För den som undrar hur det gått i den stora uppgörelsen i Lalgarh i Indien som jag skrev om för ett par dagar sedan så verkar det ha gått ungefär som förutsett: polisen och militären har återtagit området och maoisternas gerilla har dragit sig undan. (Lalgarh betyder förresten "Röda fortet"). Gerillakämparna består av stamfolk som känner skogarna som den egna bakgården, så de torde vara svåra att få tag på. Och en underjordisk organisation torde finnas kvar i Lalgarh, så ockupanterna bör inte känna sig alltför säkra.
Några bomber har sprängts, det har varit ett halvdussin eldstrider. Annars verkar polisaktionen ha varit taffligt förberedd. Trupperna hade sålunda inte särskilt mycket proviant med sig. I något fall spöade man upp en affärsinnehavare som vägrade sälja mat - knappast ett sätt att skaffa sig vänner.
Den indiska staten har deklarerat Communist Party of India(maoist) som terroristorganisation, men det torde inte ändra så mycket. Partiet bedriver ju ändå sin verksamhet underjordiskt, utom i de områden man kontrollerar. Och då är det intressanta att stamområdena, där maoisterna är starkast, också råkar innehålla en stor del av Indiens mineralförekomster, som järnmalm, kol och bauxit. Det finns alltså möjligheter för maoisterna att ta ut "revolutionära skatter" av gruvföretagen i utbyte mot att inte angripa deras anläggningar eller transporter. Ibland sker sådana angrepp i alla fall. Sprängmedel från gruvorna är också ett populärt byte.
Det var en stor strejk i flera delstater i östra Indien i samband med Lalgarh-krisen, och väg- och järnvägsförbindelser påverkades. Maoisterna är inte starka ännu att kunna skära av landet på mitten helt, men det kanske blir möjligt längre fram om de kan bygga upp styrkorna ytterligare. Styrkan på gerillaarmén uppges till 22.000 man (hur man nu vet det) men den är spridd över stora områden. Dessutom finns milisgrupper som agerar lokalt, men där har jag inte sett några uppgifter om numerär. Det verkar som om många attacker utförs av gerillaarmén i samarbete med lokal milis, vilket kan vara ett sätt att utbilda fler gerillasoldater under "skarpa" förhållanden. De kan lägga bort pil och båge och övergå till automatvapen och fjärrstyrda bomber i stället.
Från Nepal: inget nytt vad jag vet. Delar av maoistpartiets ledning lär vara missnöjt med hur den politiska krisen hanteras av ordförande Prachanda, påstås det.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Vilda svin kan inte tämjas, Anders_S skriver Idioti från Beatrice Ask, salkavalka skriver TILL STÖD FÖR LAGENAS ARBETARE, Fredrik Jönsson skriver Jag längtar också efter valrörelsen, H Palm skriver “Semesterstängt”, Kaj Raving skriver Rödgrön prio på välfärden
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
6 kommentarer:
Det finns ett problem med Lalgarh-taktiken, som de ursprungliga maoisternas bas fick känna brutalt på redan på 30-talet. I Edgar Snows klassiska reportage kan man läsa om hur Kuomintang-regimen mördade flera miljoner av dem som hade haft oturen att bo i de områden röda armén evakuerade 1934. Man får hopas att folket i Lalgarh slipper sånt. Men säker kan man inte vara. Lite oansvarigt kanske av Indiens maoister att ta risken.
Vilket blottar ett allvarligt strategiskt problem.
De ursprungliga maoisterna hade inte så mycket val. Kina var kaotiskt, och det handlade om vilken gruppering som först skulle kunna etablera sin ordning. Maoisterna lyckades i nordväst, kuomintang lyckades i resten av landet - men sen kom japanerna och förstörde kuomintangs bas vilket maoisterna tjänade på.
Det skulle vara intressant att veta om de indiska maoisterna har haft något val eller blivit pressade in i den motståndsform de använder. Som t.ex. Sydamerikas indianer visar finns det ju andra sätt som är väl så framgångsrika. Och betydligt mindre riskabla.
Den sista frågan har flera olika svar tycker jag mig ha uppfattat. En del av de gamla marxist-leninisterna i Indien har övergått till parlamentarisk verksamhet. Det är ju fullt möjligt och legalt. Och Che på sin tid skrev ju att man inte skall börja väpnat uppror mot en stat som har ett uns av legitimitet kvar - och det har ju den indisks staten.
Problemet som CPI(maoist) framhäver är att alla som deltar i dagens parlamentariska spel ofelbart blir korrumperade och inte gör något för sina väljare. Därför håller man hårt vid principen att den gamla staten måste krossas för att ett verkligt maktövertagande skall vara möjligt. Som jag skrivit tidigare någon gång så innebär väl detta att maoisterna inte litar på ens sin egen förmåga att motstå korruption, och det kanske är en ovanligt hederlig position? Tilläggas kan att i delar av Indien verkar stat, lag och ordning var väldigt frånvarande.
Polis och olika väpnade gäng brukar misshandla folk vare sig det är uppror eller inte, och jag tror inte det blir någon skillnad efter återtagandet av Lalgarh. Jag antar att maoisterna också jämför med Kina, men de vill nog se uppbygget av sitt basområde i djungelområdena som ett indiskt Yenan. Fast samtidigt undrar jag om de inte är flexibla nog att jobba efter indiska förutsättningar. Dessa är ju rätt olika de kinesiska.
Det finns ju andra möjligheter än riksdagsval och gerillakrig. Det finns annan makt i samhället än den som sitter i regeringen.
De latinamerikanska indianrörelserna är exempel på det. I princip fungerar de som militanta bondefackliga rörelser med starka bindningar till folkrörelser i storstädernas slumområden.
Där klarade man av gerillaromantiken på 60-talet, med dess radikala åtskillnad på folk och folk, och satsade på fredliga massrörelser istället. Med hygglig framgång - och ändå är nog gorillorna lika brutala i Latinamerika som i Indien.
Tja, jag vet inte. Det kanske har märkts att jag är tveksam. Men kommer ett civilt motstånd som inte har åtminstone en knölpåk i beredskap att lyckas i ett land som Indien?
Det är ju inte bara den indiska staten (eller mer direkt de indiska delstaterna) som naxaliterna kämpar mot. Vad jag förstår så är staten frånvarande i stora områden och det är privata miliser tillhörande exempelvis godsägare som man får slåss emot. I sådana situationer är det mycket tvivelaktigt att fredliga aktioner kan lyckas.
Indian/bonderörelser i Latinamerika har slagits mot privata godsägare i evigheter. Liksom bönderna i Indien. I Indien liksom i Latinamerika besegrades godsägarna i stort sett under efterkrigstiden, och nya exploateringsmetoder infördes - utom i Brasilien där de lever kvar, tack vare den långvariga militärdiktaturen. Vi får se om MST kan få dem på fall.
Däremot måste de nu slåss emot diverse transnationella bolag och deras beväpnade ligor, senast i Peru där de vann en glänsande seger på i första hand bred mobilisering och bara lite våld.
Men poängen är ändå om det är så stor skillnad mellan Indien och Latinamerika. Och vad det är som gör att en gammal mobiliseringsmetod från 30-talet kan te sig attraktiv i Indien trots att den har dömts ut i Latinamerika.
Det är nog inte almnackan utan en del andra faktorer som är avgörande. Som hur anpassningsbar rörelsen är i ett land som är så mångfacetterat. Det verkar dock som de indiska maoisterna klarar av både pil och båge, datorer och en massa annat. Om ett par år kanske vi vet bättre hur det fungerar, om man klarar av den nödvändiga utvidgningen utanför djungler och stamområden. Och som jag har antytt tidigare: verkligheten kan komma att ändra rörelsen en hel del under resans gång. Dialektiken verkar i Indien också.
Skicka en kommentar