen har sina gränser.

Bilder från Gaza

Anklagelserna mot Israel för krigsförbrytelser sprider sig alltmer. Här finns en artikel och bildserie från HuffPo. I själva verket är dessa bilder tämligen oförargliga jämfört med vad som hände med de som kom i vägen för fosforbomber, "smarta bomber" och annat trevligt. Man slipper se sönderbrända eller söndersprängda lik av vuxna och barn. Det kanske är bilder på en nivå som USA-liberaler antas klara av? Men bara att den tidigare israeliska dominansen vad det gäller rapportering håller på att brytas ner är viktigt, särskilt i USA som ju betalar och beväpnar Israel och andra skumma regimer i Mellersta Östern. Det är också viktigt att nyheten sprider sig att olika grupper runtom i världen höjer anklagelser mot Israel och att det medför att exempelvis israeliska officerare inte längre kan resa hur som helst i omvärlden utan att riskera att gripas.

Och detta med "krig". Jag håller med dem som tycker det är konstigt att tala om "krig" när det bara är en part som är till tänderna beväpnad med alla typer av vapen (inklusive kärnvapen) medan den andra parten har lätta handeldvapen och hemsnickrade bomber och raketer. Den omtalade "vapensmugglingen" till Gaza har tydligen tyvärr inte omfattat pansarbrytande vapen eller luftvärn. De raketer från Iran som påståtts ha förts in har jag inte hörts användas. Det är nog snarare införseln av dagliga nödvändighetsvaror som väcker israelernas vrede.

Jag kanske läste för mycket Robin Hood och liknande när jag var liten, men jag är fortfarande emot att stora starka busar ger sig på småfolk och misshandlar dem, och sedan blir upprörda när de får kritik för det. Kan ha något med anständighetskänsla att göra?

80.000 passerade

Jaha, enligt Statcounter har det nu varit drygt 80.000 träffar på Björnbrum. Det tackar man för. Eftersom bloggen hann vara igång ungefär två månader innan jag lade in en räknare bör händelsen i själva verket ha inträffat för flera dagar sedan. Här är lite statistik som jag klippt ut, med en kurva över dagliga besök:



Man noterar dels en långsam tillväxt, dels den märkliga "flaggstången" som består tusentals besökare som rasade in under 2-3 dagars tid när jag lagt upp en film med Leningrad Cowboys. Antar att det var folk som sökte på ettdera av desa två ord och fick en hänvisning till mig. Hoppas de hann bli förvånade innan de hoppade ut igen!

Här är statistiken som det ser ut om man börjar efter "flaggstången". Man kan notera att andra intressen än att läsa bloggar gör sig påminda under sommarmånaderna samt omkring den 24 december. Men det är en svagt uppåtgående tendens över tiden. Då får man väl hålla på ett tag till.

Statistik för mina andra bloggar då? Om vi tar Björnholm som tittar mer på Stockholm med omnejder börjar antalet träffar närma sig 9.500. Sedan har vi den verkligt exklusiva Björnpoesi. Ibland är det upp till tio träffar per dag, men normalt är det kanske två eller tre! Jag utgår från att det är de verkliga finsmakarna som då och då tittar in.

Och så finns det Björnrecension som är mer inriktad på litteratur och kultur. Här är träffarna månad för månad:



Samma historia här: under sommaren och jul/nyår falnar bloggläsarintresset. Uppdateringar sker inte så ofta, men jag noterar att folk går in och tittar även på gamla bloggposter. Vill man driva en blogg som inte bara sysslar med dagsländefrågor är det här tydligen rätt sort.

Hemliga lån

Hemliga lån ska rädda företagen skriver Dagens Arbete.

Det är underleverantörer till bilindustrin som ligger illa till och inte kan få loss pengar. Det skall lösas genom att Riksgäldskontoret ger "sekretessbelagda" lån till en del större företag som är i akut likviditetskris. Villkoret är att de har verksamhet i Sverige och mer än en halv miljard i omsättning. Sedan finns det mindre företag (som sådana räknas de med färre än 250 anställda och mindre än en halv miljard i omsättning) som får stöd från Almi Företagspartner, ett statligt utvecklingsbolag. Regeringen har gett Almi mer pengar att låna ut och gett tillstånd att bidra med upp till 80 procent av företagens lånebehov.

Med det här upplägget tänker man sig förmodligen flera saker: dels att företag och arbetsplatser räddas, dels att de färska pengar som staten lånar ut inte stannar i företagskassan utan går vidare som löner, inköp och annat - med andra ord som en sorts ekonomisk blodtransfusion i ett system som lider av "blodbrist". När inte bankerna gör sitt jobb och skickar ut pengar till företagen får staten gripa in (vilket kan vara ett argument att förstatliga bankerna eftersom de inte gör sitt jobb).

Lådbilar kanske vore en ny bra produkt för våra bilfabriker? Bränslesnåla, utrymmessnåla, ekonomiska, lätta att underhålla etc etc.

Genom att hindra att företag går omkull kan staten åtminstone se till att krisen inte blir ännu värre, om operationen lyckas. Kanske går det bra, kanske störningarna i ekonomin är så svåra att det inte går att få hejd på fallet hur många miljarder man än öser in. Sedan har man alltid frågan om det är rätt företag och rätt produkter som får stöd. Är detta räddningsaktioner för dagen, eller insatser för framtiden? De där underleverantörerna kanske skulle göra annat än detaljer för en döende bilindustri?

Jag antar att en person med neoklassisk nationalekonomisk inriktning anser att inget stöd alls bör utgå någonstans, för om man låter hela bygget rasa samman kommer snart en mycket bättre jämvikt att uppstå och hela det ekonomiska systemet kommer att fungera mycket bättre. Men det är rätt få politiker som vågar förespråka denna radikala lösning. Möjligen kan man bota sjukdomen, men risken att man under kurens gång dödar patienten kan man inte bortse ifrån.

En aspekt som kanske är värd att studeras är i vilken mån bilindustriernas beteende är en del av underleverantörernas kris. Kan det vara så att underleverantörernas villkor försämrats genom att de tvingats ge sina kunder större krediter (längre betalningstider för fakturor) än vad som är ekonomiskt försvarbart?