Somliga surar och andra hurrar

Somliga surar och smiter iväg och andra hurrar

Alldeles nyss pratade radions korrespondent i Alger om demonstrationer som just börjat. En gång var Algeriet ansett som progressivt. Man hade under ledning av Den Nationella Befrielsfronten FLN fört ett långvarigt krig för att få ut fransmännen. Men så gick det som det ofta går: de unga idealistiska befrielsekämparna hamnade i maktens korridorer och blev rejält korrumperade. På nittiotalet förlorade FLN ett val till islamisterna, greps av panik och slog tillbaka med en militärkupp, varefter ett långvarigt och förvirrat och blodigt inbördeskrig utbröt.

Frågan är vad som händer nu. Alla vet vad som hänt i Tunisien och Egypten, det uppmuntrar opinionen underifrån - de fattiga, arbetslösa, undersysselsatta, utan framtid, nedtryckta - och skrämmer den övergödda eliten i Algeriet och andra stater. Mellan massor och elit står polis och militär. Just nu slåss polisen med demonstranter i Alger, men kommer de ha lust att fortsätta med det? Militär och polis tillhör den statliga våldsapparaten, men inom dess led finns också klyftor mellan rika och fattiga. Och vad händer när eliterna förstår att det inte fungerar med storskaliga massakrer längre, kanske för dagen men inte på sikt?

En del tycker att revolutionerna beror av media, och det är klart att modern informationsteknologi spelar roll. Fast folk kunde göra revolution förr också. Möjligen hade man en tryckpress men mest muntlig kommunikation att ta till.  Elektroniken skyndar på processen, helt enkelt, och för ut den till "den globala byn". Samtidigt finns det olika lokala förhållanden på olika håll, så man kan inte bara tro att länderna skall falla som dominobrickor.  Dominoteorin sprack ju redan på sextiotalet (fast då gällde det Östasien).

Dock - känslan av en verklig förskjutning i världshistorien kan jag inte bara avvisa. Här händer det stora saker. Man kan undra hur världen ser ut om bara några år. Alla som inte var tidigt ute att yppa sympatier för omvälvningarna i Tunisien och Egypten får stå och se fåniga ut nu - och det gäller faktiskt också såväl den så kallade palestinska myndigheten, som Hamas i Gaza, som inte gillade manifestationer till stöd för Egypten. Det kan bli trångt och kanske bara ståplats kvar på historiens sophög framöver! "Make history or be history" för att citera Malcolm X. Och nu är det folken som gör historia.