En del känslor av olust bryter fram efter EU-valet. I stort sett fortsatte ju valdeltagandet att minska i Europa. Att det gick upp i Sverige kan nog till rätt stor del bero av att Piratpartiet bröt sig in och bröt mot en del politiska regler, och det vitaliserar ju klimatet åtminstone tillfälligt. På sikt har de ju chans att bli normalkorrumperade EU-politiker de också. Dessutom: de flesta som röstade röstade ju på andra partier än PP. Och nästa gång kanske folk sköter sig och ger tusan i att rösta - om det blir något mer val. Törs någon våga sitt liv på att EU är vid liv om fem år?
Men vänstern mår inte bra efter valet. I större delen av Europa har vänstern lyckats illa eller möjligen hållit sina positioner. die Linke i Tyskland fick 8 av Tysklands 99 platser i EU-parlamentet. De tyska socialdemokraterna (som nog knappast är mycket till vänster) gjorde sitt sämsta val sedan 1946 i Berlin. Deras väljare stannar hemma, trodde en statsvetare. Och det är väl typiskt att över stora delar av Europa har valet snarast varit en opinionsmätare för vad folk tycker om sina lokala regeringar och lokala partier, inte ett försök att påverka Europas framtid. Och är man sur på regeringen och ens bryr sig om att rösta kan man ju alltid lägga rösten på någon stolle med lätt führerliknande profil.
Åter till olusten och särskilt den som hänger samman med vänstern (vad som nu menas med vänster, vilket jag inte har definierat). Jag läser inte så många bloggar men exempelvis LOKE förespråkar ett nytt arbetarparti. Är det kanske ett sätt att göra ArbetarInitiativet till parti och knyta det till NPA i Frankrike och liknande organisationer? Cappuccinosocialisten är tveksam till att det dyker upp ytterligare en organisation bland alla andra små grupper, och jag är benägen att hålla med. Det vore på tiden att smågrupperna lärde sig att börja jobba praktiskt med praktiska frågor i stället för sitta var och en i sin skrubb och slösa på dyrbar tid och dyrbara resurser. Dagens Konflikt tycker att Vänsterpartiet måste bli "djärvare och vildare". Fan tro't!
Men jag skall fortsätta via en annan linje och fråga vilken kamp vänstern (fortfarande inte definierad) för, och mot vem? Jag lägger fram ett antagande: vänsterns verkliga motståndare är inte de borgerliga partierna, det är kapitalismen. Men kapitalismen som sådan ställer inte upp till några val. När vänstern låter uppsluka sig av valstriderna slår man på kapitalismens skugga, inte dess verkliga kropp. Medan vänstern slår mot motståndarpartier i stället för mot huvudfienden slår kapitalet direkt mot proletariatet inklusive vänstern och dess organisationer. Därmed kommer vänstern oftast i underläge - eller blir utslagen helt som skett nu.
I centrum finns klasskampen, kampen om fördelning av samhällets resurser. Genom att förtrollas av livet i de parlamentariska församlingarna dras vänstern bort från uppgiften som inte är att vinna val och förvalta den borgerliga staten, utan att bedriva klasskamp, se till att folkets majoritet är med på noterna och därpå upphäva kapitalismen och i förlängningen av detta den borgerliga staten. Det där har varit elementär socialistisk teori i över 150 år, men viftar man med lite arvoden framför näsan på en vänsterpolitiker så är det elementära fort glömt.
Det var en stor vänsterrörelse omkring 1970, och detta utan att den dåvarande vänstern i VPK växte särskilt mycket. Detta påpekades av Erik Svensson i diskussionen efter en bloggpost. Detta leder mig vidare till funderingen: är det så att Vänstern står i vägen för vänstern? Det är ju ganska klart att skall det utövas socialism så handlar det om mängder av människor som arbetar efter eget huvud utan att i varje läge styras av partidirektiv. ("Utöva", till skillnad mot projekten att "bygga socialism" som förekom i en del länder med lägre utvecklingsnivå - man kan inte dra många slutsatser om Sverige 2009 genom att studera Ryssland 1929.) Är det så att V:s parlamentariska trallande gör att folk passiviseras i stället för aktiveras?
Borde inte vänstern fungera ungefär som Marx och Engels tänkte sig i Kommunistiska Manifestet: en proletär organisation bland andra som utmärkte sig främst genom att ha hos sig de skarpaste tänkarna och organisatörerna som är bäst på att kolla in dagsläget och ur det föreslå vad rörelsen skall göra? Se till att massrörelsen får information så att den kan fungera maximalt effektivt.
Ja, det kunde jag väl skriva mer om, men här tröttnar jag faktiskt och ställer i stället frågan: att föreslå förbättringar till vänsterfolk, är inte det ett fall av margaritas ante porcas (att kasta pärlor till svinen)? - Nästa inlägg på bloggen får handla om något roligare!
Från Konfliktportalen.se: MJE skriver Vår glömska skymmer blommorna., salkavalka skriver ROMANTIKEN, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnors osynliggjorda arbetsskador, Anders_S skriver Förtäta längs med Mölndalsvägen, cappuccinosocialist skriver I don’t wanna fade away…, martin skriver Efter Europaparlamentsvalet
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
5 kommentarer:
Framför allt fackets och partiets symbios ställer till problem. Ett fack måste utöva sin makt fritt från arbetsgivaren och då arbetsgivaren är kommunen/länet/staten ställer symbiosen till problem. Dagisstrejken för några (8?) år sedan är ett exempel på det.
Du verkar uppriktigt förbannad. Hoppas inte att du är förbannad på mig! Jag röstade ju i valet. För första gången i mitt liv.
Jag tänker på någonting jag läste i Aftonbladets ledare i efterdyningar av analyser efter valet. Där stod det någonting om att kanske måste EU-kritikerna fatta att vi är inne i parlamentet. Jag skrev på facebook varför är vänsterpartiet med i valet? och någon svarade att om man är inne i ett brinnande hus, vill man släcka elden så gott det går, ungefär.
Dom skriver nu massmedia att dem som röstade för första gången gick på dagis när vi röstade in oss i EU. För dom är det en verklighet, som vilken som helst, EU finns bara där, precis som riksdagen alltid har funnits. Dessa kanske inte förstår sig på varför man ska argumentera om att vara med eller inte, i något som vi är med i. Dessa förstavalsröstare kanske känner sig förrvirrade av debatten från EU kritikerna.
Miljöpartiet bytte linje med framgång. Alla som är postiva till EU har det gått bra för. Att sossarna hade sin EU kritiska toppnamn har inte gett några flera röster.
Jag kan förstå om man som EU kritiker ser det låga valdeltagandet som en kritik i sig, även om Sverige tydligen var det land som ökade vad gäller i resten av Europa. Det enda land, kan tilläggas. Margot Wallstöms besvikelse gick inte att ta miste på i valvakan. Men vad spelar det för roll om man skiter i röstningen? Vad ändrar det? Det ger mest bara ilska. Det jag känner är som jag skrev förut en uppgivenhet över att Europa med all sin högerdominans ser ut som det gör. Det känns förbannat hopplöst.
Varför drar det högervindar över hela Europa när finanskrisen står som spön i backen? Det svär ju emot Marx teorier. Att vid dåliga tider går det bra för socialism.
"Kommunistiska Manifestet: en proletär organisation bland andra som utmärkte sig främst genom att ha hos sig de skarpaste tänkarna och organisatörerna som är bäst på att kolla in dagsläget och ur det föreslå vad rörelsen skall göra?"
Om det bara vore så enkelt...
Du verkar vara inne på ungefär samma tankar som jag, Björn. Att det här evinnerliga fokuset på partier drar uppmärksamheten från mycket viktigare organisationsuppgifter.
Tyvärr finns det så mycket magi i det här med partier; det finns folk som är beredda att offra sina liv för partier men tyvärr sällan för facklig organisering t.ex. Med tiden försvinner det väl, men under tiden?
Tack för kommentarerna. Jag tyckte inte inlägget var så lysande skrivet, det var väl mest ett sätt att lufta en djupt känd irritation över hur vänstern envisas med att sätta krokben för sig själv och sticka kniv efter kniv i ryggen på dem som man påstår sig vilja hjälpa.
Visst kan man vänta på att den nuvarande generationen av ledare har dött undan och hoppas på förbättringar då, men vem säger att det någonsin sker? Det kommer väl nya småpåvar? Och jag skulle vilja uppleva något positivt i min livstid också. Är det för mycket begärt?
Det kanske är så att det bästa vi får hoppas på är att vänstern åtminstone inte står i vägen och stretar emot när produktivkrafterna driver fram förändringar i samhällets överbyggnad i socialistisk riktning - men inte ens det är jag säker på.
Jag såg att Svensson ville ha något slags möte om vänsterenhet i höst, men jag undrar verkligen ... När inte ens trotskisterna, som han tillhör, kan hålla ihop, hur skall då en större grupp kunna göra det? Det slutar väl ändå bara med att någon börjar tjoa om att de andra är "maoist-stalinister" och marscherar ut och fortsätter sin egen lilla sekttillvaro.
Jag tycker inte att man skall förakta eller se ner på folk, men stora delar av vänstern är så ömklig att jag sannerligen inte har lust att se upp till den! Den missbrukar folks arbete och goda vilja och varför skall man anse det vara något bra? Inom Vänsterpartiet borde det vara undergångsstämning vid det här laget ...
Skicka en kommentar