Om Marshall McLuhan hade levat idag (vilket inte är fallet, han avled 1980) hade han nu varit 100 år och en månad och en dag. Han föddes 31 juli 1911. Jag beklagar min glömska och skickar ut födelsedagsgratulationerna i cyberrymden så här i efterhand. När jag nu läst lite mer om mannens liv på alltid lika (o)tillförlitliga Wikipedia framgår att mannen blev katolik. Påminner mig förresten om Peter Nilsons fantastiska science fictionroman i två delar (Rymdväktaren och Nyaga) där katolska kyrkan hade en datacentral - kvantdator minsann! - på Månen. Månne sitter McLuhan på Månen nu och blickar ner på Jorden och noterar hur människornas centrala nervsystem allt mer distribueras i de globala nätverken - just som han förutsåg?
Jag har läst McLuhans Media och Gutenberggalaxen, men tydligen finns det mer intressant att hugga tänderna i. I vissa avseenden var han före sin tid. Eller om man säger att han tidigt kunde se konsekvenser av TV, kommunikationssatelliter, radio och annat elektroniskt, konsekvenser som påverkar alla nivåer av samhället. Hans tes att "mediet är budskapet" uppfattar jag som en nyare version av vad Marx kom fram till redan på 1840-talet, nämligen att typen av teknologi har stor betydelse för hur samhället ser ut på alla nivåer.
Jag tar en repris på det här citatet från 1964 (kursiveringarna är mina). Ny teknik gör att saker kan göras allt snabbare, exempelvis att mångfaldiga och skicka runt information, och detta omvandlar allt som kommer i kontakt med rörelsen:
Den elektriska hastigheten fordrar organisk strukturering av hela den globala ekonomin, i lika hög grad som den gryende mekaniseringen i det tryckta ordets och det förbättrade vägnätets form ledde till att man allmänt antog den nationella enhetens princip. Vi får inte glömma att nationalstatsidén innebar en mäktig innovation och revolution som under renässansen utraderade många lokalt särpräglade regioner och lojaliteter. Denna revolution var nästan i sin helhet en funktion av den ökade informationshastighet som de lösa trycktyperna hade åstadkommit. Nationalstaternas maktsystem skar sig ofta bjärt mot de traditionella myndigheter och de kulturella grupperingar som sakta hade vuxit fram i skilda regioner. Mångnationssystemet hade länge stått i vägen för Europas ekonomiska enande. Den gemensamma marknaden kunde inte komma till stånd förrän efter andra världskriget. Krig betyder accelererade sociala förändringar, på samma sätt som en explosion är en accelererad kemisk reaktion och rörelse inom materian. När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir "krig" av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskin.
10 kommentarer:
Man vet att det är vetenskp när det pekar på det uppenbara. Det följer som en självklar följd att krascherna blir svåra om mekanismerna för kapitalackumulation blir snabbare så blir krascherna svårare. Som att höja temperaturen i en kemisk reaktion, trenden blir starkare, men mottrenden blir starkare i proportion. (Jag använder proportion för det behöver inte vara samma, men skillnaderna är oftast små.)
Till slut kommer topparna bli mer och mer som singulära event. Permanent lågkonjuktur således om man extrapolerar förbi rimlighetens gräns.
Förbi rimlighetens gräns ... just nu är det verkligen en del dysterkvistar (eller realister) som ser en lång stagnationsperiod framåt, i alla fall i Europa och USA och några gamla industrinationer till. Japan kanske visade vägen med sin långa stagnation som aldrig verkar ta slut. Frågan är vilket som är bäst, stillastående eller spasmiska ryck stup i kvarten.
Intressant det där: vetenskap pekar på det uppenbara. Det blir uppenbart i efterhand, då ser man hur självklart det är bara man klarar av att SE!
Den omtalade långa japanska krisen och stagnationen är märkligt beskriven i vår ”opartiska” media. Över hela krisperioden har japan haft lägre arbetslöshet generellt sett än både USA och EUropa, inte har man som i Baltikum och nu Grekland mfl kraftigt försämrat den generella välfärden för folk. I motsats till t.ex. USA har man allmän sjukvård, utbildning mm.
Japan beskrivs ”trots” detta som ett varnande krisexempel medan Baltikum där medborgarnas välfärd flåtts in på bara benen framställs som ett efterföljansvärt exempel och en framgångssaga.
Intressant. Japan omnämns inte så ofta numera (såvida inte gamla kärnkraftverk slås ut av jordbävningar) men försöken att bankrutt-förklara landet går inte så bra. Man har sin statsskuld men tuffar på rätt bra i alla fall. Det kanske är en åldrande befolkning kombinerad med motvilja mot invandring som är problematisk?
Från Baltikum är det väl snarare utvandring som gäller, för att komma ifrån den fantastiska ekonomiska utvecklingen - och den hyllas ju på sina håll!
