Jag har haft några stolpar till ett inlägg om människor och datorer liggande ett tag men inte gjort det färdigt. Men varför inte använda en artikel i SvD idag som utgångspunkt då? Det heter I det effektiva samhället lever robotdrömmen och är en översikt av tankar som utvecklats av en psykolog vid namn Sherry Turkle. Nu är det ju en viss risk att ta fasta på en översiktsrecension i stället för att läsa hennes böcker direkt, men man kan ju alltid resonera om vissa saker. Gamla läsare av den här bloggen vet att jag är positiv till den tekniskt-vetenskapliga revolutionen och att jag bygger på såväl Marx och Engels (gamla teknikoptimister) och Marshall McLuhan (kanske inte teknikpessimist, men han höjde några varnande fingrar inför ett naivt accepterande).
Jag funderar på om det finns en sammanblandning i artikeln/hos Turkle som kanske skymmer en del viktiga saker. Är det så att vi skall placera robotar, elektromekaniska prylar som gör jobb åt oss och som vi kan känna saker inför, och sociala media som huvudsakligen sker inom den rena elektroniken, inom samma fack? Är en telefon samma sak som en svarv, även om båda numera innehåller en massa elektronik och datakraft? Det är därför som jag är tveksam inför artikelns ingress:
Drömmen om roboten frodas i ett samhälle som i allt mindre utsträckning bygger på mänsklig interaktion. Psykologen Sherry Turkle visar hur sociala medier som Facebook och Twitter bereder väg för sociala robotar – genom att göra vår samvaro mer mekanisk.
Kanske det är just ”mekanisk” som jag stöter mig på, beroende av att jag sett hur elektromekaniska telefonväxlar såg ut och kunnat jämföra med de datorer utan särskilt mycket lösa mekaniska delar som ersatte dem för nu rätt länge sedan. Jag har svårt att se de elektroniska fältens utveckling som något mekaniskt. Den där svarven stoppar man knappast in i skallen, men via telefonen kan, som McLuhan påtalade, vårt centrala nervsystem skickas ut runt hela planeten.
Det är en jädrans skillnad. Vi förlägger allt mer av vår intelligens och kommunikation med andra utanför oss själva. Det betyder inte att mänsklig interaktion minskar – i själva verket kan den dels öka, men också ändra karaktär. Sedan är det väl en definitionsfråga vad det innebär för intelligensen: har vi skapat intelligens utanför oss själva, eller är det bara så att vi utvidgar oss själva?
Kan man inte säga att med elektroniken så kommer vi på sätt och vis in i magins värld? Och vi är bara i början: hur länge dröjer det innan en telefon styrd direkt av hjärnan kan monteras in i skallen i form av ett litet chips? Då försvinner ju ytterligare en del av gränssnittet mellan jaget och yttervärlden, och hur kan man med ett suddigt gränssnitt veta var man verkligen befinner sig? Man kan säga att intelligens byggs in i externa föremål, men också att den mänskliga intelligensen helt enkelt distribueras och kanske i lyckliga versioner kan ge oss en bättre värld. När många någorlunda kloka skallar slås samman kan det bli något bra … men om det är några elaka skallar inblandade ...
Det finns ett resonemang om robotar exempelvis i vården. En viss utsträckning kan man använda sådana, men för normalt folk (vi får alltså undanta gamla surgubbar och liknande) är det ändå den mänskliga kontakten som är viktigast. Att sätta in robotar för att det skulle vara billigt och man kan sparka vårdbiträden är en sjuk idé som vi lugnt kan överlämna till den perversa borgerligheten. In med personal och resurser! Robotar kan ge gamla och handikappade helt nya liv, men de skall kompletteras med mänsklig närvaro, med människor som har hur mycket tid som helst att sitta ner och prata. Prata på riktigt, inte något data-tjatter utan hjärna bakom.
En sak som verkligen skiljer Turkle från McLuhan (och Marx-Engels) är ”en syn på teknologin som i grunden neutral, en kraft som både kan missbrukas och brukas väl.” Teknikutvecklingen är aldrig neutral för dessa äldre herrar, den driver oss till att göra vad vi i själva verket vill göra och vad vi måste göra. Atombomben svävar inte i någon neutral rymd oberoende av människors viljor, och det gör inte telekom-satelliterna, nätverken av fiberkabel, persondatorerna eller de otaliga ”apparna” heller. Marx tog handkvarn, vattenkvarn och ångkvarn som symbol för olika samhällstyper, McLuhan pekade på tryckerikonsten och elektroniken som utformare av samhällen. Om vi vill kunna leda mänskligheten framåt måste vi förstå vad den teknologi som vi skapar gör med oss, innan det leder till en slutlig ödeläggande krasch.
Och för de tåliga läsare som orkat med så här långt så kör vi en lättsam liten film med USA-komikern Jon Stewart som intervjuar en forskare som jobbar med tankestyrda robotar. Han heter Miguel Nicolelis och träffas bland annat här på nätet. Fast först fiskade jag upp vetskapen om hans existens hos neuroantropologerna. Och som sagt, Stewart är komiker, men som sådan lär han vara vassare som journalist än vanliga USA-TV-pratgubbar och -gummor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar