Igår kritiserade jag dålig svenska i ett skumt mail (från en figur i Singapore kanske). Men utlänningar har ju ändå ursäkten att det kan vara svårt att få orden rätt i vårt fina svenska språk. Men vad har pellejönsarna som citeras ovan för ursäkt? Jag tvivlar på att det var hundra nyanlända kurder som stod och gastade. På god svenska måste det ju heta LÅT HONOM DÖ! Kom ihåg det till nästa gång! "Låt han ..." - vad är det för jäkla dialekt-tugg!
Suck ... gamle Ivar-Lo Johansson var skeptisk mot idrotten på sin tid. Och jag minns när jag läste järnarbetarminnen från Kolsva, nedtecknade i början av 1950-talet: en veteran sade sig vara glad att idrotten inte fanns när man började bygga järnarbetarfacket. Idrotten drog folk från de viktiga uppgifterna.
Ja, klippet överst kanske kan ge en antydning om varför idrott ligger väldigt långt borta från mina ordinarie intressen. Det får räcka med lagoma promenader för egen del!
5 kommentarer:
Nu minns jag inte vad avhandlingen som berörde det här ämnet hette, men visst gick en stor del idrottsrörelsen ut på att dra undan intresset för klasskamp. Alla dessa bruksorter som hade sina respektive stora fotbolls/ishockey/bandylag var sponsrade av bruksbolaget. Till detta kommer att bruksägaren i något fall själv var med om att bekosta uppförandet av Folkets Hus, i ett fall som Jan Myrdal skrev om.
I Sverige fordras sedan länge en falsk folklighet för att man skall kunna hantera folket. Det är nog detta som gör utlänningar så förvirrade till att tro att Sverige är jämställt och jämlikt, i och med att man inte genom att titta på kläderna direkt kan avgöra vem som är chefen och vem som är underhuggaren.
Kampsporter, brottning och boxning, var populära i begynnelsen. De skulle stärka arbetarna i klasskampen, men som någon ironisk person påpekade så gick aldrig borgarna upp i ringen. SÅ det blev inget med det.
Numera ser man väl nästan se i munnen på folk vem som är underklass i alla fall! På tal om tandvårdsstandarden numera.
Jag undrar, Björn, varför du är så föraktfull mot dialekter?
Att använda "han" som ackusativobjekt är fullt korrekt medeltidssvenska som har levt kvar på rätt många håll i landet. Att använda dativformen honom som ackusativ kom in i andra dialekter - stockholmskan, antagligen, och via dem till skriftspråket.
Personligen tycker jag den norska attityden är coolast - var och en skriver efter sin talemåte.
Tja, i just det här fallet så kändes det helt enkelt bra att "få klämma till", så att säga.
Karl Malghult: Var skrev Myrdal om det? Det låter intressant, något jag gärna läser.
Björn: Tack för bloggen!
Skicka en kommentar