Folk flyr den ekonomiska ”succén” i Baltikum och har gjort så i varierande omfattning under ganska lång tid nu. Unga människor vill inte skaffa barn, de har förmodligen inte råd.
Förmodligen modelländer för den nya C ledaren. Länder där folk flyr det nyliberala helvetet i hopp om att kunna tjäna en slant för att skicka hem till sina fattiga släktingar. I Lööfs världsbild handlar det om att förverkliga drömmar. Jo t.ex. balterna är nog ena riktiga drömmare, det lär väl vara uppemot 1/4 eller mer av den arbetsföra befolkningen som jobbar i utlandet för att överleva inte sällan arbetsförhållanden (för att inte tala om bostadsförhållanden) som snarare liknar förhållanden som vi för ett par decennier sedan trodde var historia här.
Jag vet inte om den arbetsföra befolkningen flyr ”krisens” Japan, jag har inte hört något om det.
Det finns en japansk utvandring till Sydamerika, bland annat Brasilien, vad jag hört. Men jag vet inte hur stor den är. Och Japan har inte varit utsatta för sådan mänskligt tillverkade katastrofer som Estland och Lettland. Man kan notera att alla dessa länder är tämligen råvarufattiga, om det kan ha någon betydelse för analysen. Om man bortser från jordbruket så måste de börja en bit upp i förädlingskedjan och få råvaror från annat håll.
Japan är också relativt råvarufattigt, det var förmodligen det som var ett av de främsta skälen till deras roll i andra världskriget, att konkurera med de europeiska kolonialmakterna i "närområdet" om råvaruförsörjning
Om ett land inte tillhör den etablerade västliga kretsen verkar råvarurikedom snarast vara en black om foten för att bli någon sort tigerekonomi. Sydkorea, Hongkong, Singapore har inte tilldragit sig imperialistföretagens uppmärksamhet och behövt kuvas för att säkra råvaruförsörjning.
Baltikum skulle kunna haft möjligheter med något liknande typ av sk statskapitalism att utveckla sina länder, man hade hög utbildningsnivå mm. Men i stället valde man den nyliberala finanskapitalistiska linjen och tog på sig en enorm utlandsskuld för att blåsa fastighetsbubbla. Utländskt kapital som skulle kunna ha investerats i att utveckla produktion som kunnat betala utlandsskulden. Men man lät "marknaden" styra i ställe föra att offentlig kontroll bygga länderna.
Baltikum fick helt enkelt inte lyckas med "fel" metoder, så tolkar jag det. När Sovjet föll ihop gällde det ju att bevisa att bara man rev bort allt statligt inflytande i ekonomin skulle det nyliberala lyckoriket med rikedom åt alla träda fram. Bort med staten alltså!
Den europeiska historieskrivningen är lite märklig, när det gäller vad som skedde i och med andra världskriget så får man lätt intrycket att Tyskland och Hitler satte ett demokratiskt Europa i brand. Riktigt så var det inte, Polen t.ex. var en militärdiktatur, många av de östeuropeiska länderna var närmast reaktionära höger autokratier. Fascismen spred sig lättvindigt från Portugal upp i Östeuropa med gediget stöd från inte minst Katolska kyrkan, något större ramaskri över detta var det inte i Västeuropa. Både Hitler och Mussolini sågs av betydande delar som stora statsmän som räddade sina länder från hotande social demokrati. Även Baltikum var av liknade kulör. Och visst var alla medvetna om att ”faktiskt” fanns en judefråga i Europa. I många av östländerna sen Sovjets fall återgick i princip bara till tidigare ordning.
Det demokratiska Tjeckoslovakien offrades lättvindigt i hopp om att Hitler och tysken skulle börja marschera österut. I fallet Tjeckoslovakien var det ju långt mer av ren kollaboration med Tyskland än fråga om sk undfallande eftergiftspolitik. Man direkt hotade tjeckerna med repressalier om de militärt motsatte sig tysklands införlivande av Sudetenland, tjeckernas guldreserv som förvarades i London konfiskerades av Britterna och delar av denna lämnades godvilligt över till tyskarna. Inte heller USA lyfte ett finger mot detta, förevändningen vara att inte lägga sig i Europas inre angelägenheter. Men när militärdiktaturen Polen angreps då blev det andra bullar och omedelbart Sitzkrieg.
Att Polen (och Ungern) gick ihop med Tyskland för att stycka upp Tjeckoslovakien 1938 är ett mindre känt faktum, och förmodligen ingenting som polackerna vill bli påminda om. Det är ju inte så smart att samarbeta med bödeln som just fixar med snaran som skall läggas om ens hals, men det var väl det polackerna gjorde.
Hur hamnade vi här från McLuhan förresten?
Skicka en kommentar