Dels som en gardering mot risken att 24-åriga moderata doktorander skapar en helt felaktig bild av mig, inte av illvilja utan för att de aldrig kan förstå det där med 1968.– Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!
Helt rätt. Nu var jag visserligen fem år yngre än den gode Jan Guillou (och hade inte ens miljonär- och diplomatöverklassföräldrar) men lite hängde jag med i alla fall redan då. Och den som har sett frihetens dörrar slås upp kanske inte glömmer det. Världen var i uppror. Åtminstone för en tid blev luften friskare att andas, innan nya giftodörer svepte in.
Förresten, om du vill läsa om utvecklingen från den tiden och framåt och en massa annat intressant som har betydelse för dagens ledsamma situation, ta en koll på vad Kerstin skriver på Motvallsbloggen. En historik i tre delar, att tacksamt studeras av nutidens ungdomar. Sista delen är här.
Åter till Jan G. Visserligen kan ungmoderata doktorander vara en riskfaktor, men jag skulle tro att även svartklädda skräckfigurer med äckliga tatueringar och ringar i näsan är något man får se upp med. En del av dem tar ju sig in i den akademiska världen när de inte är upptagna med att sabotera palestinademonstrationer, kasta sten och annat frihetligt och autonomt, och de får nog finna sig i att betraktas som borgarstatens förlängda provokatörs-arm. Så varför skulle inte en 24-årig AFA-doktorand kunna häva ur sig en massa smörja om det revolutionära sextiotalet?
13 kommentarer:
Jag är, såvitt jag förstår, årsbarn med Jan Guillou, och jag kom väl med till slut, fast inte från början. Dessutom kom jag aldrig att enrollera mig i någon av bokstavskombinationerna. De har ju faktiskt lite rätt en del av dem som gjort en 180-gradig omsvängning, när de säger att de var korkade då, dessvärre är de ju ännu mer korkade idag - de tjänar väl på det gissar jag.
Däremot kan jag inte se att Guillou var korkad då, och han är definitivt beundransvärd idag, för att inte han inte ändrat inställning. Han visste vad han ansåg och och jag minns honom inte heller som meningslös testuggare. Tvärtom var han alltid påläst och kunnig, vilket var utmärkande för en en hel del av de ledande inom vänstern - medan högern aldrig vräkt ur sig annat än slagord och invektiver, varit ofantligt okunniga alltså.
Sedan tycker jag kanske att Guillou intar en del korkade ståndpunkter idag, där han är lite dåligt påläst.
En annan av den tidens vänsteraktivister som jag beundrar stort, och än idag, just för att hon inte ändrat sin grundinställning och just för att hon vet varför hon har den inställning hon har, är Maria-Pia Bhoetius (tusan bara vilka komplicerade namn de har, hopplösa att komma ihåg stavning på, mitt namn har många svårigheter med, men när de väl lärt sig att uttala det så kan de stava till det också :-) ).
Hörde förresten någon på radion idag, minns inte vem eller i vilket program, tala om Reinfeldts önskan att göra M till "statsbärande parti", säga att i ett sådant parti blir en hel del aktiva, inte av övertygelse utan för att få makt eller kunna göra karriär. Det tror jag är helt korrekt. Jag misstänkte exempelvis redan i slutet på 70-talet att Fäldt var en sådan typ. Om det var så, så skulle det kunna förklara hans ofattbara svek, både mot det socialdemokratiska partiet och mot svenska folket.
"medan högern aldrig vräkt ur sig annat än slagord och invektiver, varit ofantligt okunniga alltså."
Hahaha!
Klockren beskrivning på vänstern!!
Att Anonym är Anonym förstår man av kvaliten på inlägget ...
Av Kerstins kommentar kan man däremot göra en hel del.
Jan G är i stort sett på rätt sida. Vad han missade på (vad jag kan minnas nu) är EU och reklam-TV. EU blev ingen militant motmakt mot USA och reklam-TV ingen höjdare vad det gäller samhällskritik. Att han inte gjort en högersväng som andra nissar i 68-vänstern är bara att vara tacksam för.
Maria-Pia Böethius tillhör samma grupp, och det finns fler namn att ta upp. Jag undrar om inte fanflyktingarna själva försöker sprida en bild av att "alla" bytt sida just för att dölja sitt eget svek. (Och till nästa vänsteruppsving får vi väl be hjältarna att ha enklare namn, som Bo Ek eller Li Alm!)Och tittar man bland mindre kända vänsternamn från 68 misstänker jag att åsikterna är bevarade i högre grad än bland mediefolk som byter åsikt mot betalning.
På tal om korkade nu och då: det är nog ingen tillfällighet att en obetydlig och kortvarig och stendum grupp som "Rebellerna" fått så mycket uppmärksamhet senare. En av dem är professor numera, Kim Salomon, och försöker stoltsera som före detta vänster. Det kanske vore ärligare att etikettera honom som permanent knäppis.
