Till vänster i debatten lät det annorlunda i krisens inledning. Nyliberalismen var död. Nu skulle det bli rättning efter två årtionden av ohämmad girighet. Välfärdsstaten skulle komma tillbaka med social utjämning, offentliga trygghetssystem och regleringar av marknaden,
Det var drömmar utan fäste.
Bankdirektörerna var utskämda och den nyliberala ideologin misskänd, men det ändrar inte mycket i det praktiska. I brist på organiserat folkligt motstånd är förändringstrycket, som riskkapitalisten noterat, riktat nedåt.
Med "förändringstrycket" menas hur den offentliga välfärden slås sönder och övertas av vårdkapitalister som en följd av att de offentliga finanserna ödeläggs av medveten borgerlig politik.
Och "nedåt"? - Det är patienter och personal som får ta smällen givetvis, inte kapitalister och höga byråkrater.
Att det här får fortsätta, och till och med uppmuntras, även av en del figurer som kallar sig vänster eller arbetarrörelse är avskyvärt. "Brist på organiserat folkligt motstånd." Ja, hur är det med de som borde, som till och med har betalt, för att organisera motståndet?
Hur kan någon tro på ledningarna för socialdemokraterna eller vänsterpartiet - gör man det måste man vara verkligen naiv eller desperat, för de där människorna kommer inte att göra ett skvatt för att slå tillbaka mot den nyliberala offensiv som fortsätter trots att den nyliberala armén egentligen har fallit sönder och skulle springa för livet om någon sköt med korkpistol mot den! Det enda den rödgröna alliansen gör att organisera kapitulation, inte motstånd! De som skulle kunna segra sticker kniven i ryggen på de egna trupperna och kapitulerar! Kallas inte sådant förräderi?
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ett mord som aldrig blir uppklarat och ett som kanske blir det, kamratwot skriver Allt som var mitt eget, Jinge skriver Osmakligt om Jackson, Björn Nilsson skriver Vi var med också!, Johan Frick skriver Polisen är mördare, Kaj Raving skriver Samma kapitalister här som där
10 kommentarer:
Hur länge ska vi drömma om att riksdagspartier ska organisera någon sorts motstånd? De är inte uppbyggda för sådant, de är uppbyggda för att utforma kompromisser mellan motstånd som andra organiserar och status quo.
Jag är övertygad om att när det händer nånting i stil med ett sammanflöde mellan Gemensam Välfärd och Septemberalliansen (som kanske kan komma till stånd efter att båda har fått hålla på ett tag), ja då kommer även en del riksdagspartier att ställa upp. Men de kommer inte att göra organiseringsjobbet.
De uppfattar sig ha annat att göra. T.ex. administrera kommuner som Göteborg och Malmö. Och att lägga motioner i riksdagen. Det är vad de får lön för.
Men det gäller ju för S, vet du väl, att vinna tillbaka väljare från borgerligheten och det kan man bara göra genom att vara mer borgerlig än de borgerliga.
Jo, det är ett gigantiskt svek som S har utsatt större delen av svenska folket för de senaste 25 åren. Och jag har hela tiden undrat om S-topparna vet det och är rent egoistiskt cyniska, eller om de inte förstår vad de gör. Jag kommer väl att få dö med denna undran.
För att bli nyttiga för folket måste riksdagspartierna vändas upp och ned och återgå till att bli rörelser av och för folket. Men frågan är om det är möjligt? Det ser tvivelaktigt ut, och jag antar att V nu definitivt avskrivits som folkrörelse. Man skall nog inte luras av att det är en massa folk ute på Första maj, det händer ju inte mycket övriga dagar av året.
S-topparna har i stort sett isolerats i en bubbla tillsammans med borgarpartierna, och det politiska resultatet blir därefter. När de diskuterar politik vänder de sig till "motståndare" som är förvillande lika dem själva. Men det är ju det arbetande svenska folket de borde vända sig till och prata med, och lyssna till, eftersom det är folket som kan driva fram förändringar. Man kan inte tjäna flera herrar på en gång. Och i det valet har S-ledningen valt borgerligheten.
Hittade en i mitt tycke ganska bra sammanfattning av SAP:s utveckling.
http://kollamag.se/2008/04/03/good-riddance-to-bad-rubbish/
Runt förra sekelskiftet, parlamentarismens, folkrörelsernas et al genombrott stod striderna mellan konservativa högermän mot liberaler och socialdemokrater. Hade högermännen av år 1900 som då styrde Sverige fått se hur Sverige styrs idag hade de nog varit väldigt belåtna med att se hur samhällsutvecklingen blivit. Väldigt mycket av den retoriken som dagens politiker använder sig av är som om de kunde ha varit tagna av oscarianska ämbetsmän ("vi tar vårt ansvar" "för Sveriges bästa låser vi in oss i förhandlingsrum utan offentlig insyn" m.m.)
Man kanske kan tolka det som historiens dialektiska utveckling helt enkelt, där motsättningarna stöter ihop, går upp i varandra, och till slut omvandlas till något helt annat än vad de var från början. I SAP:s fall till ett parti av byråkrater och oduglingar exempelvis.
Att utgå från politiska partier är som att börja med takrännan när man bygger hus.
Jag vet att en del kamrater tycker att eftersom nu s och v inte är nåt att hänga i julgran ska man organisera andra partier istället. Men det är lika bakvänt det. Partier behövs för att en folkrörelse ska ha en röst i parlamentariska församlingar, men då måste ju för helsike folkrörelsen finnas först.
Jag vet också att en del kamrater envisas med att organisera sammanslutningar som är uppbyggda kring ideologier, och kallar detta för partier. Men det syns mig ännu mer korkat. Vad vi behöver är motstånd, och då måste vi samverka vilka ideologier vi än bekänner oss till. Den enda ideologiska bas vi behöver är att det är rätt att göra motstånd.
Nja, jag undrar om det inte behövs lite mer än bara tanken att man vill göra motstånd. Annars kan ju färdvägen bli vinglig och kanske åka av vägen och kanske förvandlas till sin motsats.
Man kan ju tänka sig en ordning à la Kommunistiska Manifestet, där kommunisterna är de mest medvetna elementen men ändå i övrigt inte utgör någon särskild grupp gentemot övriga arbetarpartier. De skall vara bäst på att peka ut rätt färdriktning helt enkelt.
Må så vara, men åtminstone i vår pluralistiska del av världen brukar folk mest bli misstänksamma mot såna som påstår sig veta bäst, och hålla sig på sin kant när de finns med i bilden. Så därför är sånt mer ett hinder för organiseringen än en hjälp.
Ännu löjligare blir det ju när det finns flera såna grupper som alla påstår sig förstå bäst.
Varför inte utgå från att vi alla vet, kan och förstår ungefär lika bra? Och sen får erfarenheten utvisa vem som hade bäst fingertoppskänsla.
Jag kanske tar upp ett förslag till lösning av det här problemet (om det nu är ett problem) i ett separat inlägg.
Oh ja, visst är det ett problem. Om all den energi som nu ägnas åt att bygga upp Det Korrekta Partiet istället ägnades åt att organisera samarbete mellan oppositionella/systemkritiska kampanjer kanske vi skulle nå nånvart.
Skicka en kommentar