Dags för svältkur för nationalekonomer?

Bilden är knyckt från utredarna på TCO, närmare bestämt här, där man också skriver:

En allmän försvagning av reallönerna under lång tid, framdriven av obefintliga sociala skyddsnät, försvagade fackliga organisationer och en ekonomisk ideologi baserad på att “hungriga vargar jagar bäst”, har skapat en falsk ekonomisk utveckling som bidragit till att bygga under krisen.

Vad är detta annat än en allmänt känd och vedertagen sanning? Det mest anmärkningsvärda är att skuldsättningen började ta fart redan 1970. Det var en lång tid innan Reaganomics slog igenom med försvagade fackföreningar, nyliberalism och annat som TCO-ekonomerna varnar för.

I en annan bloggpost behandlas just det där med "en ekonomisk ideologi". Som bekant har den neoklassiska ekonomiska teorin fått rejält med smörj under den senaste krisen, men likt förbaskat hänger den kvar.

Det som kunde ha blivit ett “window of opportunity” riskerar nu att bli “business as usual” istället.

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”, “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Skribenten fortsätter, och det är åter USA:s usla ekonomiska prestationer som kommer upp:

När krisen nu slår nästan hårdast mot ekonomi och jobben just i det land som fått symbolisera glorifieringen av de fullständigt fria marknaderna, borde detta leda till en omfattande omprövning bland världens ekonomer och politiker som förordat denna modell. Och en del genomgår just nu en sådan omprövning, men bland många andra är det väldigt tyst.

Det paradigmskifte som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn talade om kanske tar lite längre tid - eller är så mycket svårare i vetenskaper som är starkt politiskt präglade.

Jag anser att det är självklart att det inte blir någon djupare omprövning av doktriner som den härskande eliten tjänar mer än bra på. Dessutom är alla dessa otrevliga effekter av krisen som vi ser logiska följder av hur det ekonomiska systemet fungerar. Kriserna ingår så att säga i det paket som vi måste köpa.

Neoklassiska ekonomer torde hävda det motsatta: krisen beror av störningar som drabbar ett system som i grunden fungerar väl bara det får sköta sig själv. Det motsatta nationalekonomiska paradigmet hävdar att kriserna är en del av systemet. Får det fungera enligt sina inneboende principer blir det kris då och då. Ibland förskönar man det hela och kallar det för "kreativ förstörelse" när fabriker och företag går under i lågkonjunkturerna. Men när inte bara maskiner utan människor hamnar på sophögen är det inte så roligt längre. I alla fall inte för de rätt många som inte tillhör bonusgubbarnas glada gäng.

Kanske det blev mer fart på den ekonomiska omprövningen om alla nationalekonomer inte belönades med mer än en genomsnittlig arbetarlön? Eller genomsnittlig A-kassa kanske? Kanske hungriga nationalekonomer skulle prestera bättre forskning?