Är konst lika med "det sköna"?

Vad är detta? En fotsula inristad i en klippa i Sahara för länge sedan. Men vad betyder det? Skall man se det som något vackert, användbart, tänkvärt? Fler bilder från samma område finns här. Fotsular finns ju på skandinaviska hällar också, så tanken bakom kan vara interkontinentalt spridd.

Skönheten trängs ut när det fula tar över skriver en kritisk person i Svenska Gladbladet idag. Han får såväl med- som mothåll av kommentatorer. I något fall vet man inte om det är ironiskt menat:

Äntligen någon som säger ifrån. Detta gällerförstås inte bara konstvärlden. Fin musik är Glockenspiel och änglakörer, varför lär man ut elgitarrer och slagverk på landets musikskolor när det bara leder till destruktiv hårdrock och livsfientlig hiphop.

Eller ... det är nog ironiskt menat. Alla medborgare kanske inte är så gravallvarliga när det nu är dan för dan. Kanske någon redan har smuttat på julmusten?

Artikelförfattaren Johan Wennström jämför med upptåg av Anna Odells sort och skriver om ...

... den samtida konstnormen.

Gör det du, gör det nu, gör det utan att fundera över vilka följder det kan få. Resultatet blir inte sällan därefter: impulsivt, ursinnigt, våldsamt.

Det där låter ju inte bra, och Wennström kontrasterar mot det förflutna:

... en gång ville konsten någonting mer. Den ville erbjuda kontraster till vardagen och visa människor att det, trots allt, är värt att leva. Livet kunde skildras som skönt, dess utövare som vackra. ... Konsten kunde erbjuda ett ögonblick av vila från vanligheten, hopp om att världen också kan vara vacker. Men nu tycks den ofta rygga inför att tyngas ned av sådana uppbyggliga syften.

Men betrakta en klassisk konstnärlig yttring, den berömda Laokoongruppen:



Laokoon var en trojansk präst som försökte varna sina landsmän för grekernas knep med den trojanska hästen, men de gudar som var på grekernas sida eliminerade honom genom att låta några ormar angripa och sönderslita såväl Laokoon som hans söner. Därav denna klassiska grekiska skulptur i romersk marmorkopia. Att folk slits sönder av ormar är förvisso ovanligt, men är det här vackert eller bara snaskigt våld? Var det "konsten" som ville något här? Eller att några bildhuggare, som på den tiden inte sågs som mer än skickliga hantverkare tror jag, ville peta ihop något åt en rik beställare?

Jämför med den här betydligt lugnare och trevligare sovjetiska målningen från 1930-talet:



Jag är inte så bra på ryska, men titeln på den här tavlan kan vara "kolchosråd". Fler tavlor av den skicklige konstnären А.А. Дейнека finns på denna sajt.


Wennström hänvisar till diverse dekadenta upptåg (jag skulle kalla det för "borgerliga utbrott") i dagens kommersiella konstliv och citerar några som hävdar att ...

... skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.

Det är kanske en hårdragen slutsats. Men hur det än är med detta är det inte bra att moralisk relativism och det som är obehagligt mer och mer tycks bli kulturens mål. För nu som då behöver den andra, bredare kulturen sina motbilder.

Är inte detta i själva verket en smygväg till det alternativa och revolutionära? För bortom den borgerliga kommersiella slätstrukna fulheten, och de dekandenta konstnärernas försök att "avslöja" den (eller åtminstone tjäna storkovan på den) kan det ju finnas något annat och faktiskt skönare, något som kan höja oss som människor några centimeter över den grå vardagen. Det kanske till och med går att förvandla en grå vardag till en skönhetsupplevelse!

Var det inte så att "skönhet" på allvar började diskuteras under det alltmer borgerliga 1700-talet, vid en tid när borgarna och deras filosofer (som Kant) kunde inta revolutionära ståndpunkter? Det kan vara värt att fundera på när en del åter vill höja skönhetens fana, den kan bli revolutionärt röd om man inte ser upp!

Vad tänkte den eller de personer som gjorde den här visenten i Altamiragrottan när isen ännu täckte stora delar av Europa? Skulle de begripa ett resonemang om "skönhet", eller bara hävda att buffelstek smakar smaskens?





Hittad på den här sajten med kinesiska affischer från 20-talet och framåt. Hur bedömer vi det konstnärliga värdet? Jag misstänker att för en välnärd västerlänning är det inte så högt, medan en österlänning med svälten bakom hörnet, är tanken på en välnärd gris en god estetisk upplevelse. Erbjuder man här inte "vila från vanligheten, hopp om att världen också kan vara vacker"? För en hungrig människa kan ett välgött svin var en mycket skön uppenbarelse.

"Gör bättre själv" kan vara en uppmaning till gnälliga kritiker. Jag avslutar med några små saker som jag "gjort själv". Vet faktiskt inte om man kan tillskriva dem något skönhetsvärde, eller värde (annat än möjligen personligt) över huvud taget.

Hösten 96 är den här bilden daterad. Det är akvarell i någon sorts pointilliststil.

Samisk slöjd, blyertsteckning, tror den är från senare delen av åttiotalet. Förebilden torde finnas i Abisko om den inte flyttats.

Tusch med pensel. Granar på vintern. Notera den röda pricken överst till vänster: en domherre. Nu är vi ju inne i den tiden när domherrarnas ödsliga visslingar kan höras i skogarna.

Nå, vad sägs: är detta skönt? Eller skall det omdömet sparas för nedanstående skandinaviska föremål från "trattbägarkulturen"?