Jag "lånade" det här diagrammet från bloggaren Cornucopia. För att göra det kortfattat så skall det visa att under större delen av 1900-talet har avkastningen på aktier varit dålig, särskilt om man räknar av mot inflationen. Pratet om att aktier långsiktigt är lönsamt kan därmed betvivlas. Själv har jag aldrig varit intresserad av aktier så det gör mig inte så mycket, men många har väl lurats av "personliga bankmän" med väloljade tungor som försöker kränga fonder med fantastiska framtidsutsikter.
Det som händer mot slutet av diagrammet verkar visa två saker (om tendensen håller i sig): Ett ungefär trettioårigt mellanspel av ökande avkastning är slut och kurvan planar ut, men utplaningen ligger på en högre nivå än tidigare. Kasten i kurvorna blir mindre mot slutet, om det kan betyda något - kanske återspegling av allt kraftigare stagnation i den reala ekonomin som ändå bör finnas någonstans som bakgrund till aktieavkastningen? - Skall man behöva ta en repetitionskurs på det som med lite lustig nomenklatur kallas "lagen om profitkvotens avtagande tendens" för att förstå vad som händer?
Att börsen går sämre - och kan förväntas att fortsätta med det - är ju intressant med tanke på den frenesi med vilket Höga Vederbörande försökte få in så mycket som möjligt av våra pensionspengar i aktiekarusellen i slutet av förra årtusendet. Men det var ju mest svindel, i stil med Telia-aktien. Det är klart att en del tjänar grova pengar på detta, men det är inte småsparare och pensionssparare. På sikt kanske det är lika bra att skrota börsen och organisera kapitalförsörjning till företag på något annat sätt, befriat från spekulationskapitalisternas härjningar.
19 kommentarer:
Men om vi borjar fondera medel for framtidens skolkostnader, i aktier, sa kan sakert kurserna pressas upp en del till. Lagstifta om denna frihet, och lat apan ola skota det praktiska.
Förr fanns aktier som papper, ibland med väldigt fint tryck, som man kunde tapetsera med åtminstone, eller kanske elda med i spisen om det blir kris. Jag har mina tvivel om att ditt råd är något som vi har råd att praktisera ...
Vi har hållit på i drygt 20 år med att försöka dölja stagnationen. För som jag som kemist ser på världen så kan allt spåras till naturresurser, alltså främst tre industrislag: Jordbruk/fiske, oljeindustri och gruvdrift. Tillväxt kan ske på 2 sätt, utvinningen av naturresurser ökar eller utnyttjandet av naturresurser blir effektivare.
Vet man detta så inser man att vi kan skapa tillväxt genom saker så som bättre avfallshantering. Minska oljeberoendet och byta transportsystem, det skulle frigöra slösaktig användning av naturresurser och när de besparade naturresurserna stoppas in i effektivare system så ökar tillväxten.
Men det löser sig, det finns gott om naturresurser vi inte tillåter att man utnyttjar för det är så miljöfarligt. Tur så har vi en borgligregering och 20 tillstånd har getts för att påbörja utvinning av oljeskiffer i Sverige. Men den lär inte ge en tillväxtskjuts till Sverige eftersom det mesta lär eldas upp i naturresursernas svarta hål, bilen.
Själv har jag gott hopp om att kunna utvinna naturresurser ur avfall.
Ja! Vi använder Apan Ola rent merkantilistiskt, han får klå DOW/NASDAQ och Tokyobörsen på stålar! Sverige som en rentier state!
"organisera kapitalförsörjning till företag på något annat sätt"
Vad sägs om skatt?
Lasse, det finns olika tänkbara finansieringsformer att fundera på. Jag kanske återkommer till det (någon gång).
