Rörelsen lever

Jag funderade för några dagar sedan på att skriva något om Oktoberrörelsen, där det ju inte hänt så mycket sedan våren (trodde jag). Man kunde ju undra om rörelsen klarat sig över de första svåra månaderna. Men nu har det hänt saker. Förutom papperstidningen Arbetarkommunen, som jag skrivit lite om tidigare, har nu hemsidan fått en rejäl ansiktslyftning. Det ser lovande ut.

Kampen mot revisionismen är viktig för OR, problemet kanske är att hitta några 'bra' företrädare för denna att puckla på. Jag tycker det är meningslöst att skälla det ganska meningslösa vänsterpartiet för revisionism. Det är nästan så man kan säga samma sak om KP, Kommunistiska Partiet, även om KP är lite mer alert. OR har börjat en kritisk granskning av Proletären. Slutklämmen i det första inlägget i den serien låter sålunda, på tal om det statliga presstödet och hur det påverkar partiet:

Tidningens överlevnad är bunden till den borgerliga statens allmosor. Två saker kan här noteras: 1. att organisationen inte är byggd för klasskamp i en hårdare situation, om repressionen slår till försvinner verksamheten. 2. tidningens innehåll påverkas givetvis av den hand som föder den. Man ser hot i att staten inte ger stöd till de som för fram ”misshagliga åsikter”, att inte tro att Proletären förbereder sig för detta genom att tona ner sådana åsikter är naivt. Fråga exempelvis varför kommunismens symbolik, hammaren och skäran, försvunnit från tidningen.

Det är inte utan att man tänker på vad den albanske ledaren Enver Hoxha sade i Moskva 1960 och som jag diskuterade här:

Bourgeoisin kan låta dig prata men sen ger den dig ett fascistiskt slag i skallen och krossar dig, eftersom du inte har utbildade kadrer som är nödvändiga för att gå till angrepp och inte heller bedrivit illegalt arbete, inte förberett någon plats där du kan få skydd och ändå fortsätta arbetet och inte heller skaffat medel att föra kampen med.

Om läget skärps tror jag inte att eftergivenhet och snällhet kommer att rädda KP ändå. I förlängningen av den liberaldemokratiska staten finns diktaturen, och den bryr sig föga om att du är en snäll och sympatisk människa.  

Hör du, nu skärper vi kampen mot revisionismen ... men var finns de där revisionisterna egentligen?

Den som tittar lite närmre på bilden nedan (från OR:s hemsida) och känner igen sina gubbar noterar att Enver Hoxha står med höjd knuten näven bakom den fryntligt leende gamle ordföranden Mao. Man kan undra om kamrat Enver är i färd med att slå näven i nacken på Mao och påpeka vissa revisionistiska avvikelser? -Till höger ser vi en energisk Lenin i talarstolen. Ännu längre till höger det klassiska konstverket 'Röd kil i vitt block'.

Det skall bli intressant att se hur detta utvecklas. Jag lär återkomma med tankar och synpunkter. En av mina ståndpunkter är att det är bättre att tala om vad man själv vill göra än att kritisera andra som man tycker har fel. Då blir de egna förslagen en sorts kritik i alla fall.

Se för övrigt en statsvetenskaplig fundering över vänsterpartiets senaste linje att hålla sig för sig själv. Kan vara framgångsrik, men det är en sak man borde ha gjort redan under Ohlys tid för att få mer trovärdighet. I stället sålda man ut sig helt till socialdemokraterna bara för att få vara med i jakten på ministerposter - och det gick ju som bekant inte så bra. Revisionism är det knappast, möjligen lite avslagen reformism (på sin höjd).