M är väl statsbärande - man bär ju upp den kapitalistiska staten tillsammans med de andra riksdagspartierna. Feldt är ett lysande exempel på vad Marx skrev: den härskande klassens välde blir ännu farligare när den kan ta till sig underklassens mest energiska element. Han började ju i järnverksmiljö och slutade som hövding för Kanslihushögern. Borgarna lurade kanske i honom en massa skit när han läste nationalekonomi?
Kerstin:
"hon inte ändrat sin grundinställning och just för att hon vet varför hon har den inställning hon har, är Maria-Pia Bhoetius"
Hmm? Var inte Maria-Pia Boëthius mer inne på den folkpartistiska sidan vid den tiden? Hon jobbade ju på Expressen, och jag har för mig att hon inte var så värst mycket "vänster" då. Hon skrev visserligen mycket om kvinnofrågan, ex v om mammografi och våldtäkter, och det kanske då
betraktades som vänster. Fast lite åt vänsterhållet hade hon börjat glida åtminstone 1977 då hon på Journalistförbundets kongress i Göteborg var en av sju av ett hundratal som röstade ja till en motion om lokal strejkrätt från en av fackklubbarna på SvD-koncernen.
Numera är hon dock klart vänster. Hennes krönikor i ETC.nu är oftast briljanta. Jag läser dem med nöje. Vad hon framförallt pekar på är massmedias koncentration åt det borgerliga hållet. Hon är en av dem som upptäckt att "propagandan" i massmedia bestämmer hur folk kommer att rösta. Fler skulle upptäcka det!
Vill inte blanda mig i debatten mellan Lasse och Kerstin så mycket, men jag antar att de som var riktigt, riktigt liberala i början av sjuttiotalet och inte ändrat synpunkter i efterhand idag får betraktas som hederliga vänstermänniskor.
Jag tror Kerstin är något på spåren här - Även om jag inte skulle vilja kalla sossarnas val för "svek", det är trots allt högst medvetet man har agerat inte bara i Sverige utan även i andra västeuropeiska länder. Sossarna (och vänstern) har alltid fungerat som bäst när partiet letts av uppifrån kommande intelektuella. Branting var skolbarn med Gustaf den femte men blev som student övertygad om att arbetarklassens lidande måste minska. Tage Erlander var en akademisk överliggare i Lund, inskriven under hela 1920-talet vid universitetet och kom från en intellektuell småfolksmiljö (skollärarhem) i Värmland. Olof Palmes borgerliga bakgrund är välkänd. Ingvar Carlsson var i så måtto den förste arbetaren som partiledare sedan Per-Albin, med det förbehållet att Per-Albin ägnade sig åt journalistik och intellektuell verksamhet innan han blev partiledare. Carlsson tog en rekordsnabb pol. mag.-examen och gjorde sedan karriär inom partiet. Någon större förkovran inom universitetsvärlden gjorde han aldrig.
Utomlands finns det flera liknande personligheter, Bruno Kreisky och Willy Brandt i Österrike respektive Tyskland är de mest kända. De tidiga tyska sossarna bestod nästan uteslutande av män från borgerliga bakgrunder.
Trots allt hade världen troligen inte varit en bättre plats utan dessa idealistiska människor från välmående bakgrunder som lidelsefullt engagerat sig för arbetarnas sak. Industri- och kroppsarbetarna kan inte se så mycket längre än till mat och bostad. Det enda som förenar dem är deras undergivna ställning, inte olikt de feodala böndernas gentemot sina adelsmän. Men det var inte bönderna som krossade feodalismen, utan borgarna måste man komma ihåg.
Proletära resningar har vi sett många av. Men hittils ingen proletärledd revolution. Å andra sidan, med teknikens utveckling och rationaliseringarna försvinner den gamla industriarbetarklassen som järnverksarbetarna - och då försvinner även "kanslihushögern".
Guillou var snabbt ute med att fördöma demonstrationerna i Göteborg 2001 och gick i stort sett helt på polisversionen.
Desto större prestation att då efter Carlssonkommissionens rapport öppet erkänna att han hade haft fel och be om ursäkt för detta! I detta agerade han som ett föredöme för andra åsiktsmaskiner.
När jag läste denna http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article5327377.ab artikel av Guillou, blev jag väldigt besviken på honom. Han tar ställning emot piratpartiet. För att kunna tjäna lite mer pengar på sina böcker, tar han avstånd från ett parti som vill motarbeta den allt mer tilltagande övervakningen av svenska medborgare. Hans ideal från tiden då han var en av huvudpersonerna i IB-affären, har han tydligen övergett till förmån för girighet
Det fanns ju en hel del ledare inom socialdemokratin (för att inte tala om bland kommunisterna) som definitivt inte kom från högreståndsmiljö. Mäster Palm exempelvis, och ett antal ministrar som jobbat sig upp. Idag får SAP betala dyrt för att man skurit av banden till sina rötter. Partiet börjar mer se ut som ett virrigt huvud utan kropp.