Martin, det där med naturresurser är ju inte entydigt. Ta jordbruk, djuruppfödning och liknande där man faktiskt kan få tillgången att växa genom att hantera befintliga resurser rätt. Sätt ett vetekorn och skörda tio nya. Angående jordbruk hade fysiokraterna i Frankrike på 1700-talet rätt: jorden är grund för allt annat. Den ger tillväxt. Mineraler och olja däremot kan inte återplanteras för nya brytningar. Vad man kan göra är att använda dem på ett mer ekonomiskt sätt. - Och vad drar man för slutsatser av det?
Det märkliga med synen på jordbruk är hur nyliberaler, miljöpartister och en del vänster gjort gemensam sak mot de sk CAP systemen typ Europas reglerade jordbruk. Denna reglering är som ett rött skynke. I stort har det offentligt reglerade jordbruket i USA och Europa varit mycket framgångsrikt i ett historiskt perspektiv, det har producerat överskott på livsmedel vilket är en bra sak, motsatsen betyder svält, död och elände för folk. För att överleva och må bra behöver folk ett visst mått kalorier varje dag.
Det innebär inte att systemet inte innehåller och har innehållit avarter och sådant som är dåligt. Men de försök till att avveckla som varit har snarast gjort mycket sämre. Självklart är exportsubventioner som sänker u-länders egen produktion av ondo men deras största problem är att de inte själva kan offentligt reglera sin livsmedelsförsörjning.
Enligt de tidigare nämnda grupperna så ska subventionera avskaffas och marknaden ska välsigna u-länder med att de ska få bli cash-crop odlare av livsmedel för typ Europas behov. Allts folk som inte sällan är undernärda ska exportera sin mat för att få dollars och euros. Idéerna är fullständigt befängda, värdens bästa förutsättningar för livsmedelsproduktion finns ide tempererade zonerna i Europa och USA.
Björn skriver:
På sikt kanske det är lika bra att skrota börsen och organisera kapitalförsörjning till företag på något annat sätt, befriat från spekulationskapitalisternas härjningar.
Jag, som snöat in på Libyenbombandet de senaste fem månaderna, ser genast en som gjorde just detta - Ghadafi. Men det kunde världens gigantbanksters inte acceptera.
Så hur skulle vi i Sverige organisera detta utan att Sverige bombas tillbaka till stenåldern?
Problemen med EUs och USAs typ av jordbrukssubventioner är två.
1. De är en form av dumpning, som gör det billigare att köpa europeisk och nordamerikansk mat i Indien och Afrika så att deras egna bönder går i konkurs. Rimligen borde eventuell subvention ha effekten att mat äts på ungefär det ställe den produceras. Inte bara av hänsyn till Indiens och Afrikas bönder, utan också av hänsyn till klimatet som inte tål hur mycket transporter som helst.
2. EUs jordbrukssubvention är Europas sista kvarvarande adelsprivilegium. Ju större jordbruk, desto mer pengar. Ju större jordbruk, desto mer råd har man att hyra jurister som hjälper en att sno åt sig så mycket pengar som möjligt. Inte konstigt att brittiska kungahuset är den största förmånstagaren, följda av diverse kontinentaleuropeiska adelsfamiljer.
Via Campesina, den globala småbrukarorganisationen, är stenhårt emot EUs och USAs form av subvention. Därmed inte sagt att de är mot subvention över huvud taget. Deras begrepp är "matsäkerhet" dvs den ekonomiska politiken ska garantera att matproduktion är långsiktigt möjlig överallt.
Kerstin: Tja, vi säger väl att "skjuter ni på oss så skjuter vi tillbaka!" Det skall väl skrämma bort lymlarna.
