Frågan man måste ställa sig är om det är sunt att inför 2010 års val göra Sverige till ett två-blockssystem där valet mellan sju partier reduceras till två?
Sålunda skriver America Vera-Zavala i Flamman. Jag hade nog inte upptäckt denna kolumn om den inte hade omnämnts hos Jinge (det finns bättre vänstertidningar).
En skillnad mellan mig och Jinge är väl att jag fann det så kallade rödgröna samarbetet så oaptitligt redan från början att jag beslöt att säga ajö till V. För med dessa två allianser krymper alternativen inom svensk politik till inte två, men någonstans i närheten av ett - såvida man inte börjar titta på vad som finns utanför den nuvarande riksdagen. Två likartade nyliberala alternativ, samt Sverigedemokraterna. Är det något att hurra för även om det ena alternativet innehåller några som kallar sig vänster?
Varför inte fundera på om V bör betraktas som moget för politisk konkurs? Som man ser ut nu kunde man lika gärna ansöka om kollektivt medlemskap hos socialdemokraterna. De små försök till att visa på alternativ som man gjort i V (som Stockholmsdagarna) räcker inte långt. Och skall denna skakiga politik föras ut i massarbete ... nej, det går inte!
"... ett vänsterparti så litet där ingen bryr sig om intern kritik" skriver Vera-Zavala. När jag försökte ta upp frågan om samarbete med socialdemokraterna, i ett läge där situationen ännu var oklar och flera vägar var öppna, var det knäpp tyst från partiföreningens styrelse. Fast redan då var jag så skeptisk att jag avhöll mig från att försöka tjata vidare - det hade förmodligen inte lett någonstans i alla fall.
Man kan gott säga att det som V inte genomsyras av är viljan och förmågan att peka ut en alternativ och trovärdig politik som pekar framåt mot ett nytt samhälle. Och ändå är det detta som borde vara ledfyren för ett socialistiskt parti: inte att vinna nästa val, men att vinna nästa samhällssystem! Genom långsam självstrypning har V sett till att man blir fullständigt oanvändbart som ett systembytarparti.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Britneys storhetsvansinne, Anders_S skriver Film retar upp bananbolag, Björn Nilsson skriver El’gygytgyn – stort hål ger lång historia, Tuss skriver Den digitala apokalypsens början
4 kommentarer:
I det gamla Rom (om vi skall tjata om historiska analogier) gick plebejernas råd upp i patricierna som stånd kring år 0. Plebejernas råd var tidvis så pass mäktiga att de kunde gå ut i strejk, dvs alla plebejer tågade ut ur Rom så att patricierna fick klara sig själva. Kanske ser vi en liknande process nu, där "arbetarpartierna" går upp som en underordning till de etablerade borgerliga partierna?
År noll hade ju republiken störtats och ersatts av kejsardömet och därmed tappade stånden och senaten snabbt alltmer av sin betydelse. Senaten blev mer som en dekoration som gjorde vad den blev tillsagd att göra. Den verkliga makten låg på annat håll. Och det kan man väl säga om partiväsendet här också - makten ligger inte i riksdagen, och därmed kan det (om man ser det från "arbetarpartiernas" ledares synvinkel) vara lika bra att inordna sig i den borgerliga fållan.
makten ligger inte i riksdagen, och därmed kan det (om man ser det från "arbetarpartiernas" ledares synvinkel) vara lika bra att inordna sig i den borgerliga fållan.
I synnerhet som man kan få bra betalt för att göra så, om man är toppolitiker, varit statsminister ex.
"Ju mindre roll idéerna får i politiken, desto mer likstöpta politiker" kan man väl säga.
Skicka en kommentar