August tittar på medeltiden

1875 skrev Strindberg om medeltidandet i konsten:

Det är en märkvärdig företeelse inom vår tids konst, detta begär att upptaga medeltidsämnen, även med fara att oförstås av den förströdda publiken, Är det kanske den gryende reaktionen, som skall rädda oss; är det må hända en yttring av ledsnad och förtvivlan över det närvarande, detta återvändande till den mörka medeltiden, som dock icke var så mörk, ty den var framför allt innerlighet och andlighet, vilket just är vår brist, att vi sakna.

August är kanske något på spåren. Inte en trettio år tidigare, i början av 1848, hade en tysk tänkare skrivit sålunda:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Kan det vara så att kapitalisternas berg av massproducerade pryttlar med tvivelaktigt affektionsvärde inte kan uppväga ” det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet” och att därför en längtan tillbaka till något mer fullödigt uppstår hos många människor. Först hos känsliga konstnärssjälar med alla känselspröt utåt och ivrigt analyserande sinnesintrycken, och sedan mer ”vanliga” människor från den ”förströdda publiken”. Det kan vara så att vi inte alls i första hand vill se ”läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen” som lejda drängar som skall kränga någon pryl till oss för att göra en smällfet kapitalist ännu smällfetare, utan hellre "innerlighet och andlighet" fångar vårt intresse och välvilja? (Jo, det är klart, i denna tid försöker naturligtvis borgarna göra pengar även av innerlig- och andlighet, men det känns inte riktigt hållbart,)

Intressant för övrigt att August skriver att medeltiden alls inte var så mörk, Den ljusa medeltiden är titeln på en bok som kom 1984. I mina hyllor finns ytterligare några böcker på ungefär samma tema, nämligen att medeltiden inte alls var så eländig som senare påståtts.

Ett läskig sak (bland flera) med medeltiden var dock de stora epidemierna, med Digerdöden som värstingarnas värsting. Man kan fundera över hur medeltidssamhällena överlevde att ibland uppåt halva befolkningen utplånades på kort tid. Hur skulle det gå med Sverige om vi var nio miljoner idag och om tre-fyra månader bara fyra-fem miljoner fanns kvar i livet? Skulle landet mentalt överleva en sådan kris? När de medeltida samhälle föll så var fallhöjden inte så hög och man kunde resa sig igen även om man var blåslagen, men ett fallande Europa idag riskerar att slå ihjäl sig trots (eller kanske på grund av) ett mycket mer välmående och avancerat system. De medeltida samhällena kan också kallas feodala. Faktum är att feodalismen verkar vara det mest stabila och slagtåliga samhällssystem som skapats. Något att fundera över? Vad finns det i dåtidens ” feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden” som är värt att ta över?

Bilderna som fått illustrera detta inlägg kommer från Medeltidsveckan på Gotland

Det här citatet trycktes 1875 i tidningen Förr och nu och har rubriken "Nordiska målares tavlor. 42. Stockholms Stortorg i Erik XIV:s dagar. Efter en akvarell av Julius Kronberg". Finns i "Samlade verk" band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 175.

Föregående inlägg i denna serie: 
August Strindberg om skyddsnatets betydelse 
"... tiden är vi!"
Och på ett av mina andra bloggprojekt finns: Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet

Dags för lite innerlighet?