SNS-krisen fortsätter

Om det hade funnits några vetenskapligt pålitliga rapporter som bevisar framgångsrika privatiseringar så hade vi vid det här laget fått höra om dem. Men jag har inte hört något. Praktiskt har en hel del försämringar noterats.  Däremot delar sju medlemmar av SNS' vetenskapliga råd ut en rejäl råsop på DN:s debattsida. Man kan tycka att artikeln innehåller väl mycket av naivitet, som om man verkligen förväntar sig att kapitalisterna skall bortse från sina egna intressen om vetenskapen skulle motsäga dem, men det kanske är någon sorts spel för gallerierna. Det är klart att klassintressena står ovan sakfrågorna, i synnerhet för en klass som börjar tappa fotfästet och förtvivlat klamrar sig fast vid vad som helst för att inte sjunka.

SNS har en lång historia av fri och öppen diskussion och har sedan slutet av 1940-talet spelat en unik roll i svenskt samhällsliv genom att vara en brygga mellan näringsliv, politik och forskning. SNS agerande hotar att rasera ett förtroende som byggts upp under lång tid. Det centrala här är inte sakfrågan om effekterna av privatisering och konkurrens i välfärdssektorn utan den övergripande frågan om forskningens och forskarnas frihet.

"Slutet av 1940-talet" är ingen tillfällighet. Det var en tid när arbetarrörelsen stod på toppen, när kapitalismen var allvarligt skakad av några årtiondens krig och kris och när det fanns alternativa samhällssystem i verkliga livet. Men ändå fanns det hopp om livet. Då gällde det för kapitalisterna att försöka få grepp på verkligheten inte bara genom forskning, utan att knyta forskarna till sig för att få den forskning man ville ha, och sedan få den transporterad ut i samhället. Att detta nu kraschar kan ytligt sett bero av mindre lämpligt uppträdande av vissa personer, men i grunden handlar det om mycket skärpta motsättningar mellan samhällsklasserna. Det är  motsättningen mellan samhällets materiella bas och stora delar av den intellektuella överbyggnaden. De hänger helt enkelt inte så bra ihop längre (finns många exempel på det, tänk på fildelningsdebatten där två rättsuppfattningar brakar samman!).

I varje klassamhälle är de härskande tankarna den härskande klassens tankar. Men det finns ju andra tankar, och de kan tränga sig upp och ta över - om vi skall kalla det paradigmskifte, eller revolution, djupgående förändringar blir det lik förbaskat och nya tankar blir förhärskande. Det är detta som kan vara på gång nu.


I det sammanhanget är det intressant att läsa Lena Sommestads senaste bloggpost, den är naturligtvis alldeles för snäll som vanligt men har ändå vissa systemkritiska minor dolda i texten.

SNS har gjort något som Arbetarrörelsens forskningsinstitut borde ha gjort för länge sedan – om det hade funnits några Arbetarrörelsens forskningsinstitut. Bristen på mobilisering inom arbetarrörelsen för en kunskapsbaserad politik är ett av de största och värsta politiska missgreppen under de senaste 20 åren. Konkurrensparadigmen hade aldrig kunnat få det genomslag som det har fått i Sverige, om arbetarrörelsen hade haft kraft att stötta en oberoende empirisk forskning om konkurrensparadigmets effekter.

Det där var ju också en rejäl råsop, nämligen mot den anti-intellektualism som tillåtits råda inom socialdemokratin under årtionden. Jag minns någon av de halvbildade 'tjejerna' inom socialdemokratin (men inte namnet) som hävdade att "en examen är ingenting". Socialdemokratin hänger på gärsgårn och verkar mest vara intresserad av att se till att man förlorar även nästa val. När man serveras givna framgångsfrågor reagerar man knappt. Sommestad är nog ett av de sista, och illa förtjänta, hopp som partiet har kvar. Jag antar att vetenskapligt illiterata, men baksluga och intriganta partigängare, nu funderar på hur man bäst skall kunna oskadliggöra henne för att inte lugnet i parti-kryptan skall störas alltför mycket? - Och något Arbetarrörelsens forskningsinstitut kommer man definitivt inte att vilja släppa igenom!