Söndagsnotiser

Det rapporteras om demonstrationer i Jemen nu, ännu ett land med en dubiös president som har suttit väldigt länge. Det finns väl inte så mycket skrivet på svenska om det moderna Jemen, men en bok som jag läst är Eva Sohlmans Arabia Felix i Terrorns tid. Resor i Jemen. Varje land har sina egenheter, och bakom de här demonstrationerna finns även motsättningar mellan norra och södra Jemen, förutom den vanlig menyn med fattigdom, resursbrist, överhetsförtryck och utländsk inblandning.

Ungefär samma rapportering om Jemen finns hos al-Jazeera, men också en artikel om att druserna i Libanon nu stödjer Hitzbollah. Det gör inte saken lättare för de utifrån som vill splittra och kontrollera Libanon. En detalj i den större verkligheten där folken i arabvärlden försöker skaka av sig den makt som utövas av lokala despoter, samt av USA, Israel och Europa. Möjligen är det fredsbevarande också: det är inte säkert att Israel vågar sig på ett öppet militärt angrepp på Iran om man inte först säkrat Libanon, och med en allians mellan druser och Hitzbollah blir det svårt att uppnå något sådant.

På tal om Tunisien skriver Olle Svenning om kämpande kvinnor där, och om en ...

... redan klassisk bok med den svart ironiska titeln ”Une si douce dictature”, En så mild diktatur.

Västvärlden uppskattade den sortens mildhet. Tunisien var Valutafondens lydiga elev och en lojal allierad i korståget mot terrorismen. Fängelserna stod alltid vidöppna, torterarna beredda.
...
Tunisiska medborgare är utlovade val, mycket snart. Kanske den döende maktens sista försök till restaurering. En konservativ islamisk regering skulle kunna vara de gamla härskarnas modell, varnar Maghreb-experten och professorn Sami Nair.

De försöker hejda vår demokratiska revolution, skanderar demonstranter. Omvärlden, grannstaterna, EU och dess fega parlamentsmajoritet, föredrar kanske ”den milda diktaturen”.

Nej, vem har egentligen trott på de fina demokratiska stormakterna och deras skrivträlar och propagandister i media? Det som händer i arabvärlden (vad man nu menar med det ordet) tycks vara att allt fler människor vill ha bort de odugliga odemokratiska lokala pamparna, medan väst på olika sätt försöker ha kvar lättstyrda mutkolvar. Man kan ju se det här som ett svar på kapitalets globalisering - även lokala strider får global betydelse, världsproletariatet står mot världsbourgeoisin.  Nästa gång kanske det blir masstrejker i Egypten som orsakar nervösa ryckningar i världens styrelserum.

Den engelska bloggen Democracy and Class Struggle verkar vara en bra plats för radikal information från olika håll i världen. På tal om Tunisien får vi veta att det finns några maoister där också. Så här ser deras blogghuvud ut. Verkar vara skarpa skott som gäller för deras del, men jag vet inte om de har någon politisk betydelse i hemlandet.

Deras hemsida är bara på arabiska. Jag testade med Googles översättning men det hela blev inte så mycket mer begripligt för det.

Det finns ju ett större och mer känt kommunistparti i Tunisien också. För den politiske knappologen kan det vara av intresse att de uppges vara hoxhaister (uttalas ungefär som håddsja-ister). Vad etiketten betyder i praktiken vet jag inte, annat än att de inte hyllar Mao utan i stället Albaniens efterkrigsledare Enver Hoxha. Oavsett etiketter är det den lokala förankringen som är det väsentliga. Det tycks som om tunisiska fackföreningar spelat en viktig roll för att störta den gamla regimen, så det är väl hos dem det är viktigt att få stöd.