Jag undrar om inte signaturen "Anarkokonservativ" nära nog presenterar en rötmånadshistoria i en kommentar på Mohamed Omars blogg:
Irans politiska system låter intressant ur en anarkokonservativ synvinkel.
En balans mellan världslig och andlig makt där det andliga är överst och det folkliga inslaget finns men med måtta.
Balansen mellan världslig och andlig makt påminner om medeltidens balanssystem där kungarna fick finna sig i att de inte var överst i systemet.
Det finns något mer än svärdets makt...
Vad anarkism och konservatism är vet jag ungefär, och faktiskt har jag (trots annan politisk inriktning) vissa sympatier för båda två. Men lägger man ihop dem till anarkokonservativism blir det tydligen en väldigt udda skvader. (Den som blir väldigt upprörd över just den här kommentaren av signaturen Anarkokonservativ bör dock veta att den är ganska okomplicerad jämfört med andra tjommar på samma blogg som vevar på om Andra världskriget under ett tema som skulle kunna rubriceras "Hitler - fredskämpen".)
Att det iranska prästerskapets överskikt är ett affärsdrivande gäng (på samma sätt som den katolska kyrka som antogs andligen stå över de medeltida kungarna i västra Europa) verkar Anarkokonservativ ha missat. Folkliga inslag "med måtta" - jojo, det låter det! Har herrn aldrig hört talesättet att "Folkets röst är Guds röst"?
Någon mer makt än svärdets, finns det? - Tillåt mig föreslå pennings och det snäva egenintressets makt, även om det döljs av religiösa eller politiska fraser!
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Datanördarnas Riksförbund, Anders_S skriver Åtal mot rasistiska poliser inte nödvändigt, 1915 skriver På fest med Revolutionära Fronten, tusenpekpinnar skriver Försäljningen av The Pirate Bay är positiv för fildelningen, cappuccinosocialist skriver “Of course, the mighty Mos Def is a real life documentarian…”, Kristoffer Ejnermark skriver Vackert
8 kommentarer:
Det senaste jag hörde från Amsoc - en epostlista för (främst) amerikanska sociologer med inriktning mot folkrörelser - är att prästerskapet har förlorat ganska mycket makt i Iran till fördel för militären.
Den enda (?) ayatollan som stöder Ahmadinejad tycks numera vara Khamenei. Alla dom andra är mer eller mindre i opposition. Istället har Ahmadinejad stärkt sin position med att plocka in militärer i regeringen, så till den grad att hans regim kallas "kasernregim".
Vad det betyder är dock oklart. Det tycks vara extremt svårt att få en vettig bild av vilka som står för vad i Iran.
Jaha, då kanske vår anarkokonservative vän är något fel ute. Han kanske är i någon sorts parallellt universum, som så många andra som rumsterar på Mohameds blogg? Påminner om den naiva syn som somliga människor hade på Kina för många år sedan. Av någon anledning känns det inte så andligt med militärer i ledningen och det verkar rubba kommentatorns bild av Iran.
Skiljer sig "Anarkokonservativ" och Mohamed Omars vurmande för Iran så värst mycket från den ambivalenta vänster, där man märkligt nog också verkar stödja den sittande regimen? Vet inte hur utbrett det egentligen är, men intrycket man får är att vänstern idag hellre väljer att stödja en förtryckande regim för att kunna applådera utspel mot USA och Israel, än att stödja ett folks friheter.
Idag skulle jag knappast ge en röst till vänstern, vilket är synd, med tanke på att man en gång i tiden var rätt stolt socialist.
Oh, well...
Om folk påstår att de någon gång varit vänster är det en varningssignal ...
Vänstern stödjer i prästväldet i Iran lika lite som den stödde Baathisterna i Irak. Men vänstern orkar åtminstone tänka på konsekvenserna av utländsk inblandning - vilket inte är så svårt om man tar hänsyn till fakta på marken. Det fanns folk som kallade sig progressiva när de stödde Italiens överfall på Etiopien 1936. En modern europeisk stat rensade upp i ett efterblivet afrikanskt land. De verkligt progressiva tog naturligtvis avstånd från Mussolinis imperiedrömmar och tar avstånd från USA:s imperiedrömmar idag, även när drömmarna maskeras under täckmantlar av demokrati, kvinnofrigörelse och liknande.
