 |
| Själva plattan - utgiven på en lågprisserie i slutet av 90-talet. Tack för att den inte kostade så mycket i alla fall! |
Att inte höras, att inte nå fram - det måste väl vara ett öde för en tonsättare? Nu har jag åter försökt med en CD med två verk av Ferdinand Thieriot (1838-1919 - trots namnet tysk) som jag köpte för länge sedan. Då och då tar jag fram den ur hyllan, stoppar in den i spelaren och tänker att "nu ska jag minsann lyssna". Men det fungerar inte. Det är en massa toner men de rinner bara förbi, jag glömmer att lyssna, går någon annanstans och gör något annat än att lyssna. Det finns ingenting som gör något intryck i strilet av ljud. Inget fångar uppmärksamhet eller fantasi. Nja, jo, på något ställe låter det faktiskt som man tänker börja spela Livet i finnskogarna, men det försvinner snabbt. - Nej, bäste herr Thieriot, jag beklagar men jag hör er inte.
Tillåt mig tillägga att en av musikhistoriens tråkigaste och mest överskattade musikstycken måste vara Ravels Bolero! Hörs - men blir inte roligare för det!
10 kommentarer:
Och jag som tycker så mycket om Bolero. Men jag är väl ute även i det avseendet då. Inte lätt det här att hänga med i moderniteterna.
Vad ska man gilla idag? Black Idiots spelande "Death for ever"?
Får jag rekommendera Mozart ... eller någon mindre känd böhmisk kompositör ungefär samtida med Mozart och Beethoven?
Musiksmak styrs, som Pierre Bourdieu konstaterade, av uppfostran, utbildning och pengar. Var och en skaffar sig en musiksmak som går hem i de kretsar som han eller hon identifierar sig med, och musiksmaken används i stor utsträckning som ett visitkort för gruppen. Kategorier som "bra" eller "dåligt" betyder ingenting - möjligen kanske att en musiksmakare misslyckas med att hitta någon grupp eller kategori som vill använda hans/hennes musik som identitetsskapare.
Själv gillar jag
- gammal (1600-1700-tals) vokalmusik
- 50-60-talsjazz
- brasiliansk pop
Jag undrar vad Bourdieu skulle säga om det?
Va, jazz!?! Näääää ....
Gillar du inte Bolero? Den som är så bra och inte minst kul. Har förresten inte Povel Ramel gjort något på Bolero?
Smak ska man inte diskutera men jag kan inte låta bli att berätta om festen jag var på där det diskuterades musik och en verklig finsmakare påstod att kände man inte till Ingmar Nordström så visste man inget om musik.
Jag avstod från att fråga vad folket kände inför Karl-Erik Welin...
Kul ... jaha, när skrattade någon under framförandet av Bolero senast? Skulle tro att Jokkmokks-Jocke hade betydligt bättre skratt-faktor!
Beträffande Bolero hörde jag en gång en tysk version med mycket sparsam instrumentering och uteslutande diverse röster som pratade på med tysk kultiverad struntkonversation i bolerotakt. Den var ganska kul.
Jag har hört den numera ganska slitna inledningen till "Also sprach Zarathustra" i en version med höns. Det var roligare än den sedvanliga trumpetfanfaren!
Bolero kan väl fungera som bruksmusik. Johan Rabaeus berättade i sitt Sommarprogram att Ernst-Hugo Järegård berättat om ett besök på en nattklubb i Paris, där det agerade en naken jättelik neger med Bolero som bakgrundsmusik. Närmare detaljer är jag för pryd att beskriva...
Tack för din diskretion, Hannu! Detta är en anständig blogg.
Skicka en kommentar