Många - del två

Föregående inlägg hette Många, och här är fortsättning och utvidgning av ämnet. För beräknat antal deltagare i London har stigit under dagen. Tidigare har jag sett uppgifter om att arrangörerna hoppades på 100.000 eller så. För en stund sedan skrev Guardian 250.000 men höjde sedan till 400.000. "500.000"
hävdar en hårdvänsterblogg som dessutom glädjer sig åt ett sönderslaget bankkontor och lite gatuslagsmål.

Det sista handlar väl mer om bilder för media och för att "svarta blocket" skall göra skäl för sin existens. När verkligt stora människomassor kommer i rörelse minskar behovet av den här sortens aktiviteter. I kväll förväntas rörelsen Uncut ingripa mot företag som anklagas för skatteflykt, men det är demonstranter som håller en fredlig linje och förmodligen får större genomslag och sympatier av den orsaken. Vem gillar bonusgubbar på bankerna och "corporate fat cats" i största allmänhet? - Allmänheten gör det inte.

Vad det är för grupper som demonstrerar mot regeringens "besparingspolitik" kan man läsa här. Det är en högst blandad samling, men fackföreningarna under TUC (engelska LO, ungefär) torde vara störst i sammanhanget. Det handlar i hög grad om "do or die" för såväl facket som mycket av den offentliga servicen i England. I Wisconsin, USA, lyckades blåreaktionärer genom sin fientlighet blåsa liv i den nästan döda fackföreningsrörelsen. Något liknande tycks hända i England, även om facket är i lite bättre skick där. Man får förmoda att inte bara de reaktionära gossarna i regeringen, utan de reaktionära gossar som styr Labour, är ganska oroliga för vart det här kan barka hän.

Många som sagt, och även om bilden är suddig tycker jag mig se en del fackföreningsbanderoller av den gamla fina modellen: mörkröd botten med mörkgula textfält och någon symbol i mitten.

Det där med "oro" kanske också gäller i ett land närmare dig. Jag kanske är misstänksam mot mänskligheten ibland, men är det inte bara Alliansen och Svenskt Näringsliv (och den där reklambyrån Prime) utan också grupper inom socialdemokratiska partiet som har anledning att känna sig illa till mods? Visserligen finns det en hel del frågetecken angående den där nye killen Juholt (kärnkraft och krig låter inte så bra, och det där konstiga pratet om "social demokrati" ...?) men bara det faktum att man inte kunde baxa fram en ny partiordförande som helhjärtat står bakom de senaste årtiondenas nyliberalism och nederlagspolitik måste vara illavarslande. För jag tror inte att det bara handlar om en gubbe på toppen. Det händer saker i samhällsdjupet som återspeglas i den socialdemokratiska toppen. Några känner att vinden vänder.

UNISON är en fackförening. Stora gasfyllda ballonger har man med sig också

Det kan ju bli en Obamaeffekt med Juholt, alltså att frälsaren visar sig vara en bluff- och pratmakare och rent otäckt reaktionär. Men det kan också hända andra saker, nämligen att en kuschad och tillbakaträngd rörelse gör som i England - man börjar röra på sig och gå framåt, ställa krav så att ledningen hamnar i situationer där den helt enkelt tvingas att agera för medlemmarnas intressen vare sig man vill det eller inte. Det kan vara värdefullt, många människor är hårt pressade och behöver hjälp, och det behövs framtidstro över huvud taget. Tanken att det kan finnas en framtid bortom nyliberalismens träsk kan bli rent explosiv! Det spelar ingen roll om varje idé som förs fram inte ser formellt radikal ut, även ganska hovsamma krav kan i vissa lägen bli farliga för den lilla härskande eliten och få dess makt att vackla. Ena dagen kräver hungrande människor inte mer än mat, och nästa dag exploderar allt i en jätterevolution - sådant har hänt flera gånger.

Det är ju formellt inga revolutionära krav som Lena Sommestad för fram i en debattartikel i DN men hävdar man ...

... att den allra största bristen i partiets arbetssätt i dag är att politiska förslag ofta formuleras utan en tydlig förankring i grundläggande värderingar, sakkunskap och samhällsanalys. Samhällsforskningens resultat tas inte systematiskt till vara ....

... så är det ur min synpunkt en synnerligen viktig kritik. Ur olika samhällsvetenskaper (och minns att naturvetenskap och humaniora har tunga kunskaper också) kan skottas fram tonvis med underlag till en radikal politik som kan föra oss från ett samhällssystem till ett annat. Arbetar man på det sättet, med kunskap i basen, kan man dels göra rätt saker, dels bli mindre utsatt för skumma lobbygrupper som vill driva partiet åt ett helt annat håll (över kanten, nämligen). För de politiska förslag som Sommestad säger saknar förankringar på ett visst sätt saknar inte förankring över huvud taget - man kan alltid hitta klassaspekter, och om det går illa förankring hos just den sortens intressen som man demonstrerar mot i London just nu. Med väl genomtänkta förslag som förankras hos den trefjärdedel av folket som gillar välfärdsstaten borde man däremot bli oövervinnerlig.

Kan man tänka sig hundratusen stockholmare marschera genom staden och ropa "ut med Alliansen"!