'tydarn: tills för inte så länge sedan var det nog de hemska verkningarna av matbristen under Första världskriget som spökade för de ansvariga politikerna. Och sedan kom krig nummer två, och då var man redan klar över att jordbruket måste fungera även om ens eget land blev avspärrat från införsel. Det var ett av flera olikartade skäl till subventioner och regleringar. Undvika hungerkravaller och svält, hålla bönderna på gott humör så det inte blev bondeupplopp (vilket det blivit ibland ändå), ha ett överskott att exportera. Det är just det sista som kan vara rent förödande för u-länder som försöker bygga upp sin egen försörjning. De kan inte hålla emot Västs agro-bulldoozer om de inte får bygga skyddsmurar - och det får de inte göra enligt IMF, Världsbanken, EU, USA samt nationalekonomisk "expertis". På lite sikt ändå ökade transportkostnader (peak oil) gör att transporterna av mat måste dras ned och närodlat blir av högsta vikt.
Björn: Fysiokraterna hade väl inte så där rätt, va? De var dåtidens nyliberaler, i tjänst hos dem som var för frihandel, dvs jordägarna som ville kunna sälja mat till England och importera engelska industriprodukter billigt. Stormningen av Bastiljen bröt ut när den sista anti-fysiokraten avskedaades ur den franska regeringen. Då visste folk att nu bar det åt helvete.
Jordbruket är bara basen, som Mao sa, industrin är den ledande faktorn. Det är industrin som gör oss rika. Fattiga nationer har det gemensamt att de lever på jordbruk och råvaror. På sådant blir man aldrig rik.
Jo det stämmer Jan, fysiokraterna (och deras samtida i Sverige, Anders Chydenius) var tidiga liberaler. Laissez-faire, laissez-aller kommer från dem. Det var en kritik mot de feodala rättigher som nämndes i Kommunistiska Manifestet, men som väl var tämligen urholkade i Frankrike i mitten av 1700-talet. Samtidigt är ju själva tanken att jordbruket är grunden, att vi utan fungerande jordbruk är sålda, ganska rimlig?
Jag är inte insatt i jordbrukspolitiken, men visst har det funnits allvarliga varningar från t.ex. Gunnar Lindstedt om att vårt jordbruk är svårt oljeberoende. Och att vi kan vänta oss att det måste bli si så där en miljon bönder i Sverige ganska snart...
Hannu, det låter som alla dessa hästgårdar som finns nu kan sikta in sig på en framtida marknad genom att skola om sina trav- och nöjeshästar till ordentliga arbetshästar för allehanda transporter! En stor ardennerhäst är riktigt vacker, förresten!
Jo visst är livsmedelsförsörjning en säkerhetspolitisk fråga (ur många aspekter) den som inte inser det har nog aldrig varit riktigt hungrig. Men nyliberalerna förespråkar att marknaden ska ordna detta, i deras världsbild är alla varor lika och utbytbara. Vi övergav väl vår ”beredskap” på olika områden med kalla krigets slut och inträdet i EU som innebar nedläggning för många bönder. Förmodligen inte så lite av stolliga sk budgetsaneringsskäl, har för mig att det mesta av EU kick backs är utformade så att mottagarlandet måste svara upp mot den subvention som kommer från EU. Vi är ju också vanlien en av EU:s största nettobetalare per capita, det hänger förmodligen samman med detta, vi har ju gudbevars det heliga budgettaket och meningslösa överskottsmål.
Man kan se skillnaden mot Danmark som trots att de sedan länge har högre BNP per capita än oss har varit nettomottagare av EU (bl.a. betalt av den förnöjsamme svenske skattebetalaren) och är en stor jordbruksexportör inom EU, danska jordbruksprodukter kan hittas i alla EU länder.
De olika sk livsmedelsbergen som det av och till trumpetas om i subventionsfientlig media är mycket sällan av någon egentlig dignitet om de slås ut per capita, i det perspektivet snarast försumbara och förmodligen långt mindre än normalt svinn i hanteringen hos hushållen.