Angående Jan G och Piraterna: möjligt att han missat där, men det kan bero av att han kanske inte funderat igenom hela vidden av vad de står för utan bara koncentrerar sig på fildelning och ganska snäva rättighetsfrågor för författare och artister. Vad jag förstår har de mer djupt tänkande Piraterna betydligt bredare vyer. Fast jag har ingen koll på vad Jan G skrivit om detta.
Mäster Palm var en dåtida hantverkare, en skräddare som genomfört gesällresor genom Europa innan han kom tillbaka till Sverige. I likhet med skomakarna fanns det något i deras yrke som gjorde att de kunde suga åt sig radikalers och revolutionärers texter (tänk på Weitling och kretsen kring tyska förbundet under 1840-talet). Varför dessa hantverkare var så framträdande i den tidiga socialismen vore värt en egen sociologisk undersökning.
De mellankrigstida socialdemokratiska regeringarna, Branting, Sandler m.fl. var en blandning av universitetsutbildade och intellektuellt yrkesarbetande. Endast en minoritet av ministrarna hade arbetarbakgrund. Däremot var många av drätselkamrarnas och kommunstyrelsens ordföranden sprungna ur industriarbetarklassen, de hade jobbat sig uppåt i industrin och partit och hade på så vis även goda kontakter med stadens ledande direktörer redan innan de klivit på posten som "stadens starke man". De kunde dessutom med sina kontakter ha tid till att hjälpa folk i vardagen i fall de hade blivit av med motboken. Olle Sahlström har skrivit en skildring om Harald Aronsson som styrde Örebro efter kriget om arbetargrabben som blev arbetarpatriarken.
Även den tidiga gruppen av förmarxistiska kommunister i Stockholm på 1840-talet hade ett viktigt inslag av skräddargesäller. De gjorde sina gesällvandringar ned i Tyskland och Frankrike och uppsnappade radikala ideer som de tog hem.
Marx själv var ju inte proletär direkt, och min favorit Engels var fabrikör ett tag. Lenin hade lågadligt ursprung om jag minns rätt och gamle ordföranden Mao kom från en mellanbondefamilj. Men Stalin hade mer proletärt i baken, om man ser till hans nedgångne skomakare till far som tvingades bli arbetare. Jo, det är så att i de tidiga skedena spelar intellektuella från bättre bemedlade samhällsskikt en roll för att främja socialismen och föra över nyttig kunskap till proletariatet. Men i de senare skedena måste det ju helt enkelt vara nödvändigt för proletariatet att själv kunna undersöka hur världen ser ut och vad man kan göra åt det. Men ser man något av det i exempelvis Vänsterpartiets politik idag?
Proletariatet, den klassiska industriarbetarklassen som ombesörjde produktionen, är på väg ut ur historien. Allt fler fabriker kräver allt färre arbetare, som du själv tidigare skrivit om är vi snart på den nivån att vi har fabriker som tillverkar fabriker. Och vad har industriarbetarna lyckats med? I bästa fall välfärdsstaterna, där mat, jobb och bostad ombesörjdes inom hägnet för kapitalismen. Vi har sett proletära resningar, men inga proletära revolutioner i den meningen att man skapat ett nytt samhälle.
Paralellfall är det med de feodala bönderna: Dessa var i majoritet, men de kunde inte omvandla samhället. Det som krossade adeln och feodalsamhället var borgarna, en minoritet som blev allt större och allt mäktigare men vilka stod under adelns beskydd från början.
De första kommunisterna var inte heller industriarbetare, de var nog en blandning av hantverkare (gesäller och kanske en och annan mästare) samt "bildat folk" som såg det samhälleliga förfallet. Ännu under Marx' ungdom var det så.
Har lite funderingar på att skriva något separat om det här. Vi har ju kommit ganska långt från Jan Guillou vid det här laget ...
Kanske värt att skriva något om borgerliga revolutioner också. Det finns ju en hel del urvattnade idéer som folk tror är efter Marx men som bygger på primitiva missuppfattningar av den typen du riktigt pekar på. I västra Europa varade den "klassiska" feodalismen med livegna bönder i inte mycket mer än trehundra år (900-1200 ungefär, och dessutom i ett ganska litet område). I övrigt var det feodala samhällen som inte såg särskilt klassiska ut från Västroms fall fram mot 1800-talet. De borgerliga revolutionerna i England, Holland, Frankrike och annorstädes handlade om att redan etablerade men politiskt maktlösa borgare såg till att styrelseskicket mer anpassades till realiteterna. Makten övergick från jorden till penningen med andra ord, även om processen inte var enkel och entydig.
Ja, det kanske skulle vara något för ett separat inlägg?
Skicka en kommentar