Demokrati och folk med rumpan bar

Det är inte lätt för demokratin i Egypten och för den arabiska revolutionen i allmänhet. The Arabist citerar någon som citerar en kuwaitisk tidning:

A few days ago, the Kuwaiti newspaper Al-Dar reported that Egyptian authorities are under massive pressure from Arab rulers, especially from Saudi Arabia and the United Arab Emirates, to ensure that Mubarak is not tried. The report asserted that these Arab states had directly threatened to freeze all relations with Cairo, cut all financial assistance, and withdraw their investments from Egypt. They even went as far as threatening to dismiss the 5 million Egyptians working in those countries, if Mubarak were to be tried.

For its part, Israel always defended Hosni Mubarak, one of its best allies. The Israeli press does not conceal its concerns about meaningful democratic change in Egypt. The US administration has a similar position. Both American and Israeli officials recognize Egypt’s potential and know it will become a powerful regional force in a matter of years, if it becomes a democracy.

Från Kairo till världen har bloggposter som handlar om hur militärregimen försöker slå ner rörelserna bland arbetare, tjänstemän och studenter. Kanske för att militärtopparna i Egypten fortfarande är samma gamla gäng av samarbetsmän med Israel, de reaktionära arabregimerna och USA, mot det egna folket? - Nå, det här understryker att revolution i ett enskilt arabiskt land är en angelägenhet för hela arabvärlden (och inte bara den). Che Guevaras gamla slagord kan uttryckas så här idag: "Skapa två, tre, många Tunisien." (För det var ju där det började.)


Naked Capitalism har en artikel av en kille som är "a hedge fund manager and portfolio strategist" men som ändå på några korta rader lyckas få ihop logiken bakom de humanitära interventionerna (olja/inte olja) och det militärindustriella komplexets förmåga att snylta vidare på statskassan (och tränga undan andra mer ömmande sociala behov).

Internationalen citerar den indiska författarinnan Arundhati Roy:

[Väst] hoppas på samma sorts färg’revolutioner’ som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga oljeprinsar som spelar upp ett Disneyarabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.

Riktiga revolutioner är inte bara oväntade och plötsliga, de är väldigt svåra att fjärrstyra. Eller mer exakt: en fjärrstyrd revolution är inte en revolution. Antingen kan folkrörelserna idag utveckla sig och riva ner de olämpliga strukturer som är i vägen för demokrati och utveckling, eller också hindras de vilket torde medföra ännu värre och otrevligare explosioner framåt. Men våra fina demokrater i Europa och Nordamerika har ju sina egna intressen och vissa påtryckningsmedel därtill som ibland används och ibland inte. Idag är det många självutnämnda demokrater som står med rumpan bar, och det visar sig att det inte är en demokratisk rumpa som tittar fram. Samt: Idag är det många självutnämnda vänstermänniskor som står med rumpan bar, och det visar sig att det inte är en vänsterrumpa som tittar fram. Om man skall se någon bra effekt av vissa dåliga händelser inom ramen för den arabiska folkresningen så är det att såväl låtsasdemokrater som bombvänster har visat upp sina fula sidor på ett sällsynt tydligt sätt.

Medan jag knackar på detta inlägg kommer Proletären med ledaren Vänsterns libyska härdsmälta. Den avslutas:

Vad gäller vår nya imperialistiska vänster säger vi bara: Fy fan! Detta är en sorglig repris på 1914. 

Varning - bombultravänstern ser dig!

1914: året när nästan hela den europeiska arbetarrörelsens ledare röstade för att skicka ut sina arbetarväljare till världskrigets skyttegravar så att de kunde döda grannlandets arbetare i stället för att slå ner  hemlandets kapitalister (undantag: den radikala vänstern som några år senare ombildade sig till kommunister och som aldrig fått någon erkänsla för vad man ansåg om kriget.) Kanske 1900-talets värsta politiska förräderi vars verkningar vi ännu känner av.

Dock: det finns även andra röster som manar till eftertanke - vad är det egentligen vi/de håller på med, kan något gå på tok, vilka intressen är det som gynnas? Röster som kan få en att tänka ett steg till. För närvarande pratas det om risken för att regimen i Libyen genomför massakrer om den återerövrar rebellfästen. Men kan man inte tänka sig att rebellerna, som kommer från stammar i öster, kan tänkas vilja massakrera folk i väster där Muʿammar al-Qaḏḏāfīs stam är i flertal om man bara får en chans? Den här artikeln i Svenskan borde få en och annan att tänka till. Jag tror det är första gången jag läst någon som påpekat att även rebellerna är ansvariga för vad de gör.

Undrar om man skall kalla den pågående bombkampanjen mot Libyen för det första post-peakoil-kriget? Det kan ju stämma om peak oil redan inträffat och om den väsentligaste orsaken till utländsk intervention är just kontroll över libysk olja. Undrar var den här historien kommer att sluta?