J K Galbraith (jordbruksekonom):
”De stora bilföretagen producerar, med vissa tillfälliga uppseendeväckande undantag, inte bilar som de sedan dumpar på marknaden för det pris de kan få ut. Jordbruksproduktionen, som är utspridd över tusentals och tiotusentals producenter, blir inte föremål för sådana begränsningar. Om näringen får agera ostört blir den mer än lovligt självförstörande ifråga om produktion och priser. En av följderna av detta är att det i alla länder med jordbruk nästan utan undantag finns någon form av offentlig mekanism för reglering av priser och utbud på jordbruksprodukter. Än idag betraktas detta som en politisk avvikelse, eftergift för böndernas påtryckningsgrupper som är starka överallt. Men så är det inte. Man kan än en gång lägga märke till att den näringsgren som bäst motsvarar konkurrensidealet - den renaste skäraste konkurrensen - är den som är minst rustad att tåla resultatet av konkurrensen och därför lever under den mest omfattande statliga kontrollen av priser och produktion.”
Men som ag det innebär inte att de olika systemen varit perfekta. Det amerikanska jordbruket har förmodligen också haft en annan karaktär när de inte hade en gammal jordägande adel som i Europa. Sydkorea m.fl. som oavsett politiska system har varit ekonomiskt framgångsrika ofta börjat med att reglera och göra jordreformer för att öka produktiviteten och stabilisera livsmedelsförsörjningen. Inte minst F&U är en viktig del som behöver det offentliga stödet och stabiliteten.
Men märkligt nog har det sen ett eller två decennier pågått närmast en ”sovjetisering” av det amerikanska jordbruket där jordägandet av livsmedelsproduktionen blivit allt mer koncentrerat och de som styr är mycket långt ifrån grödorna.
Tycker jag känner igen Galbraith-citatet från hans självbiografi. Där skrev han också om att det var nära revolt bland bönderna i USA i början av trettiotalet. Och det kan man nog tro, de fick ordentligt med stryk av "den osynliga handen". Det är inget kul att leva i en verklighet som påminner om ekonomernas "perfekta konkurrens" där man inte har något manöverutrymme utan måste försöka överleva på ett minimum.
Även Taiwan hade en jordreform som kan ha haft betydelse för den senare utvecklingen. Här kan man se tänkbara paralleller mellan kapitalism och socialism: först blir det oroligt och som svar på det bryts de stora godsen upp i smärre enheter. Sedan börjar utslagning av de små som knappt kan föda sig själva, varpå en process av sammanslagningar och mekanisering följer. Under kapitalismen leder det till ökad koncentration av agrarkapitalet i nya typer av storjordbruk, under socialism blev det kooperativ, kolchoser, sovchoser, folkkommuner. Målet var ju ändå likartat: att utvinna maximalt med vinst. Vad man gjorde med vinsten var sedan systemberoende.
Galbraith argumenterar någonstans att fördelen för det amerikanska jordbruket mot Sovjets var relativt små självägande bönder. Han menar att det finns få som exploaterar sig själv som den lilla bonden med familj, man arbetar i princip sju dar i veckan från solen går upp till den går ner (och lite till), semester är det sällan tal om. Det blir inte samma sak när det industrialiserats och den huvudsakliga arbetskraften är typ bara löntagare. Det är kanske möjligt att mekaniseringen nu överkommit detta, men då var det ju inte riktigt lika mekaniserat som nu.
Småbönder är de effektivaste livsmedelsproducenterna, vill jag minnas att UNRISD kom fram till; minns inte var jag har läst det dock.
Men kvarstår att de är varukedjans mest konkurrensutsatta länk och därför inte tjänar särskilt mycket på det. Som bekant är det bara de mest monopoliserade länkarna som tjänar. De behöver därför politiska mekanismer som återför något av mervärdet till dem.
Samtidigt är de inte särskilt effektiva. Det som skapar rikedom är stordriftsfördelar, och det är alltså omöjligt i jordbruk. Det är följaktligen industri vi blir rika på. Detta oavsett att mat är nödvändigare än tv-apparater.
Större åkrar ger väl stordriftsfördelar i alla fall? Om man tänker på skiftesreformerna så var det ju ett sätt att få ihop ägorna och därmed minska springet mellan olika åkrar.
Skicka en kommentar