Arbetarprotesterna i Iran har väl aldrig fått särskilt mycket utrymme i borgerliga media?
"Om folk påstår att de någon gång varit vänster är det en varningssignal ..."
En varningsignal om vad? Klassförrädare? Eller är det en varningssignal om vänsterns tillstånd i dag, att många numera är f.d. sympatisörer?
Men om jag förstått ditt svar korrekt så menar du att det är bättre att inte visa på stöd till protesterna eftersom det finns en _möjlighet_ att protesterna inte är spontana utan orkestrerade av USA och Israel? Är det inte att omyndigförklara ett folk? Var resningarna i Ungern och Tjeckoslovakien även de orkestrerade av USA? Och i långa loppet; hade de varit så, var det isåfall en nackdel?
Vad skiljer dig från Omar? Ju mer man jämför dagens vänsterbloggare och alla dessa "anarkokonservativa", desto mer ser man ju de gemensamma beröringspunkterna och den framtida ohelig allians som den patologiska betingelse leder till när båda har utgångspunkten att USA och Israel är orsak till jordens onda. Jag när ingen stor kärlek själv till nämnda nationers politik. Men personligen föredrar jag dessa framför stöd till reaktionära anti-socialister som Ahmadinejad, vilken man ger ett indirekt stöd genom att misstänkligöra dem som fortsätter protestera trots den brutalitet man drar på sig.
Varningssignalen kan gälla en före detta ultravänster som fortsätter att larva sig men under andra etiketter. Eller någon som egentligen aldrig har varit vänster för att han/hon aldrig riktigt begripit vad vänstern bör hålla på med.
Iranierna måste lösa problemen själva. Minsta bekräftade misstanke om inblandning utifrån vore en katastrof för oppositionen. Det var sådan inblandning som säkrade Khomeinis välde när en motkupp avslöjades. USA:s och Englands tidigare aktiviteter i Iran har varit av den typen att man absolut inte kan ha förtroende för dem, och det bästa de kan göra är att hålla klaffen och hålla sig borta. Tanken att det finns någon bred folkopinion som vill sälja ut Iran till utlänningarna får vi nog betrakta som fantasier.
Det stöd som innebär att man vill ersätta en fraktion av prästregimen med en annan som till stora delar är likadan tycker jag verkar egendomlig. Möjligen är det bättre affärsmöjligheter med en Moussavi- och Rafsanjaniregim som hägrar, men det var ju de där rikemännen som möjligen flertalet väljare röstade emot.
Mohamed Omar lär inte hålla med mig om att Koranen är tråkig och illa redigerad smörja till allra största delen, och inte att Khomeini såg sur och elak ut. Bara för att ta några ytliga skillnader. Att Israels politik är kriminell borde inte vara kontroversiellt. Det finns ingen moral kvar i den israeliska politiken, där är en hycklande mordmaskin.
Det var ett underligt sätt att relativisera en ideologisk tillhörighet! Jag är vare sig ultravänster eller popvänster, om jag nu nödvändigtvis skulle behöva definera den socialism som jag fortfarande känner för, så är det den frihetliga socialism som stammar ur Nya Vänstern och frankfurtskolan (verksamma i usa, hemska tanke!).
Att iranierna ska sköta sina egna affärer är jag helt överens med dig om, men det betyder inte att man kan visa på stöd till protesterna. Det som jag finner (o)lustigt är att radikalhögern och vänstern idag har så pass många gemensamma nämnare, en strategi från den förra givetvis. Men om man tar en titt på Omars parhäst Oskorei:s analys av situationen i Iran, så finner man i mångt och mycket en likande slutsats: http://oskorei.motpol.nu/?p=1587
...men men, låt oss njuta vidare av söndagen och se vad framtiden ger. Jag är inte ute efter att jäklas eller "trolla" så jag får tacka för visat intresse och snabba svar!
Tack själv.
Skicka en kommentar